Kapten Blåskägg: En patient i koma

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Jens Kittel, AKA Kapten Blåskägg, är nu åter efter en tids tystnad. ett kärt återbesök. 

Sitter i stugan på Norrlandskusten, tittar ut över havet funderar lite på vart skeppet Sverige är på väg. Att ingen håller i rodret, och inte heller har gjort på ett bra tag tror jag flertalet av oss kan vara överens om men frågan är om vi har klart för oss vilken, utifrån ett historiskt perspektiv, extremt obehaglig babordsgir skeppet Sverige ligger i just nu.

”Ett regeringspartis uppgift är att sitta kvar vid makten så länge som möjligt. Ett oppositionspartis uppgift är att komma till makten så fort som möjligt.”

Orden kommer från knökhögerns husgud Gösta Bohman och att uppvisa ett agarende efter dessa ord borde vara en självklarhet för varje folkvald politiker. Hur f-n kan man som folkvald Allianspolitiker idag se sig själv och sina väljare i ögonen? Själv känner jag tyvärr bara förakt och ett lätt illamående när jag ser min lagkapten Kinberg Batra uttala sig om saker som absolut inte betyder ett smack på grund av den ur demokratisk synpunkt fullständigt vidriga Decemberöverenskommelsen. Skälet till dess uppkomst är redan självklar för de flesta, att stoppa allt inflytande från SD vilket även jag kan premiera men inte så länge MP:s lågbegåvade politik för genomslag och landets ledning och dess obefintliga opposition uppträder som svårartade syltryggar och fullfjädrade komapatienter. Låt oss kort titta på två områden som, för vårt lands säkerhet och funktion, ligger i en mycket farlig och förödande vänstersväng.

I kölvattnet av veckans försvarsuppgörelse och den mycket klargörande dokumentären på SVT om vår Försvarsmakt så väcks ett antal frågor som borde oroa varje medborgare i vårt land. För den försvarsintresserade var dokumentären naturligtvis inga större nyheter men den har verkligen ett allmänbildande upplysningsvärde om vår försvarsförmåga. Ställt i relation till vilken försvarsförmåga vi har haft känns det inte främmande att använda ordet obefintlig om dagens förmåga.

Jag brukar se på vår Försvarsmakt som en hemförsäkring, det börjar bli pinsamt uppenbart att ingen betalt premien på denna försäkring de senaste 15 åren. Den före detta rektorn på Försvarshögskolan, Karlis Neretnieks målar i SVT:s program upp en mycket trolig och ur rysk synpunkt helt naturlig utveckling för Sverige i händelse av upptrappad osäkerhet i Baltikum, att tro att vi med dagens förmåga skulle kunna påverka den utvecklingen i någon större utsträckning är nog att vara naiv, för att uttrycka sig milt.

Oppositionen, förlåt Alliansen menade jag, har kritiserat de av S annonserade höjningarna med argumenten att de var för låga, detta är iofs helt sant men det blir oerhört patetiskt när samma partier för ett drygt halvår sedan lämnade över makten efter åtta år av kontinuerlig nedmontering av vårt försvar. Min tidigare lagkapten Fredrik Reinfeldt hade uppenbarligen inga problem att ljuga folket rakt upp i ansiktet genom att anpassa den förmedlade hotbilden i förhållande till tänkta neddragningar av försvaranslagen, ett rakryggat agerande hade naturligvis varit att öka anslagen efter den ökande hotbilden. Inte ens den farligt låga ambitionen att kunna försvara en del av vårt land under en vecka kan idag uppfyllas och det av grannländer skarpa ifrågasättandet av vår låga förmåga måste tas på allvar, vi är idag ingen spelare att räkna med utan skapar istället obalans i det säkerhetspolitiska läget i Östersjön. SvD skrev förra året att ett bra försvar kostar 100 mdr/år, detta gäller fortfarande. Men varför finns det inte pengar att finansiera en grundläggande försvarsförmåga? Låt oss fundera lite kring en av anledningarna.

Mellan 1984 och 2014 har Sverige beviljat uppehållstillstånd för 1 867 953 personer. 56 326(2,9 %) av dessa uppfyller FN:s flyktingkonvention, samma konvention som alla andra länder följer. 16 år efter kommunplacering har vi lyckats ordna arbete åt 63 % av de nyanlända, vi kan alltså utgå ifrån att de övriga 37 % inte kommer att få något arbete utan tvingas leva på bistånd fram tills sin ofinansierade pension efter 20-40 år.

Ledarsidorna.se kommentar: Definitionen ”I arbete” är enligt SCB att personen i fråga arbetar minst en timme per vecka. Det finns inga villkor kring om detta arbete sker med lönebidrag eller inte. Konkret innebär det att det räcker med 4,3 timmars arbete per månad för att kvalificera sig till att tillhöra ”i sysselsättning.

Vem ska betala bistånd och pension? Westerholm har vid ett flertal tillfällen påvisat att den av de båda regeringarna påstådda arbetskraftsinvandringen inte riktig lever upp till kulturvänsterns uppfattning om utbildningsstatusen på dem vi tar emot, faktum är att stora delar av diasporan inte har fullgjord sexårig grundskola. Jag upprepar frågan, vem ska betala ett livslångt bistånd och pension? Man behöver varken vara knökhöger eller atomkirurg för att räkna ut att en invandring som belastar nationalekonomin med fem försvarsbudgetar får mycket allvarliga konsekvenser på övriga samhällsfunktioner. Den som idag påstår att invandringen är lönsam ljuger eller är lågbegåvad, punkt slut.

Hur ser då framtiden ut? Relativt dyster vill jag påstå, komapatienten Sveriges Riksdag har inte visat några livstecken och Decemberöverenskommelsen förlängde perioden ordentligt, jag är allvarligt talat mycket oroad för vår framtid.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.