Licens för att tigga

Det ökande antalet EU-migranter på gatorna i Stockholm har alltmer kommit att påverka arbetsmiljön för Situation Sthlms tidningsförsäljare.
I och med försäljningen av Sofia Z har redan utsatta människor hamnat i en svår situation rapporterar Situation Sthlm. Artikeln är tämligen skakande och vittnar om något som jag pratat med vänner om under en längre tid. Något håller på hända med vår empati.

Att problemen skulle dyka upp förr eller senare är det nog inte någon som egentligen tvivlat på men likväl kommer det som ett slag i magen. Två svaga grupper – Stockholms hemlösa ställs mot tiggare som utnyttjar sin uppehållsrätt. Bilden är ofrånkomlig, två hungriga flockar med djur som slåss om samma byte. Bytet? Vår empati. Vädjan om vår godhet. Fattigdomen blir påtaglig, konkurrensen om växelmynten uppenbar och vi rör oss i en riktning där samhället blir kallare och cynismen breder ut sig. De romska tiggarna är inte längre ett sanitärt problem där de slår upp sina läger i olika grönområden eller under viadukter, de är inte heller endast ett irritationsmoment när vi kryssar fram mellan dem där de ibland sitter med tio-tjugo meters mellanrum i de mest ”lönsamma kvarteren”. De har kommit att bli ett markant problem för övriga som slåss för sitt liv och sin existens på samhällets botten. Det kan vara så att vi nu ser embryon till gängkrig. Romer mot svenskar på samhällets botten. Och vi andra? Likt publiken på Colloseum ser vi på när de redan dömda sliter halsarna av varandra. Cyniskt eller apatiskt.

Något håller på hända med vår empati.

 Hur ska jag förhålla mig till dem? Jag är nog en rätt typisk köpare av ”Situation Sthlm”. Köper vid de tillfällen jag har kontanter på mig och då gärna av någon jag alltid köper av. Numera får jag dåligt samvete när jag köper en – för samtidigt som jag gör det så ställer sig minst en tiggare med sin pappmugg och skramlar. Och blänger surt på mig och försäljaren av Situation Sthlm när jag antingen ignorerar dem eller säger nej. Jag vet inte vad som gnager i mig mest – om det är att jag hellre köper av en svensk hemlös som är på väg tillbaka eller om jag känner min integritet kränkt. Min självklara rätt att välja vem jag skall hjälpa i stunden. Och det är inte utan att jag känner att kanske var jag rasist nu. När jag valde att hjälpa den ene, han som pratar svenska, och inte den andre. Jag är nog rätt typisk för jag har märkt att även jag numera går förbi försäljarna av ”Situation Sthlm”. Med raska steg, stint stirrande i tomma luften eller upptagen i mobiltelefon. Jag stänger sakta men säkert av min empati. Nästa steg? Sannolikt cynismen. Rumänien och Bulgarien tar inte sitt ansvar och vi har hamnat i en utveckling där ändstationen bär namnet “Hat” hemma på vår egen trappa. Vi orkar inte ta in mer.

Samtidigt med detta, som naturlig konsekvens, så har opinionen för ett tiggeriförbud nu börjat växa. Hela 49 procent tycker det är en bra idé enligt den senaste opinionsundersökningen. Är det verkligen rimligt att förbjuda fattigdom? Nej, inte på ett mänskligt plan men kanske vi måste gå den vägen för att förhindra att empatilösheten breder ut sig. För att följas av apati cynism.

Finns det då någon väg ut ur detta? Ja – kanske det finns. Men en minst lika cynisk sådan. Att börja ta betalt för rätten att tigga. Att intäktsfinansiera de härbärgen som nu alltfler kommuner tvingas sätta upp av sanitära skäl. De lär inte bli färre nu när sommaren kommer.

Ponera att varje tiggare skulle behöva betala en kostnad om 2 000 kronor för att erhålla en licens, som skall bäras väl synlig, för att tigga i tre månader. Utan licens skulle denna person, om den inte var svensk medborgare, kunna avhysas eller i värsta fall köras till Arlanda för första bästa transport till hemlandet. 2 000 kronor är mycket pengar för en tiggare som kanske skulle välja andra vägar att tjäna pengar i sådana fall. 2 000 kronor är även, om det blir ”volym” på antalet, ett substantiellt bidrag till de mer organiserade boenden som krävs för att komma tillrätta med många av de problem tält- och plåtskjulsläger som växer upp runt städerna idag utgör.

Ta betalt för att ge någon rätten att tigga. För att ha en licens som visar att personen är på samhällets botten. För att visa att han eller hon har rätt att sitta och skramla med en pappersmugg. Medellös.

Jag vet inte. Ärligt talat så vet jag inte vad vi skall göra nu. Jag känner bara en stor uppgivenhet nu och hur cynismen griper tag i mig. Hur empatin sakta försvinner. Och om den försvinner för mig så försvinner den för andra. Och hur tror ni samhällskroppen mår om empatilösheten sprider sig till det stora flertalet av medborgarna? Vill vi bo i ett sådant samhälle? Var det detta som var själva idén med samhället?

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.