Lortsverige i retur?

Det finns en siffra ingen nämner som jag räknade ut igår. Jag kan tycka att det är rätt märkligt att ingen dragit fram den svarta kaninen ur hatten. Ration, eller förhållandet, mellan arbetande och icke-arbetande.

Sedan 1987 har denna ratio förändrats. 1987 var den 1,02 till 1, det vill säga det gick 102 arbetande på 100 icke-arbetande. Barn, unga som studerar, arbetslösa och pensionärer. Idag, 2015 (2014 års siffror) är ration 0,93 till 1. Vi har i dagens situation 93 som arbetar på varje 100-tal icke arbetande. Dessa siffror har, främst under tidigare mandatperiod, klätts i ord som ”fler måste arbeta längre” och ”sysselsättningsgraden måste öka”. Samma sak men utan att göra det greppbart för väljarna.

102 per 100 samt idag 93 per 100 är dock konkret och greppbart.

Få kan värja sig inför dramatiken i dessa siffror. Att vi med bibehållen skattesats skulle kunna fortsätta ha dagens välfärdssamhälle torde vara en omöjlighet. Personligen har jag noterat att den forskning som nu ökar inom sjukvården är den som syftar till kortare inläggningstider på sjukhusen. Patienten kommer behöva ta mer eget ansvar för den postkirurgiska behandlingen i hemmet för att ta ett exempel. Kortare sjukskrivningstider är ett annat exempel där till exempel borttagning av lymfkörtlar efter en canceroperation landar i en veckas vila. Detta är exempel redan idag.

När Arbetsförmedlingens Generaldirektör och Framtidsminister Kristina Pettersson går ut och pekar på att det är migranterna som skall säkerställa att vi tar oss tillbaka till 1987 års siffror så funderar i varje fall jag på hur det samhället ser ut. Vilka som jobbar med vad och om vi fått ett nytt trasproletariat. Om nu alla migranter skall ut i produktionen efter maximalt två år så måste vi ta in i beräkningen vad de har med sig i bagaget:

  • En somalisk flyktings skolunderbyggnad är inte ens mätbar enligt FN. Endast 18,5 procent av dessa har genomgått sexårig folkskola.
  • En syrisk flykting i yrkesverksam ålder har 7,3 års skolunderbyggnad, att jämföra med den inrikesfödde svensken som har 11,8 år.
  • En syrisk sjuksköterskeexamen kan bäst jämställas med en svensk undersköterska efter att den kompletterats.
  • En syrisk agronomutbildning är anpassad efter ett medelhavsklimat.
  • En syrisk civilingenjörs motsvarande är anpassad för den syriska industrin, inte den svenska. Syrien har idag ingen industri att tala om, Sverige en av världens mest avancerade.

Detta är fakta. Det finns inget rasistiskt i detta. Om det ser ut på något annat sätt så styrk detta och jag är beredd att revidera mina slutsatser.

Det finns med andra ord en relativ sanning i att vi har världens högst utbildade skara lokalvårdare, tunnelbanevärdar och taxi-chaufförer. Problemet är, för dessa och för oss, att deras utbildningar inte är adekvata för våra behov eller håller vår kvalitet. Det finns inget rasistiskt i att konstatera att arbetsmarknadens kompetenskrav är absoluta. Att den svenska arbetsmarknaden idag inte sänker sina krav i brådrasket bara för att. I vart fall kommer det privata näringslivet, vår exportindustri, inte göra det.

Frågan är hur vi tar oss ur det med bibehållen kvalitet. Och utan önsketänkande.

Sverige står idag inför en samhällsförändring över mycket kort tid som vi värjer oss för. Vi måste vända den nedåtgående trenden i relationen arbetande – icke arbetande samtidigt som vi inte kan utmana de som arbetar eller näringslivet med alltför radikalt höjda pålagor. Varje exportorder till ett svenskt företag har en direkt effekt på mellan 80 – 95 procent av ordervärdet i statsbudgeten. Inte bara i skatten på vinst, utan även via källskatter och arbetsgivaravgifter för de anställda samt den konsumtion varje jobb ger upphov till. Ett ogynnsamt näringslivsklimat kommer bara leda till att även svenska företag förlägger sin produktion i EU-änder som är lika oss men har en annan skattestruktur. Polen, Danmark, Baltikum och Finland ligger bara en dryg timme bort med flyg för bolagsledningarna.

Regeringen Löfven, min statsminister då vi är partikamrater, har ett och annat att leva upp till och ta tag i nu. Stefan Löfven positionerade sig som exportindustrins statsminister och har höga ambitioner om jobben. Han har tre år kvar på sig att börja leverera – annars följer bara en möjlig utveckling:

Att en socialdemokratisk ministär måste införa ett nytt trasproletariat och en nytt Lort- och Fattigsverige med en differentierad, begränsad, välfärd för att få ekonomin att gå ihop. En utbredd tjänstesektor med lågkvalificerade och lågavlönade arbeten. En ny underklass som dessutom bär tydliga etniska markörer. Med de sociala spänningar som följer på detta.

Lortsverige i retur? Är det vägen? Om det finns en annan realistisk väg, hur ser den ut? Är det någon som har en bättre idé? Speak out.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.