Moment 22

Dagens Nyheter har idag en mycket bra genomgång över flyktingvägarna över Medelhavet till Europa. Då jag själv skriver en del om detta i min bok så kan jag konstatera att den är i allt väsentligt korrekt. Detta är en fråga med fler parametrar än vad DN fångar in men artikeln ger ett bra avstamp för vidare resonemang.

Med förra veckans debatt i Sveriges Radio, där nyanländas situation och samhällsekonomin kring migrationen kom i fokus, borde myten om lönsamheten vara död och begravd. Dessutom borde Statsministerns och Arbetsförmedlingens påstående att vi behöver 500 000 migranter de närmaste åren för att rädda välfärden vara pulvriserade om nu inte de bägge kan se till att de i yrkesverksam ålder kommer i lönearbete – utan lönebidrag – på heltid från dag ett i Sverige. Med i snitt åtta år för hälften av de nyanlända att bara komma i sysselsättning, det vill säga minst en timmes arbete eller arbetsmarknadspolitisk åtgärd i veckan enligt dagens definition, så faller det påståendet på sin egen orimlighet. Om inte de nyanlända efter denna period kommer uppbära miljonlöner och betala skatt enligt gällande regelverk. Med 65 procent av nyanlända i sysselsättning efter femton år så mörknar siffrorna ännu mer.

Delegationen för Migrantforskning, DELMI, som omfattar bland annat professor Joakim Palme, redovisar en del siffror på DN Debatt i linje med deras uppdrag – att tillgängliggöra fakta för beslutsfattare. År 2014 beviljades i Sverige förstagångstillstånd till ca 35.600 personer för flyktingskäl, 42.200 för familjeanknytning, 15.900 för arbete och 9.300 för studier. Andelen utrikes födda i Sveriges befolkning uppgår till ca 16 procent, vilket är högre än i andra nordiska länder, men i paritet med till exempel Irland, Österrike och USA. Detta är dock lägre än i klassiska invandringsländer som Kanada (ca 21 procent) och Australien (ca 28 procent).

Utifrån den debattartikel DELMI låter publicera så är underlaget gott men det finns även här en parameter som de missar, den akademiska tyngden till trots. Vilka underliggande synsätt som styrt invandringen i de länder som jämförts. Att bara jämföra siffror med de länder som nämns blir inte rätt. De mjuka värdena, logiken bakom migrationspolitiken i de olika länderna, måste redovisas för att analysen skall bli mer korrekt.

Kanada, USA och Australien är klassiska ”nybyggarländer” som baserar sina sociala skyddsnät för nyanlända på ”settlement” för att använda mig av den internationella termen. Glesa, och i tid begränsade, skyddssystem och med höga krav på egenförsörjning från dag ett. Irland och Österrike baserar sin politik på arbetskraftsinvandring med i vissa fall ännu högre krav. Det som förenar dessa länder är att de genomför en hård selektering redan i flyktinglägren när de gör urvalet vilka som skall få flyktingstatus. Sverige har sedan 1970-talet haft en annan grundtanke – de humanitära skälen – och vi har därför en i grunden annorlunda sammansättning av migranter.

Ramen är med andra ord satt. Vi har, som FN konstaterat, aldrig haft så många människor på flykt som nu samtidigt. De humanitära katastroferna är otaliga och Sverige har aldrig varit sämre rustat än nu att ta emot dessa. Vi har inte bara en akut bostadsbrist, det saknas i runda tal 430 000 bostäder fram till 2020 samtidigt som vi vet att många arbeten som utförs idag kommer försvinna i en allt högre grad av automatisering av samhället. Dagens svenska, relativt högutbildade arbetskraft måste förberedas samtidigt som minst 40 procent av flyktingarna, oavsett härkomst, inte har grundskolekompetens. Och. Vi tar från biståndsbudgeten för att få bara Migrationsverkets ekonomi att överleva. Det är den enda budget som vi kan flytta pengar till från biståndet enligt OECD:s regelverk. Arbetsförmedlingens ökade kostnader samt kommunernas motsvarande måste vi finna någon annan stans. Kommunerna är, tillsammans med Arbetsförmedlingen, de som får bära kostnaderna efter att de två första årens statsbidrag för kommunplacering är slut. Då återstår i regel minst fem år innan hälften är i sysselsättning.

Om vi återkopplar till DN:s första genomgång och lägger till just detta, att vi tar från biståndet som ytterst syftar till att göra flyktingarnas hemländer till en plats de inte behöver fly från så blir det klart att vi, åtminstone Sverige, har hamnat i ett Moment 22. Vi tar medel från detn budgetpost som skulle förebygga flyktingströmmarna för att hantera flyktingströmmarna när de nått oss. Är det rimligt? Har vi tänkt rätt då?

Ponera att vi istället skulle bidra för att skapa humanitära zoner i det sammanfallande Syrien – Irak för att skydda befolkningen mot IS härjningar som bara ett exempel. Vad skulle effekten bli? Att skapa, och hålla, territorium i humanitärt syfte kräver inte bara ett FN-beslut utan även en annan mer moralisk diskussion. Det finns i det läget koloniala perspektiv. Att allokera europeisk trupp, kanske den europeiska snabbinsatsstyrkan, för regelrätt ockupation. I och för sig i gott syfte enligt oss själva inledningsvis, men ändå.

Ramen är, eller borde vara, satt för den mer principiella debatten. Och det finns, för att citera Adam Cwejman från SR reportageserie, inte en lösning. Flera olika och samverkande måste till och de måste hänga ihop. Oavsett om vi till slut tvingas stänga gränserna eller inte. Dagens debatt är för mycket av cirkelresonemang utan tillstymmelse att vara lösningsorienterad. Ett moment 22.

Vi måste ta oss ur detta Moment 22. Nu.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.