Politiken som teater

Professorerna Christina Garsten, professor i socialantropologi vid Stockholms universitet, Bo Rothstein, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet samt Stefan Svallfors, professor i sociologi vid Umeå universitet skriver idag på DN Debatt att de dolda proffsen, framför allt PR-konsulterna men även lobbyisterna, idag styr landet samt att denna utveckling är ett hot mot demokratin. Dessvärre är det svårt att inte hålla med om denna utveckling – dagens regering är kanske det tydligaste exempel vi sett på länge. Att bli minister i Stefan Löfvens regering har inte krävt sakkunskaper eller tidigare erfarenhet i någon större utsträckning, snarare är det skådespelartalangerna och urvalet av den politiska staben runt ministern som har varit avgörande för hur pass väl en minister lyckas. Den politiska staben är manusförfattare, den demokratiskt valde ministern blott skådespelare på demokratins scen. Inte sällan är dessa Stockholmsbaserade och även om inte författarna till artikeln skriver det rent ut så är dessa i Socialdemokratins fall utbildade vid Bommersviksakademien som har ett fokus på politisk kommunikation.

Ett par exempel där det blir extra tydligt är Mikael Damberg och Ibrahim Baylan. Damberg, som ansvarar för näringspolitiken har aldrig haft en anställning utanför den offentligt finansierade politiska bubblan men förutsätts ändå förstå och kunna utveckla näringslivsklimatet i Sverige. Han är helt i händerna på sina manusförfattare. Baylan å sin sida är nästan snäppet tydligare. Baylan har gått från skolområdet till att helt plötsligt ansvara för energiområdet. Sannolikt finns det inget område som kräver så lång erfarenhet som just energin. Den skär in i utrikes- och säkerhetspolitik, näringspolitik, miljöpolitik och inte minst glesbygdspolitik. Det handlar inte om ja eller nej till kärnkraft, det handlar om att kunna allt från den tunga industrins villkor till krigsteoretikern Claucewitz vars ”Der Krieg” är mer aktuell än någonsin. Att Baylan på sex månader skulle kunna tillgodogöra sig den praktiska erfarenhet inom dessa områden ett helt yrkesliv bygger upp som skulle ha krävts är orimligt. Baylans resultat är talande med detta som grund, han har begravt i praktiken alla de frågor och utmaningar han ansvarar för i olika utredningar för leverans om allt från ett till tre år från idag. Han kan därmed klara sig undan ett bra tag till innan hans talang kommer värderas.

Såväl Damberg som Baylan och alla andra är helt i händerna på sina manusförfattare som lyckas bättre eller sämre beroende på sin egen kompetens. Att socialdemokraterna, mitt parti, kom fram till att det är lånen som skall ökas på för mjölkindustrin som ett progressivt näringspolitiskt utspel och inte lönsamheten säger något. Det är så jag skäms för den prestationen. Vad Löfven tänkte med, om det nu är så att han är näringslivsorienterad, när han lät det förslaget passera samordningen vill jag nog veta. Eller inte.

Två som annars verkar ha lyckats rimligt väl med att sätta ihop sin stab med manusförfattare är Anders Ygeman respektive Peter Hultqvist. Trots den senares dikeskörning i försvarsuppgörelsen, där vi nu ser ut att behöva ta en onödigt stor risk, så har han visat en stor ödmjukhet men även prov på politisk vilja när han tillsatte försvarsmaktens ekonomichef som statssekreterare. Insikten att jobba nära expertis fick han sannolikt, i likhet med Göran Persson, från tiden som kommunalråd. Ygemans tämligen goda prestation, vilket jag framfört till honom personligen, vittnar om ett gott urval och han är dessutom numera känd i regeringskansliet att ta de opolitiska tjänstemännens beredningar och kompetens på djupt allvar. Det, i kombination med en bitvis rapp tunga och öppet sinnelag, har bäddat för en så här långt väsentligt mer lyckosam resa som minister än hans kamrater på näringsdepartementet. För att inte tala om merparten av de miljöpartistiska statsråden. Endast Per Bolund, finansmarknadsminister, har lyckats rimligt väl. Det beror sannolikt på tidigare erfarenhet från finansdepartementet under regeringen Persson.

Vad det dessvärre kokar ner till är dock att politik idag är mer att se som skådespeleri. Våra främsta företrädare, ministrarna, är blott skådespelare som lyckas läsa in sina roller mer eller mer lyckosamt. Skådespelare utan själ och i vissa fall utan värderingar. Den de visar är vad manusförfattarna fyller på med för dagen i form av siffror, argument och klatschiga one-liners.

Politik idag har utvecklats till inget annat än teater. Det enda intressanta är vilka som skriver manuskripten för dagen.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.