Det lackar mot kongress

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Söndagens ledartext i Aftonbladet, signerad Katrine Marcal (f Kielos), innehåller för den engagerade socialdemokraten i allmänhet och kanske socialdemokraternas ledning i synnerhet en rad med varningssignaler. Om vi bortser från hennes rader om migration, som säkert skulle låtit något annorlunda om hon baserades i Landskrona, Malmö eller Helsingborg alternativt någonstans i Bergslagen istället för hennes hemort London, så har hon landat helt rätt bedömer jag.

Det finns goda skäl att nu, när opinionssiffrorna visar en långsiktig negativ trend, att analysera och utvärdera Stefan Löfven som ledare för Sveriges än så länge största parti.

Vi vrider tillbaka klockan till den 27 januari 2012 vid partistyrelsens sammanträde. Ett nödförfarande efter Håkan Juholts abrupta avgång. Valet av Löfven kom efter ett VU – möte som varat i tre och ett halvt dygn och valet av Löfven sände en lättnadens suck genom partiet. Äntligen åter till våra rötter, äntligen en riktig, stabil, arbetare vid rodret. Precis som det ska vara. Men blev det så? Vad var det som hände? Det första som Carin Jämtin sade vid den efterföljande intervjun var att nu skulle den nye ordföranden åka på ”Politikerutbildning” i två veckor på Bommersvik. Efter det så hände något. Eller inte. Något hände dessa två veckor med Stefan Löfven som gjort att han inte levt upp till förväntningarna. Det var en fackbas med gott självförtroende som åkte till Bommersvik – något annat som kom tillbaka.

Att Löfven inte har lyckats leva upp till förväntningarna som statsminister är en sak, dels beroende på det parlamentariska läget där han regerar på en Alliansbudget, men det finns även annat. Det mesta har begravts i utredningar eller skjutits på framtiden om vi bortser från de vallöften han tvingats till att svika i förhandlingarna med Miljöpartiet samt oförmågan att förstå hela migrationsproblematiken finns det faktiskt andra detaljer som gör att hans ledarskapsroll i partiet inte är den partiet behöver. Stefan Löfvens ängslan, eller om det är Verkställande Utskottets ängslan, präglar partiet. Det exempel jag tänker på som symptomatiskt är dramatiken kring valet av Verkställande Utskott vid kongressen 2013.

Valberedningen hade kört fast och under söndagen, kongressens sista dag, var positionerna helt låsta mellan maktsfärerna och partidistrikten. Magdalena Andersson hade trumfats in men detta innebar att Stockholms stad och län fått en överrepresentation genom att Stefan Löfven, Carin Jämtin, Mikael Damberg och Veronica Palm alla representerar dessa två partidistrikt. Istället för att rotera ut Palm eller Damberg blev lösningen att utöka VU med en ersättarplats som gick till Urban Ahlin. Kongressen fick tjugo minuter på sig att ta ställning till lösningen och även då stadgeändringen. En stadgeändring är ingen liten fråga i något parti utan bör beredas i månader så att alla medlemmar får tycka till. Nu hade en tröttkörd kongress, det var dagen efter kongressfesten och bara någon timma kvar innan alla skulle åka hem till sina familjer, tjugo minuter på sig att fatta ett beslut.

Löfven lät detta ske, till synes utan intresse eller engagemang enligt säkra källor. Han gick aldrig in till valberedningen och röt till och sade ”LÖS PROBLEMET”. Han lade sig platt istället i hopp om att en stadgeändring skulle få allt att passera istället för att ta konflikten med Damberg eller Palm som då var aktuella för att roteras ut. Framför allt låg Damberg risigt till då både Löfven och Magdalena Andersson i likhet med Damberg tillhör Stockholms Läns partidistrikt. Kongressen hade aldrig accepterat en sådan överrepresentation av framför allt Stockholms Län utan andra offer. Löfven offrade sitt ledarskap för detta. 

Det finns även andra subtila signaler idag om att allt inte står rätt till. Dessa kommer inte längre från Sveavägen 68 eller Cephalus. De kommer från Rosenbad numera. Hans Dahlgren och Emma Lennartsson utgör idag de grindvakter i form av statssekreterare som omger Stefan Löfven. Det är väl känt i kvarteren runt Rosenbad att Dahlgren bara är intresserad av en sak, att få bli Sveriges ambassadör i FN:s Säkerhetsråd varför hans informationsselektering av ärenden till statsministern bara är sådana som kan stärka hans kort för detta jobb. Dahlgrens omsorg om in egen karriär och politiska spelskicklighet är omvittnad, lika omvittnad som det kaos han lämnar efter sig när han byter arbetsuppgifter. Lennartsson har en svårare roll då hon skall hålla ihop samordningen med en sådan parhäst som Dahlgren. Hon drivs dessutom inte av samma ambition som Dahlgren och har ansvar för de mindre glamorösa inrikesärendena. Ärenden som var och varannan dag ändock hamnar direkt i knät på Löfven eftersom Miljöpartiet har satt i system att skicka upp dessa på högsta nivå för jämnan. Och Miljöpartiet vet att de har trumf på hand hela tiden. Varför?

Socialdemokraterna var så utsvultna på makt 2014 så de gör allt för att få behålla åtminstone nyckelkorten till Rosenbad. Miljöpartiet vet att detta är kanske första och sista gången på decennier de får sitta i regering och vet med detta att de kan pressa Löfven rätt hårt eftersom socialdemokraterna prestigemässigt inte hade råd att sitta i opposition en period till.

Utöver detta kan vi lägga till regeringens svaga individuella prestationer där även Miljöpartiets ministrar bidragit till att sätta bilden av Stefan Löfven. Alice Bah Kuhnke som trodde att hon skulle kunna definiera vad Islam är för Sveriges och världens muslimer är bara en praktvurpa, skadan som Margot Wallström ställt till med för svensk exportindustri ett annat exempel för att toppas av vice statsminister Romson som framkallar mindre katastrofer vid varje uttalande. Allt faller tillbaka på statsministern som har den unika makten att till- och avsätta ministrar med några sekunders varsel. Han kan inte ha reagerat nämnvärt då dessa tre ministrar, för att ta några exempel, presterat lika illa från dag ett till idag.

Vi står där vi står idag, socialdemokratin. Trots regeringsinnehavet är stämningen dämpad och siffrorna pekar rakt mot källaren. Det lackar mot kongress och det är nog rätt många som nu börjar skruva ner förväntningarna om inte Stefan Löfven i sitt tal den första dagen börjar dra upp kaniner ur hatten.

Själv funderar jag numera mer på vad som hände de där två vinterveckorna på Bommersvik precis när Löfven valdes eftersom jag inte längre tror det blir några kaniner ur hatten. Något hände på Bommersvik som vi inte vet något om. Något vi fortfarande betalar priset för, ett pris vi fortfarande inte vet hur högt det kommer att bli.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.