En rimlig begäran

Reaktionerna på mina artiklar om utvecklingen i Mahgrib, mer precist i dess västra delar omfattande Marocko, Västsahara, Algeriet och Mali lät inte vänta på sig. Med en förvånande hastighet spred sig detta till dels Marockos och Nordafrikas inofficiella nyhetskanaler, dels satte det spår i The Arab Weekly som pubicerar artiklarna i ett sammanhang och i ett sammandrag för att landa – tillsammans med FN – i motsvarande position:

I ett oroligt Mellanöstern, som till stora delar idag i Nordafrika är nationer utan statlig närvaro, vore det oklokt – till och med omoraliskt – att stödja rörelser som Polisario som idag strävar efter ytterligare destabilisering utöver de brott och avsteg från villkoren för vapenstilleståndet de begått.

Artikeln har även citerats i fransk media vilket är rätt naturligt då Frankrike fortfarande har starka band och intressen med sina forna kolonier, i detta fall Algeriet, som i sin tur är djupt involverade i konflikterna i Nordafrika.

BBC har en bra sammanställning som sätter händelseutvecklingen, som spänner över tre decennier eller nästan två generationer, i ett sammanhang. Motståndarna till denna form av mer pragmatisk och bred analys är kända sedan lång tid tillbaka. Emmaus, SSU, S-kvinnora och Olof Palme Internationella Centrum är de mest namnkunniga. De har alla något gemensamt – de baserar sina ställningstaganden på en verklighet som ligger mellan tjugo och fyrtio år tillbaka i tiden. Utifrån den situationen är det stöd de nu kommer formera sin argumentation logiskt och svårt – hart när omöjligt – att inte sympatisera med. Men.

Tjugo år efter vapenstilleståndet ser det annorlunda ut. Många av de vittnesmål som finns idag vittnar om Polisarios nära band med al Queda och de senaste månadernas utveckling av situationen i Mahgrib torde vara tillräckligt för Emmaus, SSU, S-kvinnor och OPIC att tona ner tidigare brösttoner. Om dessa menar att vi skall stödja och släppa lös all den bitterhet och de fördomar som växt och frodats samt götts i Polisario-kontrollerade flyktingläger under trettio år så kommer resultaten bli därefter. Bitterhet och fördomar har den egenheten att de växer med tiden om ingenting tillförs för att tillfredsställa den förfördelade parten.

Idag är verkligheten en annorlunda. Varningssignalerna har funnits under lång tid.

Afrikanska NGO´s, ”Non Govermental Organisations” har både varnat och fördömt aktiviteterna i Polisario-kontrollerade läger på Algeriskt territorium. Att Arab Weekly publicerar Ledarsidorna.se slutsatser, att ett fortsatt stöd till ett alltmer korrumperat och radikaliserat Polisario skulle destabilisera den enda del av Nordafrika som fortfarande lyckats hålla sig utanför de oroligheter som den arabiska våren fört med sig, är inte ointressant. Detta samt att resonemangen i FN nu ändrar riktning är starka diplomatiska signaler om att vindarna vänder.

För Sveriges, och delar av EU´s vidkommande, står vi inför ett val nu. Fullfölja tidigare ställningstagande om stödet till Polisaro och därmed direkt stödja rörelser som har som enda mål att destabilisera regionen. Vi kommer då ha skapat en tummelplats för Al Shabab, Boko Haram, IS, Al Qaeda och de mer radikala elementen i Muslimska Brödraskapet som då kommer spänna från Marocko i väster till Afrikas Horn och Sudan i öster, en landyta lika stor eller större än Europa. Eller. Ta in de förändringar som skett och stödja de krafter som står för någon form av stabilitet. Detta är en stor fråga i EU-parlamentet för alla länder utom ett. Sverige. Svenska parlamentariker i allmänhet och Socialdemokratiska samt Miljöpartistiska i synnerhet, syns inte till i debatten över huvud taget. Av något skäl har de tystnat på senare tid i en fråga som är intimt förknippad med våra egna problem med resande stridande och radikaliseringen av Islam.

Å ena sidan har vi ett idag genomkorrumperat och radikaliserat Polisario som önskar destabilisera Marocko, inom synhåll från Europa, som stöds av Emmaus, S-kvinnor, Olof Palme International Center och SSU, å andra sidan en Marockansk regim som fortfarande lyckas hålla radikaliseringen under kontroll.

Vad är det moraliskt rimliga att stödja? Är det moraliskt att bortse från händelseutvecklingen i hela regionen och stödja krafter som idag har som enda syfte att kasta Afrikas nordvästra hörn ner i en spiral av våld med de lidanden för civilbefolkningen det innebär? Eller är det moraliskt rimligt att verka för det alternativ som leder till bäst stabilitet och med det som grund långsiktigt låta det vara plattformen för en återstabilisering av regionen? Är IS, al Qaeda, Boko Haram och al Shabab samt alla de rörelser som till exempel dagens radikaliserade och korrumperade Polisario goda byggstenar i Afrikas demokratiprocesser eller ska vi välja andra vägar?

Frågor som sannolikt inte minst Emmaus, SSU, S-kvinnor och Olof Palme International Center bör fundera igenom. De bör avkrävas svar då personer från dessa organisationer numera återfinns i såväl inrikes- som utrikesdepartement med all den makt det för med sig.

Rediga och tydliga svar på dessa frågor är en högst rimlig begäran. Frågan är om vi kommer att få några.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.