Gullvivor och bensinbomber

Det var strax efter klockan 20.00 ikväll på fredagskvällen den 21 maj 2015 som larmet kom in om att ett femtiotal ungdomar kastade stenar mot en polispatrull i Tensta. Fler polispatruller kallades då till platsen och möttes då inte bara av stenkastning utan även av molotovcocktails. Sommaren kom tidigt i år, likt gullvivorna som aldrig förut varit så tidiga. Gullvivor och brandbomber. På en gång.

Samtidigt som allt detta utspelade sig bara några kilometer från mig, i bilen hem några mil norrut, lyssnade jag på Skolministeriet. Ett skakande program sannolikt för Gustav Fridolin, vår skol- och utbildningsminister, om han lyssnat på det. Programmet behandlade situationen i Angered och skolan på Lövsta gärde. Angered och Tensta. Miljonprogram, utlandsfödda och dumpningsplats för nyanlända samt även för de med två utrikes födda föräldrar som inte kommer in i Sverige. Jag citerar ”D”, en inrikesfödd kvinna med man och två barn som bor i Rinkeby som jag intervjuat inför min bok (som fått nytt projektdatum i september):

Våra föräldrar flydde till Sverige för sina liv. Nu vill vi också komma till Sverige, tjugo år senare, men ni släpper inte in oss. När skall Sverige komma till oss? Kommer ni till oss? Ser ni inte vad som händer?

Jag lyssnar igen på bandupptagningen ikväll. Det var hennes exakta ord. Utan bitterhet, utan gråt i halsen. Bara undrande och uppgivet.

Jag själv har i ganska många år, framför allt direkt efter IT-kraschen och under mina studier i politisk islam, arbetat i just dessa områden. Tensta, Rinkeby, Kista, Husby, Malmvägen men även Sergels Torg och Vårby Gård. Nattetid. Sommartid som vintertid. I tunnelbanan och på blåsiga parkeringar med utbrända bilvrak. Du åldras i själen snabbt samtidigt som du, om inte din själ fryser till is efter två veckor, även ser ljus i människor. Men mörkret dominerar. Vi har kört så oerhört snett.

Många av de oroligheter vi ser idag i dessa områden beror inte enkom på en ekonomisk segregation. Den beror i mångt och mycket på det som präglar den svenska politiska nationalsjälen. Vi vet bättre än alla andra vilket präglat vår integrationspolitik, i all vår sekulariserade välmening, att slå sönder fungerande strukturer. Vi kan tycka vad vi vill om det men vi berövar männen deras roll som sammanhållande faktor. Varför? Enkelt om vi tar till oss vad Per Brinkemo försöker beskriva för oss i hans bok ”Mellan klan och stat”. Vår politik vänder på, inom ett år efter en nyanländ familjs ankomst, på maktstrukturerna i många familjer. Vi kan tycka vad vi vill som sagt, men vi måste vara medvetna om att detta har sitt pris.

I MENA, eller Mellanöstern- och Nordafrika, är klanstrukturen det normala. Klanledaren är den som styr enligt vissa regler som gått i generationer. Det finns en tröghet i detta men att klanledaren och familjens överhuvud – fadern – har en särställning som yttersta exekutiva funktion är det som får klanen och familjen att fungera. Efter flykten till Sverige rubbas detta i grunden. Barnen är de som lär sig språket först och blir då tolkar för sina föräldrar. Med allt det som ett i grunden manipulativt barn kan göra.

  • ”Det fungerar så här i Sverige….”

  • ”Här gäller andra regler om vi vill bli svenskar…..”

Detta är illa nog. Men det kommer mera. Kvinnorna har visat sig i många fall vara de som har lättast att få arbete. Lokalvårdare, servitriser, vårdbiträden. Det slutar med att patriarken, klan- och familjeöverhuvudet, utvecklas till familjens yngsta barn som inget annat kan göra än att sitta hemma i TV-soffan och vara bitter. Över att inte kunna försörja sin familj. Över att inte behärska det nya språket. Över att inte förstå vad som sker i sin familj. Han tappar sin roll och blir till det handikappade barnet som inte någon lyssnar på. Fallet är stort och förklarar sannolikt en del av det vi kallar ”hedersvåld”. Vi skulle kunna kalla det frustration vilket jag anser vara en bättre term. Vi kan tycka vad vi vill men det är precis lika illa att elda upp din grannes bil i Mogadishu eller Tripoli som i Husby. Gör du det i Mogadishu eller Tripoli så åker du på så mycket stryk att du inte kan gå på en vecka och dessutom behöva arbeta av bilen. I Sverige får du på din höjd ett samtal från socialtanten som du dessutom har möjligheten att ge din version av för dina föräldrar.

Hur bra blir det?

Barnen till dessa vuxna barn är inte heller dumma. De lär sig spelets regler snabbt. De har lärt sig ordet rasist. Så fort ett beslut – om det så är av en väktare, ordningsvakt, lärare, socialtant, polis eller annan myndighetsperson – går dem emot kan de med hög röst skrika

”Är du rasist eller”?

Laila Bagge fick uppleva detta på Idol med all önskvärd tydlighet. Mitt svar när jag får det invektivet från dessa ungdomar är rätt enkelt och de brukar tystna då. Jag brukar säga:

“Nej, men jag avskyr barn”.

Inte helt sant. Men lite. Det kommer i varje fall bli en lång het sommar i år. En sommar där vi kommer betala priset för minst en generation, eller tjugo års, integrationspolitik. En politik som inte byggt på att vi markerat vår värdegrund utan släppt fältet fritt för andra medans vi låst oss inne i vita reservat och inte förstått sprängkraften i när olika kulturer och normer möts.

En sommar där bensinbomber och gullvivor slog ut tidigt i år.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.