I sådana fall finns det andra lösningar….

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Mona Sahlin kommenterade Stockholms Stads beslut med att försöka säga åt alla debattörer att sluta tramsa kring den upplevda, och faktiska, mjuka linje som både Örebro samt Stockholm nu försökt lansera. Alla i debatten tycks hänvisa till forskning och empiri men få eller ingen har lyckats lyfta fram hela den problematik som omgärdar ungdomar som dras till extrema sekter eller motsvarande.  Hade detta kommunicerats hade vissa delar av Stockholms stads strategi kunnat gå att försvara men endast under förutsättning att det som saknas i strategin åtgärdas.

Det är ingen nyhet att de som dras till sektliknande rörelser söker efter något som de kan uppleva som större än de själva. Det är samma mekanismer i samtliga religiösa rörelser och dragen återfinns inom till exempel organiserad brottslighet. Det är få som byter ett liv i en extrem rörelse till ett liv i en hyrestrea i Bandhagen med fru och två snoriga ungar samt ett 8-5 jobb och trivs med det och inte känner suget. Samma sug som en heroinist säger vissa. Sannolikheten att Klas Lundh, ledare för SMR, skulle välja ett Svenssonliv med jobb som brevbärare eller busschaufför i Ludvika eller Borlänge måste anses begränsad.

Den svenske rap-artisten Sebbe Stax kan sägas utgöra ”Typfall 1 A”.

Från att ha tillhört den våldsbejakande autonoma vänstern bytte han på några månader till att bli djupt troende. Något hände i hans liv, ett fönster öppnades för förändring, och han bytte ut den våldsförhärligande ideologin mot att bli djupt troende. Att hela tiden vara en del av en ideologi som upplevs större än mänskligheten var centralt för honom. Och lika centralt för personlighetstypen som han delar med många andra.

Det är ingen slump att många fängelseinterner, framför allt med långa straff, blir djupt religiösa under straffutmätningen. Deras normala umgänge och relationer bryts med fängelsevistelsen och detta öppnar ett fönster för förändring. Jag har sett detta själv när jag arbetade som  kriminalvårdare på Norrtäljeanstaltens avdelning för ”Inre Säkerhet”. I realtid.  Ett fönster som kanske bara är ”öppet” i några dygn och som inte sällan öppnats upp på grund av någon form av trauma. För att en förändring skall vara möjlig måste det kunna erbjudas något som är större – på ett ideologiskt plan – än det han eller hon står i. Identitet. Allt handlar om identitet.

Ett annat exempel som är nära är morden i Knutby där Helge Fossmo bara bytt ut en djup religiositet mot en annan i fängelset. Från en religiös tillämpning till en annan tillämpning men grundvärderingarna är kvar, att vara en del av något större. Barnflickan har idag släppts och under verkställighet, kanske främst häktningstiden, öppnades fönstret för förändring och som tog år att ta sig igenom för att landa i vad vi skulle kunna benämna ett ”normalt” förhållningssätt till starka gemenskaper och ideologier.

Är då jobb, bostad och två snoriga barn och fru med städrock samt tipsextra, mellanöl och groggar samt vidbränt kött på grillen och husvagnssemester något större för dessa? Erfarenhetsmässigt, även internationellt, förhåller det sig inte på det sättet, de måste byta ut en fanatisk övertygelse eller känslan av större tillhörighet till något annat. I vissa fall byts det ut mot något ”gott” (om det nu finns något gott i någon religion) men oroväckande ofta byts det bara ut mot något mindre ondskefullt. Kanske bara ideologin och predikan är kvar och att praktiken tagits bort. Anders Carlberg, den numera avlidne grundaren till Fryshuset i Stockholm menade att det räckte fuller väl men jag är inte övertygad om detta.

Men är det då möjligt att finna vägar framåt?

Mitt svar är att det borde kunna göra det. En av de parametrar som vi skulle kunna jobba med är att bryta de sociala  mönstren och ”sekternas” strukturer. Kommunförflyttning. Från att ha varit ”Kung av Husby” till att bli tvångsförflyttad till Kiruna är ett sådant trauma som skulle kunna öppna ett fönster. Om vi kunde straffbelägga sympatiresor till till exempel IS med just kommunarrest med anmälningsplikt på straffskalan så kan det vara en väg framåt, tvinga dem byta miljö men samtidigt ha dem i frihet. Att låta de komma hem som krigshjältar till sina gamla miljöer och sociala strukturer är fel väg. Framför allt om omgivningen ser att de med viss lätthet kan få allt det stöd, på bekostnad av andra, de vill och behöver bara genom att avge en läpparnas bekännelse att de ångrat sig. Tvångsvård, eller total isolering i kriminalvårdsanstalt, kräver som alternativ kanske 4-8 år innan en förändring skett i grunden – att någon står bredvid när fönstret helt plötsligt öppnas och kan erbjuda ett förhoppningsvis ofarligare alternativ.

Det går inte att provocera fram ett fönster, viljan till förändring av ideologi måste komma från individen själv och investeringarna i utbildning, jobb och bostad blir verkningslösa om inte en förändring påbörjats.  En hel del erfarenheter pekar på att det annars kan förvärra situationen. Innan de värsta avarterna avskaffades kunde medlemmar i SMR, som avtjänade olika typer av straff, ta jägarexamen i fängelse eller utbildas till datatekniker. Färdigheter de idag har god användning för i sina nya och gamla roller. Med känt resultat. Och om de inte vill förändras eller om förslaget om att med visst tvång bryta sociala strukturer och religiösa nätverk blir för magstarkt?

Då finns det på sikt kanske inte några mer humanistiskt präglade alternativ kvar till slut. Vill det sig illa blir det som det gamla dåliga skämtet på tyska från min barndom. Som, i en form av svart humor framfördes av min favoritlärare som dessutom var en överlevare från Förintelsen:

”Tycker du inte det här är en bra idé? Bra. Då vet vi”

I sådana fall finns andra lösningar”

Källor, speciellt dedikerad en speciell gratisätare av åsikter, finns utöver egna fältstudier samt aktivt arbete med attitydförändring som kriminalvårdare på riksanstalter om och när han orkar:

Helene Lööw ”Nazismen i Sverige”, ”En idé större än döden” av Victor Lundberg samt James Ahos bok ” This kind of Darkness”.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.