Illusionen av framgång

Betyget på socialdemokratins förstamaj-firande dagen efter kan bäst betecknas som svagt. Anders Lindberg, Aftonbladet, efterlyser med viss rätt en mer ideologisk framtoning och det är inte utan att jag håller med. Det går att vara ideologisk utan att demonisera motståndaren och gårdagens prestationer från de olika talarna visar hur långt ifrån traditionell socialdemokrati partiet utvecklats. Det som utlovades var främst utredningar och samordnare, kanske inget som dagen efter får speciellt många att känna att glöden känns av. Förr, även i regeringsställning, var socialdemokraterna alltid i opposition mot orättvisor – nu klarar partiet inte av det längre utan har hamnat i en märklig blandning av försvar av medelklassens förmåner och vaga löften om jobben. Mats Knutson, SVT, gör sannolikt en korrekt analys av läget. Han skriver också

Tekniken att utnämna nationella samordnare är väl prövad som politisk metod för att skapa intryck av att något sker, utan att man behöva satsa pengar på åtgärder som kostar statskassan mycket pengar. Den förra alliansregeringen utnämnde en rad nationella samordnade på olika områden med blandade resultatet. Nu försöker sig Stefan Löfven på samma metod.

Detta är en företeelse jag stört mig på något alldeles oerhört. Vi har nationella samordnare av olika slag samt en utlovad industrikansler, någon som på regeringens vägnar driver på för industrins framtid. Det blir som om både förra och nuvarande regeringen både försöker skapa illusionen om framgång och framsteg men de sänder även ut en signal om att vare sig de egna ministrarna eller den enhet som kallas ”Samordningen” i Statsrådsberedningen fungerar. Om en regerings ministrar, via samordningen, inte kan driva eller en samordna en fråga själva – vad är då förutsättningarna att en samordnare eller kansler kan göra det effektivt om den inte får mer makt än regeringen? Vem ska ge samordnaren denna makt? Och:

Är det inte regeringen och regeringschefen som, via samordningen i Statsrådsberedningen, skall ha den bästa överblicken och driva på?

Samordnare och kansler. Samma namn på något som jag ser som ett underkännande av den egna förmågan till överblick och projektledning. Politisk projektledning. Min uppfattning om dagens politiker är att endast ett fåtal skulle kunna kvala in som projektledare i industrin för att ta ett exempel. Leveransförmågan är generellt låg med undantag för mellan två och fem ministrar beroende på vilka krav vi ställer. Anders Ygeman, Peter Hultqvist och Morgan Johansson är några exempel på politiker som klarar ut politisk projektledning. De övriga har ett och annat att leva upp till.

Så nej, nationella samordnare och olika former av kansler-titlar är i praktiken inget annat än en illusion. Illusionen av framgång medans ingenting egentligen händer och att regeringen kan ha någon att skylla på senare när det går snett.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.