Kallhamrad cynism

Rapporterna om att ett av sju barn inte placeras i avtalad kommun samt att allt fler ensamkommande flyktingbarn placeras i HVB-boende är alarmerande ur flera perspektiv. Det finns komponenter av bristande kompetens men även kallhamrad cynism.

Om vi börjar med lämpligheten i att placera traumatiserade ensamkommande barn med barn och ungdomar med annan problematik så borde det stanna där. Ser vi till den lille pojken, endast nio år gammal, som gått som en följetong genom några av Sveriges kommuner efter att han brottats ned på Malmö Centralstation, så representerar han en form av svårbehandlat trauma. Det går inte att blanda honom med inrikesfödda barn och ungdomar med alltifrån lite strulig uppväxt till neuropsykiatriska diagnoser. Olika vårdbehov med olika prislappar. Den statliga ersättningen för vård i HVB eller familjehem ligger idag på maximalt 1 900 kronor per dygn men det är få hem med särskild kompetens som ligger på denna prisnivå. Det dubbla är mer av norm. Att det finns pengar att hämta rent generellt i denna bransch av vård för unga är ingen hemlighet. Min partikamrat Jan Emanuel  Johansson, Robinsson-Janne, sålde för några år sedan sin verksamhet som han byggt upp med hjälp av vinstpengarna till Frösunda-gruppen för 250 MSEK. En rätt god investering av den halva miljon han vann i Expedition Robinson. Johanssons näsa för affärer är omvittnat god, han drar sig inte för att leverera det som kommunerna är skyldiga att stå för men som de tycker är för jobbigt. I kompensation tar den formen av verksamhet bra betalt för sina tjänster. Kommunerna ges med andra ord en möjlighet att köpa sig fria eller köpa sig rådrum.

Men vad är det som driver kommunerna till att söka externa – dyrare lösningar som dessutom belastar kommunens egen budget? En är kompetensen, inte alla kommuner har hunnit bygga upp egna kompetenta organisationer men det finns även en parameter av ren och skär cynism i detta.  Vissa kommer inte heller vilja bygga upp kompetens och resurser för detta. Ett medvetet val.

Den ensamkommande fyller förr eller senare 18 år och har då rätt till en egen bostad, det är inte rimligt att anta att han eller hon, det är oftare pojkar än flickor, skulle begära att flytta till den kommun som har det ursprungliga placeringsansvaret. Det ensamkommande barnet, nu i begrepp att bli myndig enligt svenska definitioner, väljer sannolikt hellre att stanna i den kommun där han har ett om än begränsat socialt nätverk av vänner och stödpersoner.

Hur en introduktion till vuxenlivet ser ut kan sägas hänga ihop med detta. På samma sätt som kommunerna i flera fall inte har egen kompetens kring placeringen av ensamkommande så är det lika vanligt förekommande att samhällsintroduktionen läggs ut på entreprenad. Vid 17 ½ års ålder flyttar det ensamkommande barnet in i en träningslägenhet och syftet är då att lära sig betala räkningar, handla mat, städa och andra vardagssysslor. I detta skall även olika aktiviteter ligga för att bredda kontaktytorna med samhället. En prislapp på 30 000 kronor i månaden för detta är inte ovanligt och inte heller ovanligt att entreprenören kommer förbi den ungdom som skall tränas en gång i månaden med ett kreditkort påfyllt med matpengar, ett busskort och ett ”vi ses om en månad” efter att ha betalt hyran för träningslägenheten. Vi kan göra ett överslag på vinsten för de som bedriver denna form av verksamhet. Ponera att hyran ligger på 5 000 kronor inklusive basmöblemang, den ensamkommandes behov av mat- och fickpengar samt busskort på lika mycket så kan det ge ett överskott på 20 000 kronor per månad. Har du fem ungdomar att ansvara för ger det en intäkt på 100 000 kronor per månad. För att göra ingenting i praktiken. I teorin och enligt avtal sannolikt något annat men eftersom kommunerna lagt ut detta på entreprenad från början så har kommunerna vanligtvis de inte kontrollmekanismer som krävs för uppföljningen.

Utöver detta finns det ytterligare cyniska drag. Ensamkommande barn har en högre risk att hamna i bidragsberoende efter introduktionen. Men. Då de nu fyllt 18 och i de flesta fall folkbokförs i annan kommun än den som ursprungligen avsetts så landar försörjningsbördan i den där de är folkbokförda.  Ett åtagande som kan sträcka sig över flera år, ibland decennium.

Med de framtidsutsikterna, och de möjligheter dagens regelverk med alla dess kryphål och praktik innebär, är det inte konstigt att kommunerna köper sig fria från början genom att lägga ut placeringar utanför kommunen i de svåraste fallen.

Inte utan cynism. Kallhamrad cynism

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.