Kompromissernas pris

Karin Pettersson, Aftonbladet, sätter sitt finger på den ömmaste punkten som Stefan Löfven har i dagens ledartext. Hon noterar att regeringens kompass snurrar allt vildare samtidigt som Socialdemokraternas sjunkande opinionssiffror sannolikt inte beror på att de gör fel saker utan beror på att de inte gör något alls. Det parlamentariska läget är ett skäl, regeringen styr med Alliansens budget och den begraver så mycket de kan i utredningar och hos nationella samordnare som möjligt, men hon har en poäng. En stor poäng. Hon har nämligen helt rätt. En ängsligare statsminister får vi leta efter i svensk politisk historia. En man som säger sig älska kompromisser.

Kompromisser är att föredra i en facklig förhandling men lämpar sig illa i andra sammanhang. Då kan kompromisser få den egenheten av att det aldrig blir lösningar som hänger ihop. Om vi träter om ett fordon skall ha tre eller fyra hjul så blir det uppenbart att om kompromissen blir att fordonet har tre och ett halvt hjul så går det inte att köra alls. Så kan kompromisserna mellan Socialdemokraterna och Miljöpartiet beskrivas. Jag tänker då främst på Migrationspolitiken.

Att Miljöpartiet är ett aktivistiskt parti är ingen hemlighet. Språkröret och ministern Gustav Fridolins medverkan i rap-bandet Partiets senaste video ”Pinsamt” är ett exempel på detta.

Texten är onekligen suggestiv och jag får nu en formulering förklarad för mig och om varför jag fått SD-kortet mulat i ansiktet av partikamrater i Stockholms stad och län. Att berätta om hur migrationen påverkar välfärdssystemen är så kallad ”brun statistik”.

Inom Socialdemokratin, vilket dessvärre Åsa Regnérs lappkast i relation till moderaternas utspel om tiggare tydliggjorde, är denna typ av klargörande en ”no-go” zon. Med Miljöpartiet som naturlig samarbetspartner kommer vi ha fortsatt i praktiken oreglerad migration då effekterna inte får nämnas. Det är lågt i tak inom socialdemokratin i dessa avseenden. Lågt i tak och trångt i korridoren. Göran Perssons ord om att ”Välfärden måste försvaras varje dag” hörs inte längre då försvaret av denna även borde omfatta det migrationspolitiska området.

Men vad har då allt detta med kompromisser att göra? Allt.

Vi måste helt enkelt välja väg nu. Att Paul Colliers bok Exodus inte lästs av statsministern (han har däremot läst Henrik Arnstads bok ”Älskade Fascism) är uppenbart. Collier är professor i nationalekonomi vid Oxford University och sannolikt den ekonom som kan frågorna bäst i Europa. Hans tidigare jobb, som direktör vid Världsbanken med ansvar för migrationsfrågor, gav honom allt det han behöver för att kunna presentera en saklig sammanställning på knastertorr akademikerprosa. Där blir det uppenbart att en välfärdsstat av Sveriges karaktär och fri migration är två oförenliga mål. Att boken inte översatts till svenska är både oförklarligt och förklarligt. Den hade givit ett ovärderligt bidrag till en avrasifierad debatt men samtidigt står det klart att vi måste välja. Siffrorna, och modellerna, leder till den punkten att vi inte kan ducka längre.

Statsministern duckar trots detta vidare och detta under tiden som allt fler migrantbarn nekas skolplats i överfulla skolor, allt fler migranter får vänta allt längre på deras första jobb, allt fler får se längre väntetider i vård och tandvård och en bostadskris som, när den nu kommer brisera under mandatperioden, kommer ställa inrikesfödd mot migrant. Grupper kommer ställas mot varandra, frågan är bara om det blir tydligt i höst eller i vinter. Inom det närmaste året kommer välfärdsstaten Sverige behöva göra ingrepp i åtagandet, ett ingrepp som medborgarna och skattebetalare inte är beredda på.

Vi har kommit till den punkten att vi inte kan kompromissa längre, vi har försökt köra bilen med tre och ett halvt hjul länge nog och nu börjar den snart rulla oavsett vi vill det eller inte. Trycket är för högt på de som skjuter på.

Vad blir då den naturliga vägen framåt?

Då Miljöpartiet, som dominerar regeringen genom sitt ständiga veto, inte ser en reglering av migrationen som ens diskutabel blir det en nedmontering av välfärdsåtagandet som blir alternativet. Vi kommer behöva röra oss snabbt in i en amerikansk eller australiensisk välfärdsmodell med kraftigt begränsade välfärdssystem, även för inrikes födda, samt fler privata försäkringslösningar inom vården. Att livsuppehållande vård är fri för alla men att nya höftkulor, knäleder, tandlagningar och annat som kan upplevas smärtsamt men inte livshotande får finansieras ur den egna plånboken. Att vi skapar en extrem låglönemarknad med enkla, billiga, jobb som det inte går att leva på om du inte arbetar 16 timmar per dag sex dagar i veckan. Annars går inte ekonomin ihop.

Sexton timmar per dag, sex dagar i veckan – det känner framför allt arbetarrörelsen igen från vår barndom. Så såg en arbetsvecka ut för en arbetare innan socialdemokratin kunde genomföra sina reformer. Nu sitter socialdemokratin vid makten igen och det ser inte bättre ut, med hur situationen utvecklas, att vi snart kommer tvingas vara där igen.

Personligen har jag inte längre ett problem med detta. Det jag har problem med är det ständiga kompromissandet som gör att systemen slutligen krackelerar okontrollerbart. Att väljarna inte fått säga sitt. Att konsekvensbeskrivningarna inte får nämnas då de är ”brun statistik”.

Karin Pettersson har rätt. Helt rätt. Våra opinionssiffror är ett resultat av att vi inte presterar någonting. Att vi kompromissar oss vidare och producerar bilar med tre och ett halvt hjul som inte går att köra. Men det kommer snart bli ändring på det. Snart börjar bilen rulla ändå av det bakomliggande trycket – oavsett om vi vill det eller inte och i en riktning som jag tror väldigt få är beredda på. Med bara tre och ett halvt hjul så lär det bli en rätt obehaglig färd inledningsvis innan det halva hjulet till slut trillar av.

 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.