Pragmatisk diplomati

Anders Lindberg, Aftonbladet, skriver idag om vapenexporten och han gör det bra – vi står i praktiken för samma slutsats förutom i frågan om Saudiarabien samtidigt som Lindberg missar, eller väljer att inte ta upp, vapenindustriklustrets innovationsdrivande kraft. Det är å andra sidan förklarligt då Lindberg inte har den erfarenhet från att ha jobbat med industriutveckling i praktiken.

När det sedan kommer till Saudiarabien så kommer vi till olika slutsatser. Naturligtvis har Lindberg och alla de som pekar på detta lands behandling av kvinnor rätt när de åskådliggör den diskriminering de får utstå för sitt köns skull samt den tämligen brutala tolkningen av Koranen. Den skall naturligtvis kritiseras men i lämpligare ordalag och former än idag. Koranen intar en särställning bland de Abrahamitiska religionernas heliga böcker, den är utöver en bekännelse av tro även en levande brottsbalk, en rättegångsbalk samt reglerar även fördelningspolitiken. Om detta kan vi som sekulära ha åsikter men frågan är hur långt vi skall gå i att tala om för troende Saudiarabiska medborgare hur de skall tolka en religiös skrift som vi inte ens delar med dem. Att svensk lag skall gälla i Sverige är vi nog nästan alla överens om, men skall vi som sekulariserade kristna säga åt klanen Wahhab eller Saud hur de skall tolka sina urkunder på deras territorium?

När det kommer till vapenexporten till Saudiarabien så ställs vi inför ett annat etiskt dilemma. Saudiarabien utgör, tillsammans med PKK, de tydligaste frontlinjerna mot IS, den Islamiska Staten, och Iran. Vi är nog rätt eniga i att IS är ingenting vi vill se mer av samtidigt som Iran, med sina kärnvapenambitioner, inte heller är något som vi vill se mer av i Mellanöstern. Denna repressiva regim, med sin praktik, ligger inte långt från IS motsvarande. Jag har träffat tillräckligt många flyktingar från Iran för att ha nog med historier från den regimen. Brutaliteten som de beskrev gjorde att jag mer än väl förstod varför dessa lämnade sin religion bakom sig samtidigt som de flydde till Sverige. Många av dessa ser inget gott i religion över huvud taget med de erfarenheter de hade från ayatollornas regim. Detta i sig ger svaret på varför sunnimuslimer i Sverige har en högre organisationsgrad än shiamuslimer, trots att shia utgör ungefär 45 procent av alla svenska muslimer. I en internationell kontext förhåller sig relationen 90-10, d.v.s. 90 procent sunni visavi 10 procent shia. I Sverige bedöms relationen vara 55-45.

Men om nu PKK, en organisation som stämplats som terrororganisation och som för sin finansiering tjänar som logistiklösning för merparten av den heroinbas som exporteras till Europa stå utan stöd när de tjänar som frontlinje mot IS? Hur hanterar vi Saudiarabiens behov när de tjänar både som motvikt mot Irans stormaktsambitioner men även att de tjänar som front mot IS? Är det i sammanhanget över huvud taget lämpligt, som utrikesministern explicit utpekade de senare, som medeltida och säga upp avtal under förolämpande former?

Den svenska utrikespolitiken har under regeringen Löfven präglats av förvirring och klavertramp. Margot Wallström har under denna tid lyckats göra sig, som person, ovän med hela arabvärlden samt Israel i en häxkittel där allierade och fiender byter plats med varandra över tid.

Vi kan fundera ett varv på vilka aktörer som skall åtnjuta livslångt fördömande eller om gammal hederlig pragmatisk diplomati skall beredas en återkomst. I detta ligger vår vapenexport som ett av flera verktyg för oss att nyttja oss av.

 

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.