Slaget om Berlin

Såväl Arbetsförmedlingen som Statsministern har i debatten kring migration hävdat att Sverige behöver en invandring om 500 000 personer de närmaste åren för att säkra finansieringen i välfärden. Detta är en siffra som stört mig. Det behövs en fortsatt hög nettoinvandring på 64 000 personer per år för att finansiera välfärden menar de vilket innebär en bruttoinvandring på 100 000 personer per år för att matematiken skall gå ihop med den utvandring, i de flesta fall repatriering, som sker.

Arbetsförmedlingen har i och för sig konstaterat att för att detta skall fungera måste sysselsättningsgraden öka samt etableringstiderna minska men redovisar inte hur centralt detta är. Och vilka löner samt bidrag till skatteintäkterna som detta kräver.

Låt oss titta lite på hur det ser ut i utfallet så här långt. Docent Tino Sanandaji´s sammanställningar duger gott och väl som avstamp. De tre största grupperna som förväntas komma de närmaste åren är från Irak, Syrien och Somalia. Om vi gör ett antagande, baserat på faktiskt utfall från de personer som idag är inskrivna i Migrationsverkets mottagningssystem utgör 60 procent av de asylsökande personer i yrkesverksam ålder – 20 – 64 år. Av dessa är 50 procent i sysselsättning efter åtta år och 65 procent efter 15 år. Endast under de två första åren efter kommunplacering står staten för kostnaderna, därefter är det kommunernas ansvar (försörjningsbidrag) i samverkan med Arbetsförmedlingens olika ersättningssystem.

Skärmavbild 2015-05-01 kl. 01.02.30

Men vilka är det som då får jobben först? Om vi återvänder till Sanandajis underlag har 10 procent av Syrierna som exempel en postgymnasial utbildning på mer än tre år och 22 procent med en motsvarande utbildning på mindre än tre år. Hela 39 procent av den syriska diasporan per år dumpas på arbetsmarknaden med inte ens gymnasium med sig. I det somaliska fallet är siffran 58 procent som inte har gymnasiekompetens.

Skärmavbild 2015-05-01 kl. 01.02.11

I den senare gruppen är inte ens den siffran säker då endast 18,5 procent genomgår det som kallas ”primary school” eller det vi kallar låg- och mellanstadium. Dessa grupper skall på två år, om vi får ta arbetsmarknadsminister Ylva Johanssons ambition som en sanning,  förberedas och erhålla ett arbete i Sverige som säkrar välfärden. När vi drar ut matematiken, baserat på dagens siffror, givet att alla med postgymnasial utbildning får arbete får ett jobb inom två år, skall 18 000 migranter få ett jobb som finansierar dels de minderåriga migranternas vård och skola, dels finansierar de som passerat 65-årsstreckets pensioner och välfärd samt de 39 000 som är i skriande behov av arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Utöver de idag registrerade arbetslösa  414 100. De i lönebidrag oräknade. Förutsatt att den syriska gruppen vore normgivande. Det är den inte. Det är den grupp som uppvisar de bästa förutsättningarna idag men om vi lägger till hur det ser ut för den somaliska gruppen, som utgör 20 procent av asylansökningarna, mörknar siffrorna betänkligt. Endast tre procent har en universitetsexamen. Av de 58 procent som maximalt har grundskola med sig har endast var femte fullföljt mellanstadiet. Och dessa skall ut i arbete inom två år.

Vad som inte nämns i debatten är kvaliteten på dessa examina. Om vi antar att hälften av dessa är adekvata på den svenska arbetsmarknaden med ett minimum av kompletteringar ger detta att 9 000 migranter per år skall både säkra välfärden men också svara för migrations- och integrationskostnaderna för det årets migranter. Detta innebär att de, med Migrationsverkets kända kostnader, skulle behöva ligga på årsinkomster på nivåer som skulle göra SCA och familjen Wallenberg gröna av avund.

Om Stefan Löfvens och Arbetsförmedlingens matematik skall gå ihop bygger detta på att vi antingen börjar göra en selektering för att förändra diasporornas sammansättning i asylprocessen eller förändra något annat. En selektering i flyktinglägren och välja ut produktiva är omöjligt i dagens Sverige. Att endast bevilja asyl för de som snabbt kan komma i produktion utan lönebidrag. Samma selektering som genomförs av Kanada, USA och Australien. Producera – eller gå under. Dessa länders välfärdssystem medger inga längre perioder i utanförskap.

Det vi annars kan förändra är välfärdssystemen – att oavsett skäl –  begränsa antalet år i försörjningsstöd till kanske en amerikansk modell. Maximalt fem år, sedan är det undergång, tiggeri, kriminalitet eller eget företagande som återstår som alternativ.

Ett tredje alternativ, om vi skall bibehålla dagens volymer av migranter som enligt statsministern skall säkra välfärden, är att skapa en låglönemarknad där dagens avtalsenliga lönenivåer kommer upplevas som ouppnåeliga för majoriteten av nyanlända. En låglönemarknad för de som inte klarar av att slå sig in på den högautomatiserade arbetsmarknad vi har idag. Sopa gator och torg, plocka skräp, diska, tvätta och stryka kläder, klippa gräs med nagelsax för de bättre situerade och liknande. Med de lönenivåer de senare är beredda att betala. Ett nytt trasproletariat. Är det mirakelvapnet som skall rädda oss? Jag är inte säker på att svensken är redo för det.

Någonstans känns det, för att återvända till ingressen, som våra regeringar – den nuvarande Löfven och den förra, Reinfeldt, återupprepar något vi sett förut.

I bunkern.

I reträtten från Östfronten och i slaget om Berlin motiverade Hitler sin befolkning till stordåd genom att dels beskriva verkligheten i andra termer än det som speglade verkligheten men dels i att utlova supervapnet som skulle betvinga ryssen och göra allt bra igen. Vi ser samma mekanismer idag. Den politiska nivån beskriver hela tiden verkligheten i andra termer än verkliga men realiteterna äter sig längre och längre in i samhällsekonomin och välfärdssystemen. Vartefter detta blir uppenbart utlovas nya mirakelvapen eller så levereras nya beskrivningar om läget. Någonstans kommer detta dessvärre ta slut. Det känns, för att använda mig av den senare aforismen, som vi upplever något vi upplevt förut.

Slaget om Berlin.

När drömmen om mirakelvapnet och  verkligheten till slut genomskådades av makthavarna själva och allt slutligen förlorades. Ett slag som i praktiken förlorades många år tidigare.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.