Stockholm, Sverige

Expressen ger en intervju med Mona Sahlin, före detta partiledare, som borde fått mer uppmärksamhet. I intervjun går Mona Sahlin igenom smärtsam uppgörelse med det arv hon lämnade efter sig som partiaktiv och partiledare. Hon själv var delaktig i att snäva in åsiktskorridoren samt sänka takhöjden i den interna debatten om radikal Islam och migration. Hennes lärjungar återfinns än idag på centrala positioner i såväl Regeringskansli, Statsrådsberedning samt utgör i praktiken hela Aftonbladets Ledarredaktion och dessa gör allt vad de kan för att hålla Sahlinismen vid liv. Nu ser den person som grundat detta förhållningssätt själv ut att lämna denna fåra vilket är positivt men de negativa effekterna kvarstår. Socialdemokratin har tappat både kompetens och förmåga att driva debatten om detta på ett anständigt och kompetent sätt.

Jag vet. Med antalet SD-kortsmulningar i ansiktet, jag kommer ihåg varje avsändare och kontext, så vet jag exakt var vissa personer befinner sig i synen på andras rätt att ställa kritiska frågor och leverera obekväma sanningar. Och jag vet även hur stämningen är i många av de 183 utanförskapsområden och en del av de 55 ”no-go”zoner i Sverige då jag tidigare jobbat där. När jag jobbade med säkerheten kring det Irakiska valet som genomfördes ibland annat Kista 2005 konstaterade vi som var på plats att det sannolikt var lättare att rekrytera en självmordsbombare och jihadist i Stockholm än i Bagdad. Beviset kom bara några dagar efter att vi börjat jobba där med Molotovcocktails mot vallokalen. Jag kan tala om för mina partikamrater som mulat SD-kortet i ansiktet på mig att få en sådan visslande förbi örat med någon decimeters marginal är allt annat än en behaglig upplevelse. Det finns inget rasistiskt i att konstatera det och att spänningarna mellan religiösa uttolkningar i miljonprogrammen varje dag ligger strax under kokpunkten med någon tiondels grads marginal. Än så länge.

Jag vet även i vilka källarmoskéer och föreningslokaler de första ”snuff-movies” från bland annat Syrien visades. Filmer vi idag kan se med väsentligt bättre kvalitet i form av IS dokumentation, som tjänar som rekryteringsfilmer, av halshuggningar och brännandet av människor levande i burar. Att ta upp detta för bara tre år sedan hade lett till uteslutning och livslång utfrysning. Jag vet, tro mig.

För två år sedan hade jag det tveksamma omdömet att släppa igenom den kände Sverigedemokraten Stellan Bojerud i ett kommentatorsspår när jag beskrev situationen i Ställdalen i Ljusnarsbergs kommun. För detta tilltag så belönades jag av Aftonbladets samhällsredaktion med titeln ”Näthatare”. Ett invektiv som de i och för sig backade på inom 24 timmar efter publicering på nätupplagan men den skada som det åsamkade mig personligen tampas jag fortfarande med.

Upplevelsen att bli uppringd av ditt eget, och dessutom enda, barn, ovetande om publiceringen, och inte ens få ett ”Hej pappa” utan bara ”Är du näthatare”? är något jag fortfarande, två år senare, aktivt önskar vissa specifika personer på den redaktionen. Chefredaktören Jan Helin var helt ovetande om publiceringen och bad ovillkorligen om ursäkt när Aftonbladet tog tillbaka sina påståenden vilket hedrar honom. Men skadan finns kvar och såren är inte läkta. Aftonbladet kunde med viss lätthet lägga detta bakom sig, jag står till del kvar med konsekvenserna.

Skärmavbild 2015-05-01 kl. 10.43.45

Mona Sahlins reträtt, eller insikter, är dock välkomna nu. Jag har fortfarande rätt många åsikter om lutningen på hennes inlärningskurva men den går åt rätt håll. Helst hade jag önskat en mer ämneskompetent samordnare från början men det finns ett värde i att hon blev det som situationen utvecklas. När Mona Sahlin nu kommunicerar ett annat, mer korrekt, budskap än tidigare finns ett signalvärde vi inte skall underskatta. Det lappkast hon gör kan komma att följas av flera. Vi får hoppas det i varje fall.

Att situationen är allvarlig i miljonprogrammen och utanförskapsområdena måste nu slutligen betecknas som fastlagt. Priset som vi, som varnat kanske längst, betalat har varit högt men kanske kan det på sikt visa sig värt det om Sahlins nya insikter får fäste framför allt Socialdemokraterna. Den som betalat det högsta politiska priset är Nalin Pekgul som manövrerades ut som ordförande för S-kvinnor och därmed petades från Verkställande Utskottet och sin plats i Riksdagen. I den processen, där jag hade viss insyn, så vet jag numera exakt vilka som var mest aktiva. Personer som idag är påfallande tysta och anonyma. En profil som jag anser att de gott kan behålla.

Detta är tankar morgonen den första maj 2015 om tidens ting. Kanske finns det tid kvar att vända utvecklingen men det ser ännu inte ljust ut. Jag avslutar med att återge en liten del – ett citat –  av en av intervjuerna som jag genomfört i arbetet med boken, en intervju med en ung kurdisk kvinna, född och uppvuxen i området Tensta – Rinkeby – Husby:

”Mina föräldrar flydde för sina liv till Sverige. Nu vill även jag fly till Sverige, det går snart inte att leva här för alla religiösa trakasserier. Men jag, min man och våra två barn släpps inte in till Sverige, vi kommer inte loss härifrån. Varför kan inte Sverige komma och rädda oss”?

Detta sade hon till mig i en intervju genomförd ipå hennes arbetsplats vårvintern 2015. I Stockholm, Sverige. Endast femton minuter med tunnelbana till kvarteren kring Rosenbad. Orden bränner i mitt medvetande varje dag och jag önskar att jag hade kunnat återge desperationen i hennes röst. Men bokstäverna får stå för sig själva, det borde räcka för de flesta.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.