Utrikespolitikens korpserie

Etiopien lät under måndagen den 11 maj annonsera att de avser upprätta diplomatiska förbindelser med Marocko. Tillkännagivandet gjordes av Etiopiens utrikesminister, Tedros Adhanom, som sade att detta steg syftar till att ”stärka de bilaterala förbindelserna och stärka partnerskap” Etiopiens utrikesminister, Tedros Adhanom, och finans och ekonomiminister, Sufian Ahmed, genomförde ett officiellt besök i Marocko på måndagen.

Diskussionerna mellan parterna har understrukit behovet av att fast förbinda sig att bygga ett partnerskap genom undertecknandet av nya avtal, inrättande av en långsiktig politisk dialog och utbyte av erfarenheter som kommer att vara till ömsesidig nytta.

 Signalvärdet, och innehållet, av detta skall inte underskattas. Frågan är, vilket vi kommer återkomma till, är om utrikesminister Wallström och UD uppfattar denna tämligen starka signal. För de som känner sitt Maghreb, eller Nordafrika, kan inte signalen vara mer tydlig nu.

Afrikas ekonomi och maktsfärer kretsar i praktiken kring tre länder – Sydafrika, Nigeria och Etiopien. Etiopien intar en särställning bland dessa tre då Afrikanska Unionen har sitt säte i Addis Abeba, Etiopiens huvudstad. Sverige har idag en ambassadör i Etiopien men ingen som är dedikerad till samarbetet med Afrikanska Unionen. Etiopien är idag det land som samarbetar mest intimt med övriga länder i kampen mot muslimsk radikalisering och invaderade så sent som 2006-2009 grannlandet Somalia. Denna invasion var ett resultat av hotet från al Shabab som redan då hotade att destabilisera stora delar av regionen. Invasionen stöddes av USA.

Marocko å sin sida har haft en brokig, och bitvis motig, relation med Afrikanska Unionen. Med sin ockupation av Västsahara så står de utanför den Afrikanska Unionen. Idag är situationen annorlunda. Marocko har genomfört internationellt erkända allmänna val och har inlett en form av demokratiseringsprocess. Istället för att kungen sökte konfrontation med segerherrarna, de islamistiska partierna, efter 2011-2012 års val sökte kungen – Mohammed VI – förhandlingslösningar. Detta har idag resulterat i en reformerad konstitution där den tidigare rent sekulära har erkänt religiös övertygelse som en rättighet. Och då även kristna, judar samt shia-muslimer. En väg som visat sig fungera rimligt väl. Marocko är i praktiken det enda land i Nordafrika, Maghreb, som kunnat hålla sig borta från den ”arabiska vintern” även fast Polisarios läger i Västsahara och Algeriet nu visar tydliga tecken på att tas över av al Qaeda.

Situationen i Maghreb genomgår nu kraftiga förändringar i realtid.

Vi har idag en situation där Libyen, delar av Algeriet, delar av Mali, sannolikt delar av Tunisien, Somalia, Eritrea och Sudan på ett eller annat sätt utgör tummelplats för de krafter som växer sig starka där ingen stat finns. Al Shabab, al Qaeda, IS, Boko Haram och alla de 1700 olika miliserna i det kollapsade Libyen. Vi vet att ingenting av detta är något som stabiliserar regionen, än mindre är önskvärt på EU:s territorium i förlängningen.

Etiopien, en av den afrikanska kontinentens tre regionala stormakter, upprättar denna vecka intima och diplomatiska förbindelser med det enda land som klarat sig undan den arabiska vårens negativa effekter. Etiopien är dessutom det land som agerar värd för den Afrikanska Unionens huvudsäte. På samma sätt som Bryssel är för EU, New York för FN är Addis Abeba för Afrikanska Unionen. Addis Abeba söker, och får idag, kontakt och samarbete med Marocko. Sverige har, trots Stefan Löfvens stora ord vid hans besök, ännu ingen diplomatisk relation med Afrikanska Unionen. Vi har en relation med FN, vi har en med EU men ingen med Afrikanska Unionen. Signalerna från Sverige till Afrikanska Unionen är tydliga, vi pratar mer än vi agerar, och det finns idag ingen afrikansk statschef som längre tvivlar på Sveriges kluvna tunga och tomma ord. Addis Abeba och Etiopien själva gör dock sinsemellan slag i saken på annat håll i kampen mot muslimsk radikalisering och söker samarbete med Marocko. Det enda land som visat sig ha en fungerande strategi. Och som råkar vara värdnation för Afrikanska Unionen.

Det finns återigen skäl att fråga sig om svensk utrikespolitik är på rätt väg under Margot Wallströms ledning. Och om någon i Maghreb eller Nordafrika kommer lyssna på oss i framtiden. Att sända en ambassadör till Afrikanska Unionen dedikerad till dessa bredare relationer till beskickningen i Addis Abeba är sannolikt det enda rimliga idag. Det skulle, om det genomfördes, visa sig bli det genidrag som Stefan Löfven behöver. Frågan är om vi får se det ske eller om våra interna splittringar inom socialdemokraterna kommer ånyo spela oss ett spratt.

Ett spratt som mycket väl kan förpassa oss till utrikespolitikens korpserie. Men vid närmare eftertanke, kanske är det där vi hör hemma numera.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.