Vad är viktigare?

Via Daily Mail kan vi läsa en, milt uttryckt, chockerande artikel om IS och resande stridande jihadisters framfart i Iraq. IS vitsordar äktheten i dokumenten som redogörs för samt även att

“Resande stridande erbjuds fruar eller sex-slavar som del av arvodet då dessa kan ha haft svårt att få fruar på egen hand i deras ursprungsländer”.

Slavhandel helt enkelt. Vidare rapporteras att den extrema jihadiströrelsen har dödat 400 civila i staden Palmyra, enligt syrisk stats-tv. De flesta av de döda uppges vara kvinnor och barn. Samtidigt larmar FN om att IS våld mot kvinnor ”saknar motstycke” rapporterar DN. Det finns ett par ord som skulle kunna sammanfatta detta:

Barbari och terror.

Detta är IS, detta är det IS som lockat till sig 15 ungdomar från Vivalla men även den svenske förre Guantanamo-fången Mehdi Ghezalis bror att minst två gånger försökt att ansluta sig till denna ”Frihetsrörelse”. Mehmet Kaplan, bostadsminister, likställde i varje fall IS med det så sent som för tio månader sedan i Almedalen.

Daily Mails artikel sätter även indirekt ljus på svenska IS-krigare men även på den stödtrupp som kan sägas återfinnas inom ”Ibn-Rushd” – sfären. Islam Media, Muslimska Mänskliga Rättigheterkomittén, Afrosvenskarnas Riksförbund och många andra. Artikeln gör även det senfärdigheten i det svenska lagstiftningsarbetet uppenbart. Om vi inleder till det svenska retoriska stödet som implicit ges av de nämnda organisationerna så har de under lång tid agerat för att försena allt lagstiftningsarbete som krävs för kriminalisering av jihadister. Nuvarande bostadsminister Mehmet Kaplan utgör ett exempel på detta med hans uttalande i Almedalen i fjol där han spelade ner allvaret i dessa resande stridande.

Vi har nu hamnat i ett läge där beskrivningarna om övergreppen kommer kräva än hårdare lagstiftning än kanske ursprungligen tänkt. Med tidigare artiklar på Ledarsidorna.se, som den igår om vad som präglar mentaliteten i denna form av extrema rörelser, så anser jag att lagstiftningen måste gå längre än bara omfatta de som deltar i regelrätta strider. Även supportpersonal och finansiering bör kriminaliseras. Och mönster brytas. Jag utesluter inte att återvändare beläggs med besöks- och vistelseförbud i sina gamla miljöer. Att komma hem och vara ”kung” och ”krigshjälte” skall helt enkelt inte kunna gå ens under utredningstiden. Oavsett om den misstänkte bara burit vatten eller utgjort stöd på annat sätt så är det ingen tvekan om att dessa, med fri vilja, valt att stödja en rörelse som inte står för något annat än barbari, ond bråd död och slavhandel. Det är intressant i sammanhanget att Afrosvenskarnas Riksförbund, som kanske är den organisation inom Ibn Rushd – sfären som tydligast vill tala om slaveri och den svenska skulden i transatlantisk slavhandel är så tysta idag om det som händer i Syrien och Iraq. Det kan knappast vara en slump.

Sverige har idag bland den slappaste lagstiftningen i Europa i detta. Det är allmänt känt och har framförts av säkerhetspolitiska experter som Magnus Norell och Magnus Ranstorp, bägge flitigt använda av utländska regeringar för rådgivning. Men inte den svenska. Vi kan fundera något på varför samt varför inrikesminister Ygeman inte har kommit längre i lagstiftningsarbetet. Jag kan inte utesluta att det finns krafter i regeringen som inte vill se en alltför långtgående lagstiftning då de skulle hota andra former av mer fredliga aktivist-resor. Gustav Fridolin, skol och utbildningsminister, är sådana exempel som efter en resa till Israel greps för sin aktivism på Västbanken och skickades hem med en enkel biljett samt hälsningen att han inte var speciellt välkommen åter till landet. Hans minister och partikamrat Mehmet Kaplan delar den erfarenheten då Kaplan deporterades i samband med 2010 års ”Ship to Gaza”. Det går inte längre att utesluta att Miljöpartiet medvetet sinkar inrikesminister Ygemans lagstiftningsarbete internt i regeringen.

Stämningen lär enligt flera oberoende källor i regeringskansliet vara dålig och samarbetet mellan de naturliga parhästarna gnisslar betänkligt eller står helt still. Andra källor rapporterar om att aldrig tidigare har samarbetet varit så dåligt som nu mellan riksdag och regering, atmosfären spänner från sur till direkt avog på en fallande skala och är oberoende av block- och partitillhörighet.

Regeringen har nu haft sedan i början på oktober 2014 att adressera problemet med resande stridande och under den tiden köra fram såväl departementspromemorior för remissförfarandet gentemot myndigheterna samt en lagrådsremiss för lagrådet.

Hur detta slutar vet nog ingen men vi kan nog vara rätt eniga i att speciellt bra går det inte just nu för regeringen. Alls. Tills vidare får vi leva vidare med en av Europas slappaste lagstiftingar för att möta det allt större problemet med resande stridande och bara sitta och se på när sådana antingen begår övergrepp eller bidrar till övergreppen.

Om detta är ett bra eller dåligt sätt vet nog bara regeringen. Eller? Något sinkar arbetet och vi bör nog börja ställa oss frågan om vad det är som är viktigare.

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.