Att göra sin plikt – och kräva sin rätt.

Hemma igen efter en sejour, den första av flera, i Nordafrika och Mellanöstern i ett enda specifikt syfte. Att försöka skaffa mig en egen – på plats – bild av vad som sker. Detta parat med möten på hemmaplan och annan källforskning för att ge en rimligt korrekt bild av vilka utmaningar vi står inför. Hemma och i ett vidare perspektiv. De är förbundna.

Jag har sett ondska men även godhet. Jag har sett undergång men även framgång. Mer om detta kommer i ett annat format men med detta vill jag ta avstamp i Karin Petterssons försvar av Somar al Nahers ledartext från den femte juni.

Gör din plikt, kräv din rätt är ord som Pettersson hänger upp ledaren på. För arbetarrörelsen kända förtecken. Och på något sätt så anser hon att al Naher blivit oförtjänt kritiserad. Inte på något ställe i al Nahers text återfinns något av det som Pettersson väljer som försvarslinje. Och det är just i detta, att al Naher gör sig till offer för vad hon anser att det då – när hennes familjs asylskäl prövades – var giltiga skäl. Ingen stans finns plikten. Bara klagan.

Jag själv är barn till ett krigsbarn. Jag själv är uppvuxen med en farfar som tvingats till landsflykt. Jag kommer ihåg – i slutet på 1960-talet när han utan risk kunde återvända till sitt hemland utan repressalier eller annat. Glädjen i hans ögon men samtidigt sorgen över ett förlorat ”Heimat”.  Jag kommer ihåg när farfar tillsammans med den förre krigsdomaren Rinne, farmors bror, drog sig undan i ett dygn eller tre. De hade en historia tillsammans. En mörk historia som hade inneburit dödsdomar mot landsmän. En sorg de hade att bearbeta på egen hand. Han var dock tacksam för det nya liv som Sverige erbjöd honom. Hans nya hemland, eller rättare sagt hans barns nya hemland, gav honom frid som familjefar. En tacksamhet som han betalade tillbaka genom att dels köpa kvarnen på Furusund, den sista i Roslagen, för att renovera den och skänka tillbaka den till hembygdsföreningen då de saknade ekonomiska medel. Han lät även säkerställa finansieringen av den första färjan, även en av de sista linfärjorna idag, mellan Högmarsö och fastlandet då han såg behovet för alla de fastboende skötkarlar och roslagsbönder som annars med risk för eget liv tog sig över sundet.

Farfars historia var inte vacker på något sätt i mångas ögon. Demokratiprocesser är sällan oblodiga sådana. Daniel Suhonen och jag har haft många, tämligen gemytliga, samtal om min farfars och hans farfars relation. De stod på olika sidor. Den ene ”Vit”, den andre ”Röd”. Min farfars historia var samtida med Finlands och jag har i min bokhylla bland annat Mannerheims egna memoarer i ett numrerat band. Farfar slogs under Mannerheims befäl under Frihetskriget. Farfar var även ställföreträdande chef för finska VALPO, eller motsvarigheten till SÄPO, under första halvan av andra världskriget. Farfar hatade, till sin död, allt vad socialism hette. I synnerhet kommunism. För den inställningen är han väl dokumenterad i den finska krigshistorien. Mindre känt är hans avsky för nationalsocialismen. På den order, som förelades honom som ett önskemål från Reinhard Heydrich, som stipulerade deportation av Helsingfors judiska familjer (vid tiden totalt drygt 230 personer) finns ingen namnteckning av farfar som var den tjänsteman som skulle effektuera den. Endast en anteckning i marginalen med tre ord:

”Detta är mord”.

Inget mer. Förloppet finns dokumenterat och numera återgivet i fil. dr Oula Silvenoinens forskning som fått stor internationell uppmärksamhet.

Ordern undertecknades aldrig. Han slapp, för sin lojalitet till ”Marsken” och sin hållning arkebusering och blev dennes adjutant. Efter krigsslutet fick farfar en diskret men tydlig signal att Sovjetunionen ville se honom som ”krigsbyte” i deras förvar. Sedan det samtalet blev vi svenskar. Till medborgarskap i varje fall. Den historien, och kanske framför allt pappas, om hur vi varit tvungna att slå oss in i svenskheten är många och långa. Det var heller inte självklart att vår familj skulle fått stanna – det fanns andra alternativ för farfar. Alternativ som var allt annat än en komfortabel resa. Farfar slogs, och vann, för han ville att hans barn och barnbarn skulle åtminstone ha en liten chans till en länk till språk och historia. Han slogs. Och han lärde oss att vi skulle alltid investera mer än vi konsumerade. Aldrig klaga. Att vi alltid trivdes bäst på knogarna och med blodsmak i munnen. Gärna med snöglopp i luften. Då blir sötman desto mer njutbar.

Nåväl Karin Pettersson, detta är inte kanske så mycket i sak mot Somar al Naher som en viss utläggning om min egen historia, som präglat mig och verifieras av vad jag nu sett och upplevt under åtta dygn i Maghreb. Dygn som förändrat mitt liv men inte min person. Det jag ser hos de jag mött, som fastnat på vägen till drömmen om Europa, är exakt samma mekanism som farfar visade. Att göra sin plikt – och kräva sin rätt. Det handlar inte om, som Pettersson vill påskina om någon form av klass eller hierarkisk maktordning. Det handlar om en personlig inställning och i grunden hur vårt gemensamma skall fungera för att kunna nå längre och omfamna flera. Att göra sin plikt – och kräva sin rätt.

I exakt den ordningen. Ingen annan. Låt det stanna därvid.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.