Fenomenet Arnstad

Artikeln om Henrik Arnstad igår har fått mig att tänka igenom fenomenet Arnstad och något om vart debatten om migration hamnat. Det som föranleder detta är vilken spridning denna artikel fick, närmare 50 000 unika sidladdningar samt nära 1 000 bildkopior som spridits via mail. Om varje läsare påverkar tre andra i sin omgivning skulle detta ge över 200 000 personer som låter sig influeras. Ett tecken på vilket nät-hat som det finns mot personen Arnstad vilket är tragiskt. Jag hade hellre sett att andra artiklar, där jag problematiserar mer kring dessa frågor, fått den formen av mottagande. Den formen av hat som Arnstad utsatts och utsätts för är inte acceptabelt samtidigt som han gör lite för att själv minska det. Det är möjligt att föra en debatt utan att klistra invektiv som rasist eller fascist på allt och alla som inte följer hans ledband.

Fenomenet Arnstad förbryllar. Jag har idag endast påträffat en docent i historia som tycker som han och inte en enda professor som tycker att hans arbeten håller en rimlig kvalitet. Trots de stora, bekräftade, akademiska bristerna har regeringen Löfven och stora delar av den socialdemokratiska riksdagsgruppen gjort Arnstads teorier och retorik till sin. Att det är viktigare att klistra invektiven fascist och nazism på allt och alla än att hantera den migrationspolitiska kritik som finns innan den utvecklas till fascism eller nazism eller allmän brunhöger. Att Sverigedemokraterna är ett parti jag själv aldrig kan rösta eller sympatisera med är ställt utom allt tvivel. Så länge det partiet har personer som Björn Söder och bröderna Ekeroth bland sina främsta företrädare så vet vi alla var det partiet står. Det räcker så – det räcker med att konstatera detta. Debatten om huruvida det partiet sedan är det ena eller det andra tar onödig tid från reell debatt. Arnstad borde istället ha den debatten i den akademiska kontexten men har där blivit så sågad av högt meriterade forskare så den torde anses förlorad för honom. Kanske är det därför han gav sig ut på den samhällspolitiska arenan istället – där är kompetenskraven och bildningsnivån rent generellt lägre än i den akademiska kontexten.

Det som dessvärre gjort debatten om migrationspolitik så svårhanterad är just Arnstads invektiv. Hans idéer om hur debatten vinns har, på något sätt, klivit in i Rosenbad. Statsministern hänvisar till hans bok ”Älskade Fascism” likt finansministern som även hon gärna hänvisar till den. I statsministerns fall kan jag ha viss förståelse för den. Inte i finansministerns. Hon är forskarutbildad vid Harvard och borde kunna veta bättre. Att slå hål på Arnstads teorier tar i regel något mindre än en kvart för en normalt påläst debattör eller forskarutbildad akademiker. Sverigedemokraterna har pressat denna tid ytterligare och ligger väl någonstans runt tio minuter. Att slå hål eller pulvrisera hans idéer med fakta och reella utfall är inte svårt för någon som är med i denna debatt. Lägger vi därtill Arnstads alla olika titlar och flytande CV så urholkas även det lilla som nu finns kvar av substans och trovärdighet. Som underrättelseofficer så lärde jag mig den hårda vägen att är det bara en detalj i ett resonemang som inte stämmer så måste hela underlaget nagelfaras minst en gång till innan slutsatser kan dras. Henrik Arnstad uppfyller alla kriterier för att erhålla den absolut lägsta klassificeringen av källors trovärdighet om jag nu skall använda mig av underrättelsetjänstens reglemente. Ett reglemente som används internationellt och är gångbart i de flesta ärenden. Även civilt.

Det är olyckligt för det politiska samtalet kring migration att Arnstads arbeten fått ett sådant genomslag. Hans patos är det nog ingen som kan ifrågasätta men hans arbeten håller för låg kvalitet helt enkelt. Istället för fakta har debatten kretsat kring dogmer samt myter och Henrik Arnstad är en av de som bär en tung skuld för detta. Det är, anser jag, ännu olyckligare för Henrik Arnstad som person. Han kommer, oavsett om han nu en dag når den akademiska titel han så hett eftersträvar, alltid bära med sig den bild av högljudd dogmatisk slarver han över tid lagt fast. Med allt det näthat som det fört med sig.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.