Flyktingarna

Den senaste veckan har jag tillbringat på resande fot i Nordafrika och de upplevelser, samtal och det jag blivit vittne till kommer jag berätta om i andra sammanhang. Men Soran al Nahers ledartext från den femte juni lade om planerna. Även Foujan Rouzbeh´s vilja att riva nationalstaten har spelat in. Det är ingen statshemlighet att större delarna av Mahgrib – Nordafrika – nu befinner sig i statskollaps. Stater finns inte längre än på pappret och bara Libyen har två arméer, två regeringar och 1 700 militias. Folk flyr för sina liv och det stora flertalet kommer aldrig att kunna lämna den afrikanska kontinenten. De går under eller fastnar på vägen.

Skärmavbild 2015-06-07 kl. 09.48.46

För några dagar sedan var jag i en av alla dessa små kuststäder i Nordafrika och fick förmånen att träffa en av de som öppnat sitt hjärta och sina möjligheter att hjälpa till för de som klarat vägen så långt men fastnat. Han erbjuder dem arbete till den lön han kan betala i en fiskförädlingsfabrik. Arbete, säger mannen, är det enda som läker en människa. Det är det enda han kan erbjuda. Det innebär en ny gemenskap och möjligheter att bygga en ny framtid. Den gamla framtiden som dessa arma själar lämnade, var ingen framtid. Endast förtryck och ond bråd död.

Jag sökte efter detta samtal upp det lokala flyktingkontoret och träffade bland annat en kvinna som arbetade på UNHCR i Genevé. Hon vitsordade situationen och mannens berättelse och konstaterade att detta var ett fattigt land men med öppna hjärtan. De försöker så gott de kan att honorera de mänskliga rättigheterna med det tryck de tvingas hantera och kontoret för de mänskliga rättigheterna gör så gott de kan. De har både den lokala regeringen och den centralas helhjärtade stöd. De har fått till prioriterat mottagande för kvinnor, barn och handikappade som fungerar något sånär, männen som anländer har det svårare – de är i regel utelämnade till vad de kan bygga själva med sina egna händer. Situationen är så ny för dem att de inte hunnit formulera kraven för medborgarskap ännu för de som ser ut att fastna för gott. Den dramatiska ökningen av flyktingar – både för de som har ekonomiska medel nog att använda det som transitland till EU men även de som fastnar – är något som de fått uppleva sedan den arabiska våren kollapsade i kaos. När stater upphörde att fungera som skydd för sina medborgare.

De gör så gott de kan. Och de uppskattar att de själva lyckats hålla sig utanför de statliga kollapser de ser i sin absoluta närhet. Staten kan fortfarande ge dem ett skydd så de kan fortsätta göra just så gott de kan. Med de små resurser de har.

I ljuset av denna situation som jag fått ta del av samt min far och farfars historier om deras liv efter flykten till Sverige så finns det ett och annat att säga om Somar al Nahers ledartext. Även Foujan Rouzbeh´s syn på nationalstaten är något som jag kan ifrågasätta.

Nu sitter jag på hotellet med ett drygt dygn kvar efter en vecka som förändrat mitt liv. Och samtidigt som jag inte kan släppa alla de livsöden jag mött, alla de goda människor som gör så gott de kan, så kan inte Somar al Nahers ledartext lämna mig.

Den skaver. Den skaver något så oerhört.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.