Fyra år för sent

Magdalena Andersson, finansministerns, tal var vid sidan av LO-ordförande Karl Petter Thorwaldssons motsvarande sannolikt de som fastnade mest efter att socialdemokraternas kongress avslutats. Anderssons tal finns det goda skäl att uppehålla sig vid – det var ett bra och personligt tal som tydligt markerade mot värdegrunder som ser och behandlar folk olika. Det var perfekt i innehåll och balans och det finns egentligen bara en sak att invända mot det.

Det kom fyra år för sent.

Det finns idag ingen i min omgivning som inte håller med Magdalena Andersson i vad hon sade och inte heller någon som inte delar värdegrund vad jag känner till. Dessvärre har vi hamnat i en situation där migrationens inverkan på välfärdssystemen blivit märkbar – väntetider på en tandläkartid på ett år eller mer är inte ovanligt utanför storstäderna. På vissa distriktsläkarmottagningar finns endast akuttider att boka, för mindre och ej akuta sjukdomstillstånd är väntetiden tre månader i många fall. Ibland mer. Primärsjukvården har inte hunnit med och inte kunnat gardera sig för alla de anläggningsboenden med ibland svårt traumatiserade flyktingar som växer upp som svampar ur jorden. Undanträgningingseffekterna är märkbara. Även flyktingarna lider svårt av hur just vården inte hängt med – igår fick jag höra om ännu ett ganska typiskt livsöde:

En syrisk man, traumatiserad, hade efter ankomst fått en tid i psykiatrins öppenvård ett år senare. Han kommer inte behöva den tiden längre. Han är historia nu – död av en överdos heroin. Han var inte missbrukare eller kriminell när han kom, han blev det.

Skolan är ett annat exempel. Filipstad kan inte längre uppfylla skollagens krav på garanti av skolplats för alla barn som bor i kommunen. Samma skäl – kommunen klarar inte av att vare sig planera eller resursallokera för den anstormning av okänt format som migration i kombination med okontrollerbara anläggningsboenden som blivit legio. I Ljusnarsberg har skolan byggts om för att kunna hysa fler barn och vare sig rektorn eller kommunalrådet vet från vecka till annan hur många barn som går i skolan. Ibland halvfull, ibland överfull. I några kommuner mäktar inte vattenförsörjningen med i vissa delar av den då fastigheter gått från fritidsnyttjande eller företagshotell till att bli bostäder för flera hundra människor. Systempåverkan är påtaglig.

Inte i något av detta finns det någon form av rasism. Endast resursbrist.

När resurser tryter händer något med oss människor som inte kan dämpas med stora ord och gråt i rösten. Vi ser till oss själva vilket gjort att vi överlevt genom åren som art betraktat. Det finns inte heller något rasistiskt i detta, möjligtvis något egoistiskt.

Debatten har så här långt inte tillåtits att nämna just detta. Att våra välfärdssystem, inklusive migrationsprocessens behov, inte är dimensionerat för de volymer som anländer. Trots detta får inte ordet volymer nämnas i något sammanhang utom de volymer pengar som Migrationsverket skall tillföras. En anomali och en oärlighet. Vi ser dessutom hur regeringen jagar småpengar i varje budget – 78 000 pensionärer tvingas nu betala mer för hemtjänsten för att staten skall kunna dra tillbaka drygt 140 miljoner kronor från utjämningssystemet för andra satsningar samtidigt som vi drog ytterligare 500 miljoner kronor ut ur biståndsbudgeten i vårpropositionen för att lägga på Migrationsverkets behov. Det förra med starka reaktioner – det senare passerade utan ens en harkling. Migrationsverket fick med samma enkla penndrag se en höjning av anslagen under hösten 2014 motsvarande en hel försvarsbudget utslaget på fyra år samtidigt som försvaret inte fick sitt behov av tillskott, trots veckor av förhandlingar och under stor vånda, tillgodosett när vi samtidigt ser ett alltmer aggressivt Ryssland som granne.

Jag kan göra listan i praktiken hur lång som helst men väljer att stoppa här. Vare sig Magdalena Andersson eller Stefan Löfven kunde leverera några lösningar vid kongressen. Det enda vi fick höra från denna kongress, där partisekreteraren och partistyrelsen bannlyst migrationsfrågan, var att Morgan Johansson jobbade med lagstiftning som syftar till ett jämnare flyktingmottagande över landet och det är väl här vi nu kan börja ana oss till vad som kommer ske under 2016 som senast. Jag talade igår med en företrädare för en liten kommun med begränsade resurser som hitintills inte tagit emot speciellt många flyktingar, en kommun som vid en tvingande lag skulle minst dubbla mottagandet, och efterhörde varför. Hans svar var talande för det jag hört från andra:

”Vi kan än så länge hantera systempåverkan rimligt bra. Vi vill inte hamna i en situation som den i Landskrona, Helsingborg, Malmö eller Göteborg, våra medborgare idag kommer inte acceptera det. Och. De kommer reagera kraftigt på dekret från Stockholm”.

Magdalena Anderssons tal hade säkert fungerat om inte systempåverkan varit så uppenbar. Men det fungerar inte idag då det är uppenbart för alla och envar att vi ser en systempåverkan där undandträngningseffekterna i välfärdeb märks i vardagen, där bostadsbristen prioriterar flyktingar före nyanlända och där bistånd och försvar får se sina behovsframställningar strukna eller kraftigt bantade.

Så länge vi inte har svaren, och lösningarna, eller balanserar behoven mot resurserna kommer inte några tal eller tårar i världen hjälpa oss.

Talet var bra. Men kom fyra år försent.

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.