Värdet på den svenska solidariteten

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Omkring hundra migranter på väg från Italien till andra delar av Europa har slagit läger i staden Ventimiglia, när gränsen till Frankrike, sedan den franska gränspolisen vägrat släppa in dem i landet. Italien anklagar nu Frankrike för att bryta mot Schengenavtalet genom att inte låta dem resa vidare. Italien hotar, efter detta, att sjösätta en ”Plan B” med okänt innehåll och som ”kommer skada Europa”. Frankrike gör nu Österrike sällskap i att på olika sätt hejda flyktingströmmarna.

Att Italien, vid sidan av bland annat Grekland, har en svår situation är otvedydligt. Men vad media inte rapporterar om är situationen i Libyen, Turkiet och andra transitländer. Länder där många av flyktingarna går under eller på annat sätt fastnar på vägen för att pengarna tagit slut. För de, bland annat i den postmoderna vänstern, som nu hyllar Philipe Legrains ”Invandrare, vi behöver dem”, en i grunden neoliberal syn på migration så kan det vara värt att påminna om vad som står i förordet (fritt ur minnet) av Tove Lifvendal:

”Vissa klarar sig hela vägen och kan bygga sig en ny framtid, vissa fastnar eller försvinner på vägen och klarar sig inte”.

Något som styrks av Amnestys rapport. Jag vet att denna bok, som präglas av stora luckor i de ekonomiska resonemangen, hyllas av den postmoderna vänstern i mitt parti. Själv skulle jag aldrig hänvisa till den då den helt enkelt inte klarar närmare granskning. Men Lifvendahl har rätt i förordet – så har det sett ut i alla stora folkförflyttningar.

Nu har två länder i Europa i varje fall börjat strypa redan vid sina gränser och fler lär följa med känt resultat. Trycket på bland annat Sverige blir större och här börjar nu klagomålen öka från flyktingarna med klagomål på de boenden som de placeras i.

Om vi nu börjar tycka att det börjar spåra ur I Sverige så kan jag konstatera att efter min resa till Nordafrika att situationen i transitländerna blir allt sämre. Dessa länder, Turkiet, Algeriet, Tunisien, Libyen och Marocko, känner alla av hur allt fler länder tar från sina respektive biståndsbudgetar för att täcka migrationskostnaderna hemmavid. En budgetteknisk åtgärd som inte märks speciellt mycket hemmavid men som blir mycket kännbar i lägren i dessa länder. Där vill, vilket är viktigt att påpeka, Miljöpartiet upphöra med omfördelningen av medel.

Etthundra kronor i Sverige kan ha ett reellt värde på de tiodubbla om vi räknar till effekten i dessa läger omsatt ibland annat mat, vatten, kläder och vård. Ibland mer. De frivilliga insatserna som lokalbefolkningen står för i dessa länder är omfattande men de går bokstavligen på knäna nu. Jag träffade på min resa bland annat en fiskfabriksägare som givit 300 flyktingar jobb i sin fiskfabrik. För att de skall vara sysselsatta och kanske kunna tjäna ihop så pass mycket pengar att de kan fortsätta sin resa, återvända eller stanna. De flesta väljer att försöka stanna då de inser hindren och osäkerheten i Europa. Detta ställer andra krav på dessa transitländer, en del har inte lagstiftning färdig för hur kraven på medborgarskap ser ut eller vilka rättigheter en flykting med uppehållstillstånd har. Vissa, som Marocko, har kommit tämligen långt. Andra, som Libyen, har inget fungerande skydd alls.

 Skärmavbild 2015-06-16 kl. 06.49.48

Jag och den gode fiskförädlaren i Dahkla

Sverige fortsätter ta från biståndet. Regeringen Reinfeldt flyttade 15 procent av biståndet till att täcka Migrationsverkets behov. Regeringen Löfven är inte sämre utan har flyttat 22 procent från de som fastnat på vägen för att landa ibland annat Bert Karlssons plånbok. Välfärdspiraterna har inga problem med att regeringen tar från bistånd till migration. Migranterna, de som fastnat långt från sitt slutmål, är de som betalar priset för detta budgettrick. De räddas till livet av sådana människor som gör så gott de kan i transitländerna. Som min gode vän fiskfabrikschefen. Som de som arbetar hårt med mänskliga rättigheter på plats.

 Skärmavbild 2015-06-16 kl. 06.49.06

På flyktingkontoret där jag även träffade Marockanska regeringens och UNHCR:s representanter

Detta är goda människor. De gör så gott de kan medans vi själva stryper resurserna till de som ligger i frontlinjen. Vi kan fundera ett varv på hur den europeiska och svenska flyktingpolitiken fungerar nu. Och var resurserna gör bäst nytta. En tanke, som vi onekligen måste hålla fast vid, är att vi måste ställa oss frågan om vad som händer om relativt stabila länder och regioner kollapsar av trycket och resursbristerna. Om det ökar eller minskar trycket på Europa.

Det jag sett med egna ögon, på plats i Nordafrika, har stärkt mig i min uppfattning om att vår syn på ordet solidaritet onekligen kan ifrågasättas en hel del.

 

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.