“Jag hatar barn”

“Invandringen av människor från andra länder har stor betydelse för den svenska samhällsutvecklingen. Den nordiska invandringen skall vara fri. För medborgare i utomnordiska länder måste invandringen vara reglerad. Flyktingpolitiken skall stå i överensstämmelse med våra åtaganden enligt Geneve-konventionen. Rösträtt i riksdagsval skall vara förbehållen svenska medborgare”.

“Invandrare skall i princip ha samma ställning som befolkningen i övrigt. De skall ha möjlighet att bevara och vidareutveckla det egna kulturmönstret, under förutsättning att det överensstämmer med svensk rättsuppfattning. Religionsfriheten ger alla rätt till egen trosutövning.”

Detta är ett utdrag ur moderaternas partiprogram från 1984. Klart, tydligt och koncist. Det finns i detta inget dramatiskt. Inte ens Socialdemokrater för Tro och Solidaritet borde tycka det. I varje fall inte officiellt. Denna organisation som bland annat representeras av Malmö-bon Adrian Kaba som gjort sig mest känd som den socialdemokrat som tydligast sprider antisemitiska vandringssägner i förbundets egen tidning. Varje gång jag påminner om detta förhållningssätt blir jag, vet jag, anklagad internt i partiet av bland annat Ulf Bjereld för att bedriva en hetskampanj mot mot Tro och Solidaritet. Vi kan ha synpunkter på detta. Detta är bara en saklig redogörelse för ett väl dokumenterat händelseförlopp och Bjereld bör dessutom påminnas om att väggar har öron.

Detta partiprogram från 1984 står dock i bjärt kontrast till de allt fler rapporter om inbördes etniska konflikter mellan olika migrantgrupper men även omfattande förtryck av kvinnor och barn. I Hanna Gadbans bok ”Min Jihad” kan vi läsa om hur socialtjänst och lärare skräms till tystnad när de uppmärksammar eller utreder våld mot barn i hemmet. Det händer att rasistkortet kommer fram, att läraren eller socialsekreteraren inte respekterar en viss kultur och att bara komma på tanken att utreda skulle vara ett uttryck för diskriminering eller rasism.

När jag arbetade som nattportier på ett litet lågprishotell i ett av Stockholms miljonprogram hände det i början, tills de lärde sig hur jag fungerar, att gäng av yngre tonåringar kunde komma in och ockupera lobbyn nattetid. Eller försöka. För att hyra rum eller tillskansa sig sprit eller andra förbrukningsvaror. I regel hade jag inga problem att avvisa dessa men jag fick allt som oftast rasistkortet mulat i ansiktet när jag nekade dem tillträde. Endast i ett fall behövde jag ringa störningsjour eller polis och jag kommer ihåg ett tillfälle, parveln var väl inte över fjorton år, som inför sina kompisar och hotellgäster skrek åt mig när jag skulle avvisa dem

 ”Är du rasist eller?”

Jag kommer aldrig att glömma hans, och gängets, min när jag svarade:

”Nej, men du ska veta att jag hatar barn. Jag verkligen hatar barn och nu är jag irriterad”.

Inte helt sant kanske men effektivt. Mitt beslut av avvisning hade inte något med deras etniska ursprung att göra. De var minderåriga i en lokal med utskänkning av alkohol och störde ordningen. Barn i deras ålder ska vara hemma hos sina föräldrar klockan 0100 på natten, inte driva runt på gatorna vind för våg. Jag hade tillräckligt med lagrum att agera utifrån men blev ändå kallad för rasist. Jag hade helt enkelt tröttnat på småglinen. Betalande gäster har rätt till lugn och ro utan att ett gäng yngre skräniga pojkar ockuperar en hotellobby.

Vi bör ställa oss frågan alla till mans var det gick snett. Det jag sett och upplevt själv är inte unikt utan händer varje dag, samma som Hanna Gadban beskriver i sin bok. Helt uppenbart har vi inte lyckats uppnå det som stadgas i moderaternas eller andra partiprogram som även jag, som socialdemokrat, kan tycka är en högst rimlig position. Oavsett vad vi kan tycka om det så är vardagen för många män, kvinnor och barn annorlunda i miljonprogrammen idag. De får uppleva ett förtryck och trackaserier som inte kommer från Svenska Motståndsrörelsen utan är klan- och familjerelaterat med tydliga religiösa och etniska förtecken.

Var gick det snett? Hur gör vi nu?

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.