Recension: “Min Jihad” av Hanna Gadban

Torsdagens seminarium under Almedalsveckan som anordnades av Humanisterna i samarbete med Ullman PR var ett extremt viktigt sådant. Ur fler aspekter. Dels lanserades Hanna Gadbans bok ”Min Jihad – Jakten på liberal Islam” som ges ut på förlaget “Fri Tanke“, dels ämnet som sådant i en vidare kontext vid seminariet, om det gör att kritisera denna religion.

Min recension och min eventuella kritik mot Gadbans bok hänger ihop med seminariet. Där blev det tydligt för alla närvarande hur Ibn Rushd – sfären, de föreningar som på olika sätt, genom bidrag och genom personunioner, är kopplade till denna sfär, agerar när Islam debatteras i allmänhet och radikalisering av densamma i synnerhet. Staffan Dopping och Harald Ullman hade bägge två i fyra veckors tid försökt få representanter från det muslimska civilsamhället att delta, samtliga hade avböjt medverkan. Folkbildningsförbundet Ibn Rushd skall ej förväxlas med en av Islams största tänkare och teologer som levde under 1100-talet.

Trots detta dök det upp representanter för en av alla dessa föreningar på seminariet och spelade ut kränkthetskortet, att de var kränkta som inte var representerade. Såväl Dopping som Ullman kunde visa, svart på vitt, att de fått erbjudandet samt att deras officiella företrädare avböjt medverkan. Ibn Rushd – sfärens vanligaste taktik blev uppenbar för alla närvarande. En form av fördröjningsstrid som jag tidigare beskrivit. Personunioner är vanliga och det stora antalet organisationer, som alla uppbär olika statsbidrag, har skapat illusionen av en bredd men även gjort det svårare för andra, mer liberala eller shiitiska organisationer att tränga igenom eller kunna få del av den statliga kakan.

Skärmavbild 2015-07-07 kl. 11.48.22

Rent redaktionellt och innehållsmässigt håller Hanna Gadbans bok hög klass. Avsnitten är bitvis tunga men det har Gadban kompenserat med korta avsnitt och korta kapitel. Läsaren kan utan större problem göra avbrott för att smälta informationsmängden och sammanhangen. Men. Detaljrikedomen om den svenska Dawa-rörelsen, eller missionsarbetet för en wahhabistisk elelr salafistisk Islam, blir sannolikt för mastigt för en läsare som för första gången närmar sig detta ämne. Boken hade tjänat på att banta ner några av de exempel som Gadban tar upp eller förenklad händelsekedjorna något.

Något annat Gadban hade tjänat på hade varit en enkel ordlista samt en källförteckning alternativt fotnoter. Detta hade förenklat en mer källkritisk granskning även fast jag anser att, från det jag själv läst, Gadban tolkat källorna korrekt samt gjort ett adekvat urval

Slutligen så gör Gadban ett par ganska stora hopp. Hon nämner de mer liberala strömningarna inom Islam under 1800-talet men för en läsare som aldrig tidigare satt sig in i området så ter sig detta som märkligt, lika märkligt som Ibn Rushd, eller som han är känd för under hans europeiska namn Avveroes, tankar och hur de uppstod.

Ibn Rushd var verksam under tiden för när klostret i Alhambra, Cordoba, stod på sin höjdpunkt. En intellektuell höjd, att se Koranen som bunden av sin tid, som kännetecknar bland annat den utveckling vi sett i Marocko inom ramen för den sunnimuslimska lagskolan ”Maliki”. Skälen till att den teologiska diskussionen återupptogs inom Islam under 1800-talet beskrivs väl i Albert Hourani´s ”Islamic thought in the liberal ages” och just denna utveckling av teologin kom som ett resultat av ett av de värsta trauman som drabbat Islam. Det ottomanska imperiets sönderfall och förlusten mot en till numerären underlägsen fransk armé ledd av Napoleon i slaget vid Nilen 1798. Detta trauma, hur européerna har kunnat utveckla naturvetenskaperna och krigskonsten som i grunden härstammat från den bördiga halvmånen och Islams kärnområde, är än idag något om upptar muslimska tänkare, politiker, teologer och idéhistoriker.

Är det för att de troende lämnat bokstavstolkningarna eller är det för att de troende inte anpassat sin uttolkning tillräckligt bra med tiden? Är Koranen tidlös eller är den bunden av tiden den nedtecknades? Vad är tidlöst? Vad är inte tidlöst och kan skalas bort?

Exakt de frågor Gadban söker svaret på.

Denna fråga splittrar Islam än idag, sunniislam kanske mer än shiasilam. Det vi ser i form av IS, Al Quaida, Muslimska Brödraskapet, Al Shabab och Boko Haram är att samtliga dessa är anhängare av tanken att Islam bara kan nå sin forna storhet om de går tillbaka till den samhällsstruktur och kultur som rådde vid tiden för det första kalifatet. Att Koranen, haditherna, profetens sunna samt de tre allmänt erkända första kalifernas sunna är huggna i sten. Eviga till sin bokstav.

Mitt omdöme? Gadban förser oss med ett mycket viktigt bidrag för den som vill följa och delta i denna samhällsdebatt genom att dels söka svaret på liberal Islam själv, dels belysa Dawa-rörelsens aktiviteter och kopplingar till militanta uttolkningar. Gadban klär av det svenska myndighetssveriges naivitet och olika föreningars och enskildas agendor när vi låter Ungdomsförbund och kommuner kasta pengar efter organisationer som så uppenbart vill radikalisera en religion. För de som inte närmat sig ämnet tidigare bör den läsas tillsammans med annan litteratur som förklarar begreppen och framför allt en ordlista. Men det senare kanske vi kan få se i en andra upplaga.

Hanna Gadban är en mycket modig kvinna. Och enligt min uppfattning en utmärkt representant för sin religion. Boken kommer bli en klassiker samt ett mycket viktigt bidrag i samhällsdebatten men är samtidigt krävande av sin publik.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.