Empatiskt utmattningssyndrom

På väg till min slutdestination så händer det igen. Jag vet inte i vilken gång i ordningen. Jag sitter på tunnelbanan och ser honom komma gående i gången. Med en bunt plastinpackade tidningar om romer. Jag bryr mig inte utan läser vidare i min bok. Då kommer den. Tidningen stoppas in mellan min bok och mitt ansikte. Jag skakar milt på huvudet och säger ”nej tack”. Då kommer muggen, skakandes ett par mynt. Mannen skriker nästan ”visa respekt” på bruten svenska. Nu säger jag inte ens ”tack” utan ett bistert nej.

När jag sedan går genom biljetthallen på T-Centralen sitter det en tiggare vid varannan pelare. Alla skakar mer eller mindre desperat eller ilsket med sina muggar. Allt färre tittar ens på dem. Empatiskt utmattade. Tittar de är det med en blick av avsmak. Någon spottar i muggen. Den tidigare utmattningen har övergått till något annat. Nästa steg.

Tidigare i veckan ringde en vän. Han jobbar nattvak på ett av den regionens större sjukhus. Han berättade att när han satte sig på bussen på morgonen så stod det tre romska tiggare bakom honom i kön till bussen. Han klev på men efter honom stängde chauffören dörren. Det blev ett herrans liv på tiggarna där de stod med sina ikeapåsar, sopsäckar och filtar. De hade, vilket var väl känt, sovit i någon av kulvertarna under sjukhuset även denna natt. De skrek och bultade på dörren. Chauffören öppnade bara ena dörrhalvan och frågade:

”Got any ticket? frågade chauffören

”No” blev svaret från de tre tiggarna

”Same as yesterday then” sade chauffören. 

Busschauffören stängde dörren utan att släppa ombord dem. Han lade i en växel och började köra. Tiggarna stod kvar med gapande munnar, någon av dem visade en obscen gest med ena handens långfinger. Då hände det. Samtliga passagerare i bussen började applådera. Stämningen gick från morgonsömnig till rent ut sagt uppsluppen. Folk som inte kände varandra började prata glatt. Min vän kom på sig själv att sitta och le och applådera. En känsla av kollektiv glädje spred sig i bussen.

Vad är det som sker nu i vårt samhälle?

För bara femton år sedan var jag med, som ordningsvakt, att tillsammans med polis, SL-anställda och andra i ordlöst partnerskap och pressade ut uteliggare och missbrukare från tunnelbanan, pendeltågsstationerna, Stockholms City och från kulvertarna under de större sjukhusen. Kalla det trakasseri. Då hette det att vi upprätthöll Lag och Ordning. Klagomålen från kommunens invånare hade blivit för högljudda och insändarspalterna jagade på opinionen samtidigt som fastighetsägare ville höja värdet eller komma åt marken. Först tryckte vi ut dem till Solna, sedan till Kista, sedan till Sollentuna efter det att de nya centrumanläggningarna och bostadsområdena skulle fräschas upp. Allt med den politiska nivåns ofta explicita stöd. Ingen skrek rasist eller att det inte gick att kriminalisera mänsklig misär. Alla nickade i samförstånd. Det blev tyst. Skönt att bli av med dem. Inget skrik och skrän, ingen mänsklig avföring i parkerna eller spår efter läger. Dessa olycksbarn var svenskar.

Idag är olycksbarnen av annan etnicitiet. Då går det inte att använda Ordningslagen längre. Svenska missbrukare och uteliggare kan jagas ut med hugg och slag. Inte andra. Då blir du rasist av en högljudd opinion. Trots att det du gör är exakt samma sak som för tjugo år sedan. Trycker ut dem. I tyst samförstånd. Ser till att rensa rent. Men denna gång är du rasist av en högljudd opinion. Du får inte längre ihop bilden. Du gör ju exakt samma sak som du alltid gjort.

Vi har drabbats mer och mer av det som kallas ”Compassion Fatigue” eller andra gradens posttraumatiskt stressyndrom. Vi bryr oss inte längre. Bilderna av fattigdom och misär, även om de är självupplevda som på tunnelbanan eller hos min vän på bussen, har nått en mättnad. Vi stänger av vår humanism och vill bara bli lämnade ifred.. Bilderna, och upplevelserna, är utan sammanhang med det som politikerna säger skall kunna lösa det för oss. Så att allt blir som vanligt igen.

Känslokylan slår till. Empatiskt utmattade. Vi drabbas av empatiskt utmattningssyndrom och har börjat applådera de som tar bort bilderna vi inte längre förstår.

Vi kan fundera ett varv på vad som händer i förlängningen, vad som kommer som nästa steg om inte samhället och den politiska nivån gör sitt jobb. Vi har kunskap om vad som är nästa steg för ett samhälle som är empatiskt utmattat, och vilka som i sådana fall bär ansvaret. Det har hänt förut i den europeiska historien.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.