Önskelista

Stefan Löfvens sommartal tål att analyseras en vända till, då inte talet i sig utan mer hur sommaren utvecklats för hans regering. Det som vi kort kan konstatera är att allt som kunde ha förstärkt den postmoderna kulturrelativistiska vänsterns position var struket vilket i sig är positivt. Löfven närmar sig något som en bredare socialdemokrati kanske kan känna igen sig i, den socialdemokrati som lever och är stark ute i landet.

Det är främst inramningen som är intressant nu när vi närmar oss 2015 – 2016 års riksmötes öppnande. Några ministrar, som annars alltid varit närvarande, var inte det i år. Av vare sig Mikael Damberg eller Margot Wallström syntes ett spår. Ingen av dem missar gärna ett tillfälle att synas på första raden vid dessa tillfällen. Av de två är det endast Wallström som, i kraft av sitt ämbete, ständigt har giltigt förfall om hon skulle vara frånvarande. Det finns alltid en internationell kris att skylla på i en annan tidszon.

Med Damberg är fallet annorlunda i år. Han klampade, tämligen oblygt, in på Anders Ygemans och Morgan Johanssons område när han ”diskret” eller ”hemligt” besökte IKEA Västerås efter de brutala morden i förra veckan. Samtidigt har vi under sommaren kunnat se hur Ylva Johansson, ännu oblygare, kapade åt sig hela asyl – och bostadspolitiken på DN Debatt. Där hon även kapade åt sig delar av initiativet på utbildningsdepartementets bekostnad. Det kan, eller borde vara så, att Damberg ombetts på ett fint sätt att inte närvara för att undvika följdfrågor från nosiga journalister.

Det luktar nu regeringsombildning lång väg.

Hur skulle en sådan kunna se ut? Alla spelteorier är just teorier, men vissa kanske kan ha mer i sig än andra. Som jag sade i SR/P4 Jämtland så borde Stefan Löfven nu göra sig av med Åsa Romson som vice statsminister. Hon har kommit att bli en belastning för regeringen, socialdemokraterna och miljöpartiet. I Almedalen, efter det nu famösa ”Auschwitz”-uttalandet, stoppade en av Sveriges största tidningar allt arbete för att skicka ut all personal för att leta rätt på henne för ett uttalande. Då menas precis all personal, från journalister och redaktionschefer till ljudtekniker och tillfälligt inhyrda kabeldragare. Romsons tendens att komma med konstiga uttalanden är varje journalists dröm då det säljer lösnummer om man är först med det. Miljöpartiet skulle kort och gott tjäna på att dela på ledarskapet mellan språkrören med att ha ett i Riksdagen och ett i regeringen.

För att kompensera miljöpartiet för en sådan förlust måste dock Stefan Löfven erbjuda något stort. En sådan post är utrikesministerposten. Att Margot Wallström öppnat en reträttväg in i FN-systemet för sig själv är ingen nyhet, inte heller att hon misslyckats med det mesta hon företagit sig. Av den feministiska utrikespolitiken har det bara blivit en tumme då den dedikerade ambassadören istället sökte, och fick, tjänsten som ambassadör i Bagdad istället. En rätt tydlig signal internt UD hur mycket den feministiska utrikespolitiken uppskattas av de som vigt sina liv till diplomatins tjänst. En kandidat jag skulle förorda är Annika Nordgren Christensen.

Nordgren Christensen är respekterad i de flesta partier samt har ett mycket gott rykte internationellt. Pragmatisk, lyssnande samt respekterad även inom Försvarsmakten där hon ses som en mycket kunnig säkerhetspolitiker. Även om hon är illa sedd av aktivistfalangerna i både S och MP så är denna skalp, utrikesministerposten, så pass värdefull att den sannolikt skulle tysta det mesta av kritiken internt mot henne. Det skulle öppna för en socialdemokratis vice statsminister, som är vice “på riktigt” och där ligger Ylva Johansson bra till. Både för sin kompetens och vilja men även för sin rutins skull. 

Andra rockader som är att vänta är Anders Ygemans ansvarsområde. Det vettigaste Stefan Löfven skulle kunna göra vore att flytta den Nationelle Samordnaren Mona Sahlin från kulturministeriet till inrikesministeriet samt rotera ut bostadsministern och ersätta Kaplan med ett annat namn och då lägga detta under Ygeman. Ett sådant namn är Leif Nysmed, riksdagsledamot från Stockholms Län med bakgrund i Byggnads. Leif har en mycket klar idé hur vi skall få igång bostadsbyggandet som han bör få genomföra i praktiken. Jag kommer återkomma till detta i en annan kontext.

Andra namn jag skulle byta ut? Bah Kuhnke skulle jag byta ut mot Håkan Juholt alla dagar i veckan. Juholt borde få chansen på kulturområdet, få har som han förstått vikten av en progressiv kulturpolitik och med hans erfarenheter som journalist så borde han vara den bäst skickade av alla inom S och MP i dagsläget. Peter Högberg, Vimmerby, är ett annat namn för att skicka signalen att kulturen i hela landet skall leva, inte bara riksmuséerna i Stockholms stad.

En ministertaburett skulle jag stryka helt och hållet – framtidsministern, för att ersätta med en migrations- och integrationsminister. Denna skulle jag placera i statsrådsberedningens samordning då den då skulle kunna ha tillräckligt med överblick och muskler för att komma tillrätta med detta havererade politiska område. Vem som är lämpligast? Nalin Pekgul är ett namn som definitivt skulle få saker och ting att börja hända men frågan är om kretsarna kring Mikael Damberg, Carin Jämtin och den identitetspolitiska lobbyn kan acceptera detta.

Näringsministern skulle jag byta ut och rekrytera någon från industrin, varför inte sätta sig och resonera om saken med Wallenberg- respektive Lundberg-sfärerna? På samma sätt bör även energifrågorna landa där de hör hemma, under näringsdepartementet och en företrädare rekryteras från basindustrin eller IF Metall.  Sven Erik Bucht skulle jag förstärka med en jordbrukskompetent statssekreterare för att rädda det lilla som finns kvar av vår försörjningsgrad.

Slutligen skulle jag ge Miljöpartiet hela utbidlningsdepartementet att råda över ensamma. Stefan Löfvens trick, att blanda upp departementen med personer från bägge partierna, har inte varit lyckat alls. Det har inneburit att endast ett fåtal departement fungerar rimligt väl.

Naturligtvis är detta bara spekulationer, gissningar och en hel del önsketänkande. Men man måste ju få önska ibland….

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.