Ordning och reda i flyktingpolitiken

För några månader sedan såg jag honom. Om det både första och sista gången vet jag inte. Jag vet inte heller om var han befinner sig idag. Om i vilket skick han är i. Om han ens är vid liv. Jag pratar om den lille marockanske pojken, i tio-årsåldern, som blev rikskänd när han brutalt blev nedbrottad på Malmö Centralstation av två ordningsvakter.

Jag har i varje fall sett honom. En knapp tvärhand hög, smutsig och förvildad. Hans historia är det sannolikt inte någon som kan återge helt men det jag fått fram är att han och hans bror flytt från fattigdomen i Marocko för att ta sig till Sverige, en resa som tagit dem mellan två och tre år. Endast de själva och Gud vet vad de behövt gå igenom. Den lille pojken har omhändertagits av myndigheterna men rymt vid ett flertal tillfällen. Numera ser City-polisen bort när han dyker upp om det inte är uppenbart att det råder en överhängande fara för hans liv. Dyker upp som någon form av maskot i de gäng av missbrukare, hemlösa och kriminella som driver runt i kvarteren och kulvertarna i Stockholms stadskärna.

Att pojken är traumatiserad råder inget tvivel om. Han är en av alla dessa ensamkommande flyktingbarn i akut behov av vård. Oavsett om de sedan får stanna eller inte. Jag pratar med det yttre befälet på plats och vi är rätt eniga i vår bedömning efter att han har berättat att Stockholms Stads socialförvaltning inte ”rår på” den lille pojken med de resurser de har: Sannolikheten att han överlever sin 15-års dag måste betecknas som 1 på 100. Eller 1 på 1 000.

Jag tänker även på händelserna på IKEA i Västerås då två personer brutalt mördades av en asylsökande som fått sin ansökan avslagen för andra gången. Efter morden försökte han ta sitt liv. Jag tänker på det trauma som måste legat bakom denna desperata åtgärd.

Jag tänker på den ensamme mannen, på flykt från Nordafrika, som efter 24 timmar placeras i ett flyktingboende där han delar rum med fem andra på en yta på 12 kvadratmeter och toalett med 17 andra. Första morgonen vaknar han i sin egen avföring med bölder över hela kroppen. Han nekas hjälp av det privata bolaget som driver boendet att söka läkarvård. Till slut får hans rumskamrater iväg honom till en läkare som rycker på axlarna, säger inte att han vet vad det kan vara och ger honom en tub cortisonsalva. Det kan vara en matförgiftning och allergichock, det kan även vara något annat. Tiden får utvisa. Ingen bryr sig. Mannen måste i varje fall tillbaka till boendet. Någon form av isolering går ej att uppbringa. Ingen är heller intresserad av det, trots osäkerheten om det kan vara en samhällsfarlig smitta.

Detta sätter fingret på den oordning som råder inom migrationspolitiken. En migrant, eller asylsökande, behöver inte genomgå en läkarundersökning vid ankomst. Med allt vad det innebär.

Hur många av de ensamkommande barnen är inte barn utan något annat och tar såväl plats som resurser från de mest behövande? Hade liven i Västerås kunnat skonas om den asylsökande fått genomgå en obligatorisk läkarkontroll och man hade identifierat ett trauma som kunde leda till att han skadade sig själv eller andra? Tänk tanken om mannen med bölderna burit på en samhällsfarlig smittas som spridits vidare i boendet och sedan vidare i det lilla samhället.

Den svenska asylprocessen är i ett stadium av infarkt. Vi ser nu hur priset för den politiska förlamningen betalas av individer, inte sällan de absolut svagaste. Som pojken från Marocko, som brottsoffren i Västerås, som mannen med bölderna som vaknade i sin egen avföring. Är detta en rimlig ordning? Naturligtvis inte. En anständig ordning borde vara en obligatorisk hälso- och ålderskontroll vid ankomst. För att garantera rätt vårdinsatser, rätt placering samt att säkerställa att de som har skyddsbehov och asylskäl får skydd och asyl. Att undanröja varje misstanke om missbruk av vår generositet.

Vi måste tillföra resurser säger vi då, något som finansminister Magdalena Andersson tidigare inte ansett vara ett problem. Det låter dock annorlunda idag då Morgan Johansson låter förstå att det måste lösas inom ram. Signalerna från regeringen är svårtydbara. Men självklart måste resurserna förstärkas per asylsökande för att vi skall kunna garantera ett rätts- och hälsosäkert mottagande – allt annat kostar liv. Men skall det tas inom ekonomisk ram så kommer det påverka volymerna. och då måste vi göra medvetna val. Och välja bort.

Eller? Var tänkte jag fel?

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.