Berättelsen i bild

Copyright Kjell Nilsson MäkiCopyright Kjell Nilsson Mäki
Dela artikeln via e-post










Submit

Ett fotografi med en död pojke, uppsköljd på en strand, fick global spridning. Den andra döda kroppen finns bara dokumenterad av polisens brottplatsundersökare.

Copyright Kjell Nilsson Mäki. Bilden får ej beskäras eller användas i något sammanhang utan upphovsmannens skriftliga godkännande. Den får heller inte relateras till enskilt utan kopplingar till texten. Text och bild är en enhet.

Copyright Kjell Nilsson Mäki. Bilden får ej beskäras eller användas i något sammanhang utan upphovsmannens skriftliga godkännande.
Den får heller inte relateras till enskilt utan kopplingar till texten. Text och bild är en enhet.

Ett narrativ, en berättelse, med internationell spridning. Det andra blev en nyhet som levde ett par dygn. Sedan tystnad. I grunden samma orsakssamband med olika perspektiv men bara ett dödsfall skrev in sig i historieböckerna. Det andra försvann in i den svenska rättsapparatens arkiv. För eviga tider.

Samma tragedi men bara den ena blev ”Berättelsen”. Bara den ena blev en symbol. Bara den ena blev sanning. Den andra försvann in i skuggorna. Lika sann. Men obekväm.

Bilden av den lille pojken Alan Kurdi drunknad på en grekisk strand efter ett försök att ta sig till Europa från Turkiet. På internet ser vi fotografiet med ordet ”Shame” som undertext flimra förbi. Vi vet faktiskt inte vem som skall skämmas. Är det vi, medborgarna i EU, som skall skämmas? Är det arkitekterna bakom Schengen- och Dublinförordningarna? Är det president al Assad? ISIL? Människosmugglarna? Pappan som inte försåg sin son med flytväst? Ingen kan längre med säkerhet säga sig veta vem som tycker vad om bilden med sin undertext. Men medias narrativ, berättelsen om flyktingkatastrofen, får med bilden ett liv och ett perspektiv. Den bränner in en tolkning i debatten. Den enda vi får prata om. Det enda vi får tycka utan att vara omänskliga. Ingen vid sina sinnens fulla bruk vill se ett barn gå under i Medelhavets vågor. Oavsett vem som skall skämmas.

Den andra kroppen fick vi aldrig se. Mamman som råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle. En sannolikt svårt traumatiserad flykting reagerade på avvisningsbeslutet till Italien med att sprida det enda han förmådde. Det enda sättet han visste om att kommunicera på. Ond bråd död. Den andra sidan av myntet. En människa på flykt väljer att i desperation ta två oskyldiga människors liv samt försöker ta sitt eget när han inte själv ser något liv kvar som han tycker är värt att leva. Andra narrativ, eller berättelser, som inte kan eller får berättas.

Vi bör ställa oss frågan varför. Varför vi tillåter att ett släckt liv så oförblommerat exploateras av olika krafter och media emedan orsakerna till varför det andra livet inte är värt att berätta. Varför den hisorien inte tillför något.

Av hänsyn till de anhöriga får vi aldrig reda på kvinnans namn får vi veta.

Av hänsyn får vi inte reda på hennes dödskamp. Gärningsmannens historia redovisas summariskt. I förbifarten. Närmast som i en bisats. Sedan släcks den. Efter ett par dagar är det som hände på Ikea en icke-historia. Näringsministern åkte pliktskyldigast förbi men sedan var det som det aldrig hänt. Ingen blev mördad den dagen på Ikea i Västerås. Inga Skelleftebor slutade sina liv i en blodpöl på Ikea som offer i ett vansinnesdåd. Ingen blev så desperat och reagerade på de trauman han bar med sig att han tog till dödligt våld mot oskyldiga. Det finns ingen bild finns som kan flimra förbi. Ingen som skriker ut ”Shame” i vanmakt, ilska, sorg eller desperation. Det var ingen dog den dagen på Ikea i Västerås längre. Det finns ingen bild. Det blev aldrig en berättelse. Det hände aldrig.

Alan Kurdis historia lever vidare med hans bild. Med eller utan hänsyn till den numera ensamma pappan som återvänt till det tomma huset i Turkiet. Med eller utan hänsyn till släktingarna i Canada som var målet för flykten. Bilden på den lille pojken flimrar återigen förbi på internet. Med ordet ”Shame”. Någon skall skämmas. Eller några.

Medias logik, styrd av lösnumrens upplaga och de politiska strategernas avvägningar, har skapat en berättelse. Den enda acceptabla historien. Bara en kan lida och vara offer. Bara en kan skämmas och vara bödel. Eller?

De som inte omfattas av den enda berättelsen, som inte kom med på bild, finns inte längre. Annat än i den politiska undervegetationen. Där lever de, och de historierna, ett eget och annat liv. Med allt vad det kommer innebära.

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.