Den demokratiske socialisten

Sedan valet har en enda sak hänt. Stödet för de traditionella blocken minskar samtidigt som andelen SD-sympatisörer ökar. Det är ett gigantiskt underbetyg till hela det etablerade politiker-Sverige menar Lena Melin i Aftonbladet som pekar på den pågående migrationspolitiska debatten som komponent. Det är en del av sanningen men långt ifrån hela. Decemberöverenskommelsen är den andra tunga komponenten.

Decemberöverenskommelsen är inte bara impopulär inom Alliansen, även inom Socialdemokraterna är denna överenskommelse ifrågasatt. Inte överenskommelsen i sig, utan de bakomliggande faktorerna och “samarbetsregeringens” förhandlingsresultat med Miljöpartiet. Resultat som bland annat fört med sig att varje gång statsministern säger att något är tydligt blir det otydligt. Att varje gång det skall bli ordning och reda så blir det rörigare än någonsin.

Genom att Alliansen halsstarrigt vägrar låta sig brytas upp tvingas Socialdemokraterna in i en grön vänster-flum sväng där politiken som bakas fram i många fall motverkar de effekter som vi egentligen är överens om som och måste till för att rädda jobben, livsmedelsförsörjningen, basnäringarna och vårt relativa oberoende. Den av regeringen förda politiken inom livsmedels- och energiproduktionen är de mest talande områdena. Miljöpartiets inverkan är tydlig och vi kommer under 2016 se framför oss en sjunkande livsmedelsproduktion, ökad import av livsmedel samt svårare villkor för den elintensiva basnäringen. Ett ökat beroende av vår omvärld. Livet norr om Dalälven eller i Bergslagen kommer bli ett hårt liv.

Mot regeringens politik står idag ingenting. Norra Europas svagaste, ibland sämsta och definitivt mest förvirrade, regering har idag emot sig EU:s i särklass sämsta opposition. En i sig makalös prestation då få väljare kan uppfatta dagens regering som mycket sämre. Men det skulle den bli om det som kallas opposition kom till makten. Fundera ett varv till om du verkligen vill se Anna Kinberg Batra som statsminister. Fundera på om du vill se Erik Ullenhag som finansminister.

Moderaterna svävar fritt i rymden utan syfte eller mål, Folkpartiet ifrågasätter idag varje punkt i sitt tidigare partiprogram och kommer under den processen inte orka prestera något vettigt, Centerpartiets partiledare är på mamma-ledighet och Kristdemokraterna för en kamp för att kunna behålla religiösa hottentottar samtidigt som de vill bli en mildare version av Sverigedemokraterna. Sverigedemokraterna, som i egenskap av tredje block, behöver inte anstränga sig så mycket alls visar det sig. De håvar in procentenhet efter procentenhet. Inte så mycket av egen förtjänst, mer tack vare de övriga blockens irrelevans och enstaka individuella prestationer som supportrar som Henrik Arnstads.

Alliansen, som varit drivande part i Decemberöverenskommelsen, är idag ingenting.

Alliansen utgör idag inte ens en opposition.

En bra opposition kan driva på en medelmåttig regering att bli bättre än den egentligen är. Idag är oppositionens enda roll i Riksdagen att trycka på knappen ”Avstå” vid varje beslut som är avgörande för vår framtid. När Centerpartiets Anders W Jonsson står i talarstolen och dundrar mot den socialdemokratiska regeringens centralistiska politik är hans enda vapen att avstå från att votera. När Anna Kinberg Batra frågar Stefan Löfven var jobben är gömda är hennes eget enda svar på samma fråga att kommendera sina trupper till att avstå från att rösta. Maranatamoderaterna samlas till strid, fulla av tillförsikt, mot den förhatliga socialdemokratiska regeringen och bankar frenetiskt och fulla av iver på ”Avstå”-knappen. Mer än så har de inte att leverera. Det är tomt. Det är ingen hemma. Alla har gått på lunch. De kan inte leverera mer än så här.

Väljarna, och kanske framför allt Alliansens sympatisörer, är inte imponerade. Att säga att man tar debatten och fighten men sedan, när det gäller, avstå. Alliansens riksdagledamöter går inte ens in och spelar en läggmatch. De är sämre än så. Det är som att titta på en match i American Wrestling. Fast tråkigt och utan öl och popcorn.

Jag själv är socialdemokrat och borde tycka att tidens ting är bra. Men det gör jag inte. Politiken som förs har för stora inslag av Miljö- respektive Vänsterpartierna samtidigt som det finns något farligt med Decemberöverenskommelsen. Den är grundlagsnära. Och grundlagar kräver mycket mer att förändra än ett handslag i juletider under stor stress. Jag gillar inte att våra folkvalda rundar grundlagen på det sätt de gjort och på partiledarnivå berövat de folkvalda riksdagsledamöterna deras mandat och ansvar.

Jag är demokrat i första hand. Funktionssocialist – eller Karlebyist – i andra hand. Jag har sällan problem att förlora ett politiskt slag med demokratiska spelregler och jag värderar en seger högre med sådana.

Decemberöverenskommelsens konstruktion är ur detta perspektiv djupt ifrågasatt av mig.

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.