Moment 22

Copyright Kjell Nilsson Mäki

Flyktingströmmarna över Medelhavet är nu något som upptar de flesta debatt- och ledarsidor. Känslorna ligger i många fall utanför kroppen och invektiven och hatet ligger nära. Bilden på Alan Kurdi, som satt igång denna känslostorm, möts nu av motbilder och motreportage. Vilka var familjen? Varför flydde de? Vems ansvar var det att Alan dog? Svaren finns, men stämmer inte riktigt med den inramning som media format. Åsynen av ett dött barn, som Alan, har fått de flesta av oss att tappa förmågan att tänka kritiskt. Senast rapporterar SVT, med bilder, om en kapsejsad båt på väg till den grekiska ön Lesbos med flera barn ombord.

För att bilda oss en uppfattning om vilken farlig situation vi är i kan vi börja i UNHCR faktabas. I år har 366 402 personer flytt med båt över Medelhavet. 2 800 har rapporterats döda eller saknade. Grekland och Italien tar emot de flesta. Demografin pekar på att 13 procent utgörs av barn, 12 procent kvinnor och 75 procent vuxna män. Trots detta så är det enda vi ser i media bilder på barn.

Vi kan fundera något på vad som händer i folkopinionen när ett samhälle bestämt sig för att ta emot 100 flyktingar och förväntar sig att de kommer domineras av barnfamiljer och det istället dyker upp ensamma män. Att besvikelsen kommer bli stor kan inte uteslutas. Kvinnorna och barnen lämnades helt enkelt bakom i flyktinglägren av olika skäl. Med detta sagt har David Camerons initiativ en relevans. Han menar att Storbritannien skall öka sitt mottagande men åka ner på plats med egna resurser och välja ut de med reellt skyddsbehov. I praktiken samma angreppssätt som i relation till kvotflyktingar.

Nu beger sig Stefan Löfven ut på turné igen och driver på, inte utan stora ord och mycket känslosås, Sveriges officiella tio-punktsprogram. Förväntningarna är högts uppskruvade, främst genom statsministerns tal i söndags, men förutsättningarna är minst sagt begränsade.Rent generellt består kraftuttrycken i praktiken av självklarheter blandat med tom luft. Eller vad sägs om detta:

  • “Låt mig vara tydlig…..” – min kommentar: Antingen är avsändaren av dessa ord normalt otydlig och gör nu ett undantag från detta. Annars behöver du inte säga det, det räcker gott och väl i normalfallet med att vara tydlig.
  • “Det är oacceptabelt” – min kommentar: Vem tycker att drunkningsdöden är acceptabel?
  • “Det här är på riktigt” – min kommentar: Nähä, vi som gått omkring och trodde allt var på låtsas.

En av punkterna, en omfördelning, kommer sannolikt inte komma att genomföras alls. De 40 000 som ministerrådet beslöt skulle omfördelas från Italien över EU sitter fortfarande kvar i Italienska flyktingläger och nu har vi ungefär 120 000 till att hantera. De tidigare erfarenheterna kring tvångsfördelning är inte heller något som statsministern informerar om. Omfördelning har prövats en gång tidigare från Malta och visade sig inte fungera. Flyktingarna stannade helt enkelt inte i de länder de blivit omfördelade till utan begav sig till de länder där deras släktingar fanns, i de fallen Tyskland och Sverige. Det kan inte uteslutas att dagens stora ord om omfördelning av 160 000 personer bara är, som mycket annat, tomma ord. Alternativet är att statsministern någonsin har hört talas om ordet ”empiri”, eller erfarenhetsbaserade beslut. Det har inte fungerat så här långt och jag ser ingenting i dagens situation som förändrats på ett sådant sätt att det skulle fungera denna gång.

Tomas Ramberg, SR/Ekot pekade på att statsministern efter ett år av vimsigt ledarskap och negativ publicitet nu öppnat ett fönster för att visa ledarskap och handlingskraft genom migrantsituationen i Europa. Problemet är att den röra i statsrådsberedningen som tidigare bara sipprat ut genom gliporna är fullt synlig och märkbar för alla och envar genom detta öppna fönster.

Regeringen, med sina inbyggda konflikter, är inte situationen vuxen och alla halvsanningar och dimridåer samt nya “tydligheten” blåser bort allt snabbare vartefter vinden tilltar. Nu med full insyn i det öppna fönster som kunde nyttjats för reellt ledarskap. Vårt stora problem är dock att oppositionen är ännu sämre och har ännu mindre att erbjuda. De vill inte ens regera utan sitter helst på läktaren och skriker eller positionerar sig internt sina respektive partier. Sällan har jag känt att aldrig har så många gjort sig så oförtjänta av sina arvoden som oppositionen. När Morgan Johansson bjuder in till samtal om migrationspolitiken vägrar Anna Kinberg Batra komma då justitieministern inte har några egna förslag.

En opposition som tar ansvar. För sina egna karriärer. Vi kan fundera på om de verkligen är förtjänta av riksdagsarvodet. Regeringen försöker, med uruselt resultat. Oppositionen försöker inte ens.

Sverige och Europa har hamnat i ett Moment 22. Vi kan fundera något på vilka krafter som kommer gå stärkta ur detta i det långa loppet samtidigt som media förstärker allt detta genom att fortsätta rapportera en bild som inte är helt sann.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.