We come in peace

Vi fick ett tips om var vi kunde hitta det. Ett av alla dessa läger med romska tiggare eller kåkstäder i Stockholms stadskärna. Under en av broarna. Går du längs gångvägen bara 40 meter från det ser du det inte. Trettio meter längre bort ändå byggs en av alla dessa nya stadsdelar klart. Med kök från Poggenpohl och Gaggenau. Oljad ekparkett och infälld belysning. Minst 50 000 kronor per kvadratmeter.

Fotografi: Eget. Taget 2014-09-23 klockan 20:30 någonstans i Stockholm.

Fotografi: Eget. Taget 2014-09-23 klockan 20:30 någonstans i Stockholm.

Men ligger vinden på kan du nu känna det i den fortfarande ljumma höstnatten. Den svaga, men omisskännliga doften av blandad urin, avföring och matrester. Ju närmare vi kommer desto starkare blir stanken. Vi tänder, men skärmar av, ficklampan för att inte få något på fötterna. Nu hör vi skrik i mörkret där vi tror att lägret finns. Upprörda röster och skrik. Någon försöker mana till lugn förstår vi på rösten. Orden är främmande för oss. Vi trevar oss fram i mörkret nu. Vill inte röja vår närvaro för tidigt. Skriken tystnar och vi går nu in under bron och där, mellan pelarna och i kulvertöppningarna, ser vi lägret breda ut sig.

Jag tar en, två, bilder. Sedan lägger jag undan mobiltelefonen i fickan. Blixten från kameran gör att det börjar röra på sig i skuggorna. Ut kommer en kvinna i lång vinröd traditionell romsk klänning. Åtföljd av två män.

”Police”?

Kvinnan låter skrämd, nervös. Två män avvaktar i skuggorna. Jag ser dem knappt.

”No. Not police. We want to talk to you. We don´t want you anything bad”.

Vi hade kunnat lägga till ”We come in peace” men det kändes för teatralt. En bisarr situation. Som att prata med en främmande varelse från en annan planet. Men det är människor. Och vi står mitt inne i Stockholm. Européer. Konversationen sker på en blandning av engelska, svenska, spanska och italienska. De är från Ungern får vi reda på. De har varit här i fem månader nu. Det bor 40 personer i lägret. I allt från tält till små miniatyrmodulhus. Fyra lastpallar täckta med en presenning för att hålla markfukten borta, sedan några madrasser, ett tiotal plywood-skivor och gjutformsvirke får utgöra väggar och tak och sedan allt inslaget med en presenning till. Vartefter tiden går kommer allt fler utkrypande. Jag slås av parallellen med råttor som kommer ut ur gångar i marken. Detta är dock inte råttor. Det är människor. Utmärglade. Skygga. Hunsade. Slagna. Svältande. Utstötta. Utan värde.

Det första de frågar om är om vi har någon mat. Inte pengar. Mat. Jag ser på kvinnans handleder och hals. Utmärglad. De handleder jag sett hos anorektiker. De frågar om mat igen. Inte pengar. Vi har inga pengar säger vi urskuldande. Stämningen förbyts i något nervöst hotfullt. Jag tar upp två paket cigaretter som jag har i kavajfickan. Ger dem till kvinnan som tycks ha någon form av ledarroll trots männens närvaro. Hon, och männen, skiner upp i ett leende i mörkret. Tänderna återger lite av den avlägsna gatubelysningen. Det är mörkt. Det luktar fattigdom. Doften av urin, avföring, matrester och blöt betong i den fuktiga luften. Vi står i en tystnad och tittar på varandra. Inkapslad av ljudet från den tunga trafiken som går över bron tio meter över våra huvuden. Tiden står still.

På kvinnans handled ett identitetsband från sjukhuset hon besökt idag. Vi vet inte vilken åkomma. Men hon sökte och fick vård. Bra vård.

”Police nice, hospital nice people”

Vi förstår att det vi hörde var en av männen i lägret. Han har blivit sjuk. Sjuk i huvudet försöker kvinnan förklara. Psykisk ohälsa. Vem skulle inte drabbas av psykisk ohälsa i den här miljön frågar vi oss. Detta är ändå ett av de mer välorganiserade lägren vi stött på. Andra väsentligt värre.

Skärmavbild 2015-09-23 kl. 23.48.11När jag står där blir bokstäverna och orden i Gabriel Byströms bok ”Tystnadens triumf” om Ungern begriplig. Byström försöker beskriva bland annat de villkor som råder för den romska befolkningen. Men grymheterna i deras hemland är för abstrakta för att ta in. Tills nu. Om detta är ett bättre liv än i Ungern så är det som Byström säger sant. Ofattbart grymt inser jag när det går in i mig.

Men de är färre nu i Stockholm än på länge säger de. Det är svårare att få ihop pengarna som skall räcka till hemresan och mat till dem därhemma får vi reda på. Svenskarna är trötta nu. Trötta på att se fattigdomen och trötta på deras närvaro. Trötta på avföringen i parker och under broar eller i kulvertar. Råttor säger någon kollega eller bekant. Ja – jag fick den associationen under bron vid brofästet. Men de är människor. Känslosåsen väller över mig och jag kan inte tänka klart längre.

I bilen hem far tankarna i huvudet. Utan struktur. Höga och låga. Nära och långt borta. Jag söker en lösning men hittar ingen bra. Jag landar i att det finns ingen bra fungerande lösning på kort sikt. Bara mer eller mindre dåliga. Trött lägger jag ner huvudet på kudden och gömmer mig under duntäcket när jag väl kommit hem. Det sista jag ser för mina ögon innan jag sluter mig för natten är dessa människor. Dessa utmärglade människor. När de kröp hukande och hungriga ut ur tälten och kulvertarna mot oss mot ljuset från ficklampan.

Innan sömnen, och marorna, griper tag i mig frågar jag mig själv vilken den minst dåliga lösningen är. Inte heller där har jag något svar. Men något måste hända nu. Innan det börjar hända tråkiga saker. Det som måste hända har jag ingen klar bild av. Däremot det som kan hända. Den bilden är desto klarare och  har mycket lite med orden ”We come in peace” att göra.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.