Den utrikespolitiska särlingen

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se
Dela artikeln via e-post










Submit

Stefan Löfven kräver att alla länder ska göra mer för världens flyktingar. Nu får han svar på tal – av sina nordiska kollegor.

– Sverige måste få ordning på returen av dem som inte har asylskäl, annars riskerar vi att få en grupp människor som lever utanför samhället, säger Erna Solberg, Norges statsminister.

Igår haglade frågorna över Sveriges statsminister Stefan Löfven under statsministrarnas frågetimme på Nordiska Rådets session. Sannfinländarnas beteende väckte mycket diskussioner utanför sessionssalen speciellt bland svenska parlamentariker som ansåg det ojuste att peka finger åt grannen som tagit emot de flesta flyktingarna i Norden. Bland annat Marit Feldt-­Ranta (SDP) var upprörd över att ett regeringspartis representanter agerar så här.

Framför allt de svenska deltagande parlamentarikerna upprördes av att ett regeringsparti tilläts peka finger mot en svensk regeringschef på detta sätt. Men pekpinnarna från Sannfinländarnas parti kan ha sina skäl. Ett av dessa skäl är de pekpinnar, återgivna som uppläxningar, som Kristina Persson (S), minister för strategi- och framtidsfrågor samt nordiskt samarbete levererat så sent som för två månader sedan. Persson menade då i Hufvudstadsbladet att Finland inte skulle se invandringen som ett hot. Tvärtom skulle den finska ekonomin att må bra av att ta emot fler menade Persson och lyfte fram Sverige som gott exempel.  Den svenskspråkiga dagstidningen följer svensk inrikespolitik nära och har tidigare uppmärksammat framtidsministerns starka band med Finland som torpare i ett tidigare liv. Inte utan en del fniss.

I samproduktionen med danska statstelevisionen kom Kristina Persson att kritisera Danmark för sin njugga inställning till migration och menade att

 Vi är stolta över att vara flyktingmottagare nummer ett. Det ger oss trovärdighet och respekt i omvärlden.

Även utrikesminister Margot Wallström är känd i Helsingfors för ännu grövre offentliga tillrättavisningar. Den respekt och trovärdighet för Sverige som blivit resultatet andas mer av oförsonlig kritik. Öppen kritik och lågt förtroende för regeringen Löfven. Och det finns goda ytterligare skäl till det.

Utöver den systemstress, som i viss mån spiller över på våra grannländer, finns det annat. Den svenska kontrollen över sina medborgares pass bedöms som för låg, rent utav släpphänt samt överlag den bristande bakgrundskontrollen av de som söker asyl och sedan medborgarskap i Sverige. Ett uppvisat svenskt pass eller medborgaskap ger den enskilde särskilda förmåner i en av världens äldsta passunioner. Bland annat tillgång till en generös välfärd och arbetsmarknad på bättre villkor än får andra migranter eller tillfälligt vistandes. Något som föranlett såväl Dansk Folkeparti som norska Fremskrittspartiet att vilja undanta svenska medborgare från den nordiska passunionen. Men under ytan finns även säkerhetsaspekterna. I våra nordiska grannländer litar de inte längre på att vi klarar av bakgrundskontrollen av asylsökande. Att terrorister och krigsförbrytare skulle kunna slinka genom det allt mer grovmaskiga svenska kontrollsystemet och på sikt kunna erhålla det svenska medborgarskap som ger dem i praktiken samma förmåner i våra grannländer som de har i Sverige. Och, kan röra sig fritt mellan länderna.

Detta toppas med den svenska regeringens resultat i Nordafrika-politiken. Relationen med Marocko, själva insteget för svenska företag i fransktalande Afrika, den mest dynamiska exportmarknaden som finns kvar, är fortfarande ansträngda. På gränsen till bottenfrusna.

Överlag har Sverige idag utvecklats till att vara en särling i det nordiska samarbetet under Stefan Löfvens och Margot Wallströms ledarskap.

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Under hösten 2016 skall FN:s generalförsamling välja de två länder som skall representera Europa i FN:s säkerhetsråd. Sverige konkurrerar med Italien och Nederländerna om två platser och en plats i säkerhetsrådet är vid sidan av den feministiska utrikespolitiken regeringen Löfvens stora projekt. Vi befinner oss dock i en situation som borde mana till viss eftertanke, om de anslagna 50 miljoner kronorna inte kan användas bättre på något annat ställe i budgetbesparingarnas tid. Vi har sedan regeringsskiftet lyckats med konststycket att göra oss ovänner med Arabförbundet, delar EU på ett sådant sätt att vi har få röster att räkna med från det hållet. Enligt källor på UD tenderar nu tongångarna på att hitta andra argument än tidigare varför det skall vara Sveriges tur. Argumentet motiveras med att det var länge sedan Skandinavien var representerat för att bota de idag sjuka relationerna. Men.

Som situationen nu utvecklas kan det bli så att våra nordiska grannländer väljer att stödja Italien och Holland istället varför det argumentet skulle falla. Om inte våra nordiska grannländer har förtroende för vår förda politik, utan istället kritiserar den i varierande tonlägen, så finns det mindre som talar för att till exempel Afrikanska Unionen skulle sluta upp bakom oss. En röst från Danmark skulle betyda mycket eftersom många länder i Afrika skattar det danska biståndet till kvinnor, för att ta ett exempel, högre än det svenska stödet.

Kan vi inte framstå som ett bra alternativ i Säkerhetsrådet för våra grannar i norr, vårt främsta argument numera, kan sannolikheten numera att betraktas som låg att vi skulle få andra länders röster.

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.