En vacker kvartett

I samband med att Sveriges regering erkände staten Palestina förra veckan lanserades en ny femårig resultatstrategi för det bilaterala utvecklingsbiståndet. Med strategin ökar det svenska stödet med 500 miljoner kronor över en femårsperiod, och blir totalt 1, 5 miljarder kronor, ett genomsnitt på 300 miljoner kronor per år. Tillsammans med det humanitära stödet bidrar nu Sverige med sammanlagt 700 miljoner kronor per år till Palestina.

Strategin vilar på konceptet ”State-building” som började utvecklas av Europa efter konflikten på Balkan. Etniska konflikter och avrättningar som präglades av folkmordsmotiv hotade att få spridningseffekter in i övriga Europa. Tanken var att under militärt beskydd bygga upp statliga institutioner och en infrastruktur kring etniska grupper i syfte att skapa självständiga stater. Idag, 20 år senare, är de flesta säkerhetspolitiska experter på väg att inse att det konceptet aldrig var realistiskt och källor inom EU har aviserat att de kommer överge konceptet under 2016 till förmån för att mer arbeta med autonomi som begrepp.

Bosnien-Hercegovina och Makedonien skulle upphöra att vara självständiga stater på 48 timmar i värsta fall om EU och FN drog tillbaka sitt stöd. De skulle implodera i en spiral av våld samtidigt som dessa stater är beroende av generösa bidrag då de har en självförsörjningsgrad som kan mätas i några tiotal procent. Den enda realistiska minoritet som skulle kunna bilda en mer långlivad stat är Kurdistan. I Irakiska Kurdistan har kurderna byggt upp en väl fungerande autonom statsförvaltning och har en hög grad av självförsörjning samt fungerande export (olja). Och Palestina? Skulle sannolikt maximalt existera i ett dygn.

Frågan är aktuell att debattera nu. De våldsamma utbrotten på Gaza och Västbanken samt attacken på Josephs grav och knivattentatet mot Israeliska soldater väcker frågan om Palestina ur en statsrättslig definition uppfyller kraven på att kunna vara en stat. Palestina är inte självförsörjande och är långt ifrån att ha fungerande statliga institutioner.

Det statsbegrepp Sverige använt sig av i erkännandet av Palestina kan närmast vila på Montevideodeklarationen från 1933. Dagens folkrättsdefinition som tillämpas ställer dock högre krav: En stat kan erkännas som stat om den

  • Genom regeringen skall man effektivt behärska territorium och statsapparat
  • Organisationen måste ha kommit fram till en utvecklingsnivå så att den har kapacitet att ha kontroll över diplomatiska kontakter
  • Högsta auktoritet skall organisationen ha över befolkningen inom sitt territorium
  • Staten måste erkännas av andra stater

Alla stater är också suveräna vilket innebär:

  • Man erkänner ingen annan högre auktoritet än den egna staten
  • Sitt eget territorium behärskas och accepterar ingen yttre inblandning i sina inte angelägenheter
  • Man bestämmer själv vad som inte är angelägenheter

När den Svenska regeringen erkände Palestina så är det tveksamt om Palestina uppfyllde kriterierna. En naturligare statsbildning att erkänna hade varit Kurdistan inom det idag ifrågasatta Irakiska territoriet.

Om nu Sverige i förlängningen, oavsett regeringens utfästelser men som det finns principbeslut på, skall erkänna Västsahara så finns det en rad med frågetecken kring vad som erkänns. CNN-reportern Scott Lakey redogör för den problematiska situationen i just Västsahara:

Om Sverige erkänner exilregeringen Polisario som den enda legitima företrädaren, som i många fall aldrig satt sin fot i Västsahara utan levt i Tindouf-lägret i Algeriet, vad händer då med de 2 000 folkvalda lokal- och regionalpolitiker som är valda av de västsaharier, Sahrawis, som lever på territoriet? Sahrawis som idag säger sig vilja acceptera en autonomi under Marockansk överhöghet? Är Polisarios Sahrawis mer värda än de Sahrawis som lever i territoriet? Insynen i Polisarios inre liv är minst sagt begränsat då de numera vägrar FN:s höge representant MINURSO tillträde till lägren där bland annat al Arabiya dokumenterat slavhandel så sent som 2012. Slavhandel i morden tid.

Ett annat problem som nu seglar upp för de svenska relationerna upp är Sydafrika. Dessa är dagsaktuella med att Sydafrika vice-president Cyril Ramaphosa är i Sverige där vi aviserar ett fördjupat sammarbete.

I dagsläget är det Algeriet, som bäst kan betecknas som ett av de länder som honorerar de mänskliga rättigheterna sämst i världen och som listats som mer eller mindre skurkstat av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen, samt Cuba och Sydafrika som med benäget bistånd från Sverige kommer driva frågan om observatörsstatus för Polisario i FN:s generalförsamling. Sydafrikas utveckling är allt annat än demokratisk vilket Ola Säll i SvD tydliggör. De fjärmar sig nu från västvärlden i en allt snabbare takt och skyddar bland annat aktivt  Sudans president Omar Hassan Ahmad al-Bashir att hålla sig undan åtal från Krigsförbrytartribunalen. Sydafrika lämnar sedan kritiken den internationella krigsförbrytardomstolen i Haag. Landet har även under nuvarande presidenten Jacob Zuma utvecklats till en stat som kännetecknas av korruption enligt Transparency International.

Sydafrika stödjer dessutom konsekvent Rysslands Vladimir Putin i bland annat Ukrainakonflikten.

Det är en vacker allians som Sverige nu ingått med Algeriet, Sydafrika och Cuba under Margot Wallströms ledning av utrikespolitiken. Denna vackra kvartett, där länderna var för sig blir alltmer isolerade av sin omvärld, skall säkra platsen åt Sverige i FN:s säkerhetsråd.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.