Ett kärt återseende

Gårdagen, i denna värld av snabba kast, innehöll bland mycket ett kärt återseende av en person som jag högaktar. Rektorn, eller ”director”  för en av Marockos och Rabats nyaste koranskolor för utbildning av Imamer,  the honourable mr Abdesselam Lazaar. På bara fyra månader har antalet elever vuxit och omfattar nu ett tusental Imam-studenter från Mali, Marocko, Senegal och Elfenbenskusten. Även franska studenter har numera sökt sig till denna skola i tolkning av Koranen.

Med the honourable mr Abdesselam Lazaar och midddagsbönens muezzin. Foto: Adal

Med the honourable mr Abdesselam Lazaar och midddagsbönens muezzin. Och ja, jag behöver banta.
Foto: Adal (som passade på att busa med oss och gömma våra skor under det att vi var inne i Moskén, det tog lite tid att reda ut detta).

Skolan är öppen för både kvinnor och män även fast kvinnorna än så länge tituleras ”Councelor” efter genomförd utbildning. De går i blandade klasser och har både män och kvinnor som lärare. En progressiv Islam. En inkluderande Islam. Lagskolan de tillhör är en av de fyra stora inom Sunni-islam, Maliki. Den skiljer sig från de lagskolor som är dominerande på den arabiska halvön där hanafi och hanbali är ton- och normgivande. Hanbali är den lagskola som ligger till grund för wahhabismen som är Saudiarabiens statsreligion.

Vid denna koranskola, eller madrasa, ges studenterna även en yrkesutbildning anpassad för den arbetsmarknad de sedan återvänder till. Studenterna har bland annat yrken som elektriker, sömmerska och datatekniker att välja på. Allt för att ge dem verktygen för självförsörjning. Att vara Imam, eller lärd, är inget yrke på det sättet i dessa länder. Du måste få mat på bordet för dagen.

Vi blev bjudna på lunch. Även fast vi avnjöt den i representationsdelen så var det exakt samma bricklunch som studenterna fick. Ingen är förmer, inte ens höga eller väl sedda gäster. Alla äter bricklunch även fast vi inte behövde gå iväg med brickorna till kantinens disksortering. Och vid middagsbönen befann vi oss i skolans moské. Denna gång en upplevelse som gick in i märg och ben. En känsla jag sällan får. Som inte kunde lämna någon oberörd. Böneutroparen, muezzin, genomförde utropet, adhan, på ett sätt jag aldrig kommer glömma. En röst jag aldrig hört förut. Stark, varm och mörk i tonen. Eleverna delar på arbetsuppgifterna och leder bönen eller böneutropet minst två gånger under sin utbildningstid.

Efter bönen kom jag och rektorn att prata något med honom. Mannen, från Mali, bar tydliga spår i ansiktet från strider eller svårare misshandel men hade haft turen att på outgrundliga vägar till slut landat här. I Rabat. Och givits nycklarna till en framtid.

Ett besök vid en koranskola för blivande imamer som denna lämnar ingen oberörd. Det som du möts är en fridfullhet som jag tror, utan att ha någon vidare erfarenhet, är sällsynt i vår värld numera. I denna form av utbildning där eleverna ges både en teologisk utbildning i en korrekt, modern och icke våldsbejakande korantolkning samt studenten ges ett yrke för egenförsörjning byggs fred. Länder som kanske inbördes strider finner vägar fram för att bygga fred och stabilitet på andra grunder. Islam radikaliseras inte utan moderniseras. Går i takt med sin samtid. Kvinnor och män sida vid sida.

Ett kärt återseende. Och jag kommer komma tillbaka igen. För att kanske få chansen att höra just denna röst ropa ut middagsbönen en gång till. En baryton, där det fanns lika mycket vemod som styrka, jag aldrig kommer glömma. I en miljö där en av alla dessa pusselbitar skapas som en dag kanske kan få vår civilisation att kanske nå det vi alla vill ha. Fred.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.