Inför tomma läktare

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

– Det är en viktig resa. Relationerna mellan våra länder är “back to normal”.

Detta hävdar Mikael Dambergs presskontakt Ann Wolgers i en kommentar i Expressen till att näringsminister Mikael Damberg skall på en tre dagar lång resa till bland annat Saudiarabien och Kuwait i nästa vecka i en ”Förlåt – mig – turné” i bästa Håkan Juholt – tappning. Om dagens relationer mellan Saudiarabien och Sverige är normala bör vi kunna vänja oss vid väsentligt svårare affärsrelationer och villkor för det svenska näringslivet för lång tid framöver. Wolgers vet sannolikt med sig att hon skruvar till historien men vad skall en regering göra i det läge som nu håller på att spela upp sig?

Den stora ”Planen” för att nå FN:s Säkerhetsråd visar sig nu gå i baklås. Igen.

Efter utrikesminister Wallströms inledning på året med att få ett enigt GCC, Gulf Coorporation Council, att fördöma Sverige har kandidaturen vilat på att få med sig Afrikanska Unionen som supporter till Sverige. I denna strategi ligger även att inte öppet erkänna Västsahara med SADR (Polisario) som legitim regering men i exil utan att bakvägen och bakom ryggen på bland annat Arabförbundet och Marocko, genom att stödja bland annat Algeriets initiativ att ge Polisario observatörsstatus i FN, uppfylla ett tjugo år gammalt löfte till det som idag utvecklats till att vara ett högst påtagligt säkerhetshot mot stora delar av Nordafrika.

Under dessa tjugo har dock Polisario  utvecklats till att vara allierad med, och rekryteringsbas för, Al Quaida in Maghrib, AQiM. Och därmed dess förlängda arm. Algeriet är förutom marginaliserat i Afrikanska Unionen och Arabförbundet även klassat som en av världens fem mest repressiva stater av Svenska Freds- och skiljedomsföreningen. Human Rights Watch, HRW, konstaterar i sin årsrapport att trots att Algeriet 2013 valdes in i FN:s organ för mänskliga rättigheter, Human Rights Council, så nekar landet FN:s speciella rapportörer om tortyr och exekutioner tillträde. Algeriet är, vid sidan av Sydafrika, tänkt som nyckelspelare i Sveriges feministiska utrikespolitiks ambitioner att nå FN Säkerhetsråd genom att agera brygga till Afrika. Vad utrikesministern missat är att Algeriet dessutom lever en tillvaro på marginalen på denna kontinent. Av lätt insedda skäl. De anses vara alltför grymma även av länder vi anser vara i grymmaste laget.

Planen som utarbetades i vaket efter Margot Wallströms inledande bravader var sedan senvåren att vid toppmötet i Valetta på Malta den 11-12 november låta Stefan Löfven, i armkrok med Algeriet och Sydafrika, bearbeta de afrikanska stats- och regeringscheferna för en svensk kandidatur. Allt fokus har legat på detta möte tills häromdagen då det började stå klart att nästan ingen av Afrikanska Unionens medlemmar kommer skicka sina stats- eller regeringschefer eftersom de, med viss rätt, nu uppfattar detta möte om migration som ett tillfälle för EU att komma med pekpinnar och idka utpressning mot AU:s medlemmar.

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Idag har endast handfull länder utöver Sverige bekräftat sitt deltagande officiellt men fler europeiska länder är sannolikt att vänta hög nivå. Men mötet kommer bli ett fiasko om inte en massiv räddningsinsats sjösätts inom kommande veckor. Flera afrikanska stater vill inte längre direkt förknippas med mötet och pekar på att Afrikanska Unionen på intet sätt skall ses som medarrangör. Orden har varit ovanligt hårda från Afrikanska Unionens medlemsstater där vissa regeringschefer talar om ytterligare ett meningslöst möte om migration.

Det säger sig självt att Stefan Löfvens och Sveriges slutspurt inför valet till Säkerhetsrådet inte kan inledas med ett tal inför tomma läktare. Regeringen har nu att i brådrasket byta strategi. Strategin är nu ett extensivt resande inkluderat ett antal ”Förlåt-mig” – besök. Mikael Dambergs det första mer iögonfallande men under förra veckan genomförde Hans Dahlgren, statsministerns statssekreterare för utrikes samordning, ett besök i Andorra. Nu måste varje stat bearbetas separat. Ett mödosamt arbete där vi även måste ta till utrikesministern själv. Förberedelser, eller rättare sagt försök, pågår för att få till ett besök av Margot Wallström i Bahrain om ungefär två veckor rapporterar källor i Kuwait som står Bahrains regering nära. Om det är i samband med OBAI årliga konferens, en strikt akademisk konferens på hög nivå med lång historia och hög prestige, är i dagsläget oklart men skulle det gå att genomföra är det ett litet steg mot normalisering med åtminstone ett land. Bahrain var ett av de länder som tydligast av alla ställde sig bakom Saudiarabien mot Sverige på ett tidigt stadium.

Ett besök i Bahrain är ett vågspel och en balansakt i den högre säkerhetspolitiskas skolan i nuvarande situation om det nu blir av. Bahrain är inte utan spänningar och minsta snedsteg kan utlösa nya kriser. Såväl bilaterala som regionala. Bahrain är ett av de svåraste länderna att navigera i för vilken erfaren säkerhetspolitiker eller diplomat som helst. I Bahrain är spänningarna mellan sunni- och shiamuslimer kanske som starkast.

Trots att shiamuslimer utgör en majoritet av Bahrains befolkning så kan de inte tjänstgöra i de väpnade styrkorna i någon större omfattning och fick se en del av sina moskéer jämnade med marken under den arabiska våren. Den judiska diasporan får dock praktisera sin religion oantastad, ofta i bättre skydd av regeringen än shiamuslimerna, även fast synagogan inte varit igång på 60 år. Bahrain utsåg bland annat den judiska juristen Huda Azra Ibrahim Nunu till ambassadör i USA 2008.

Till Saudiarabien, den ekonomiska motorn och militära stormakten i Islams kärnområde, är Margot Wallström lika välkommen som till Israel. Vilket därmed är, för att använda sig av Mikael Dambergs presskontakts ord, helt normalt.

Att Sverige överhuvudtaget fortfarande har några relationer kvar i Nordafrika och Mellanöstern är mer ett resultat av svenska eller svenskvänliga affärsmäns individuella prestationer. Många affärsmän tvingas numera ta, i samtal med dessa staters representanter bakom lyckta dörrar, aktivt avstånd från den svenska regeringens handlag i denna region för att rädda det som räddas kan.

Sverige byter strategi nu. Huruvida strategibytet kommer i tid eller kommer ha någon egentlig effekt är oklart, lika oklart är det om vi nu överger vår tidigare destabiliserande roll i Mellanöstern.

Men allt måste rimligtvis betecknas som bättre än att låta Stefan Löfven stå i Valetta och tala inför tomma läktare.

 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.