Europa förändras. Igen.

Året var 1991. Eller var det kanske 1992? Ett par år efter Berlinmurens fall var det. Lettland hade precis blivit självständigt efter decennier av Sovjetisk dominans, en dominans gränsande till, och förvillande likt, förtryck.

Vi var i Riga. På själva hotell Riga. En sovjetisk betongkoloss i centrala staden med bruna heltäckningsmattor med hål av fimpar samt möbler och väggpaneler som andades ett nästan filmiskt 1960-tal i bruna och grönmurriga färgskalor. En pastisch. En storhet som flytt. Ett statusbygge som långt före vår ankomst sett sina glansdagar. Nu endast smutsigt och slitet. Uppgivet.

Staden präglades av renoveringsiver, att tvätta bort sovjetdominansen och renovera upp åtminstone fasaderna i den gamla stadskärnan som fortfarande bar spår av Hansans dominans i Östersjön. Ryssarna sålde svart kaviar och militärmateriel på torget, en svart handel som trots förbud skedde helt öppet. Allt var till salu. Bajonetter, officersuniformer och även vapen. Allt.

Men kvällen och natten. Lika skrämmande som lockande i sitt hopp om framtiden som samtidigt andades en sorgsen uppgivenhet blandat med rädsla för att något höll på att försvinna. I närheten av baren sitter en jazzkvintett och spelar i ett hörn utan vokalist. Kontrabas, trummor, trumpeter och saxofon. Lågmält, männen är slitna och kutar lite med ryggarna, orakade eller rakade med endast en slö rakkniv. Deras mintgröna nylonskjortor är slitna och ostrukna. Trots den skumma belysningen står det klart för oss att dess kläder sannolikt behöver såväl tvättmedel som nål och tråd. Svetten pärlar i den kvava luften. De ingrodda fläckarna av svett på  skjortorna syns tydligt trots den dunkla belysningen. Högst pliktskyldigast spelar kvintetten mekaniskt vidare. Ingen verkar lyssna. Ingen i orkestern ler. Allt är ryskt. Utan glädje. Men ändå inte.

Vi sitter invid baren, i ett av båsen. Jämte oss sitter några tyskar i sällskap med vad vi antar är lokala ”eskortflickor”. Flickorna är hårt sminkade och klädda i grälla färger, som en parodi på ett skivomslag från väst 10 år tidigare. Kvinnorna skrattar lite för högt och ansträngt åt de tyska männens skämt och indiskreta närmanden. Övrig publik är en salig blandning av ryssar av olika karaktär, några framgångsrika i någon form av affärsverksamhet som senare kom att leda dem till oligarkins närhet. Andra på väg upp. Några på väg ut. Och så den gruppen som alltid kommer komma i sista hand. Unga kvinnor, unga män. Som hoppas bli sedda. Men som alla är dömda att misslyckas. De är för svaga. Förbrukningsmateriel.

Jag köper ett dykarur av ett före detta underbefäl från Östersjöflottan. Han påstår att han varit högbåtsman i ubåtsvapnet. Jag köper uret, ett ryskt ”Raketa”, för fem amerikanska dollar. Han ler med sina tänder som lagats med rostfritt stål. Ryskt. Ett leende som aldrig når upp till ögonen. Klockan har jag kvar än idag.

Det är rökigt i lokalen, enda sättet att överleva är att kedjeröka själv. Vi får reda på att rysk champagne kostar fem dollar flaskan. Allt verkar vara till salu för just fem dollar. En vän till mig har precis köpt en rysk officerssabel. Vi beställer in en låda champagne och lär oss sabrera med sabeln.

Champagnen flödar, champagne för alla som vill. Alla vill ha gratis champagne. Efter några flaskor behärskar vi tekniken. Vi försöker skjuta prick på bastrumman i orkestern men träffar oftast någon i orkestern. Orkestern tycks ha varit med om detta förut, de spelar vidare emedan vi sabrerar och bjuder på denna söta champagne för alla som vill dricka. Alla vill vill dricka. Vi äter Beluga-kaviar med sked. Dekadensen finner inga gränser denna natt.

Stämningen är motsägelsefull, ibland vänlig – ibland hotfull. De unga dricker för att fira den nya friheten, de äldre för att döva sin rädsla och ångest inför framtiden. Röken från de ryska cigaretterna svider i ögonen, orkestern spelar vidare och vi sabrerar champagne. Heltäckningsmattan är täckt av fimpar och svampig av rysk champagne. Bilder kommer och går, som om vi ser på omgivningen i ljuset av blixtar. Någon fotograferar gruppen med ryska affärsmän men blir bryskt omhändertagen. Kameran, sönderslagen, ligger kvar bland skräpet på golvet när fotografen bärs ut. Blodig och blåslagen. Med mer av samma medicin att vänta i gränderna på baksidan av hotellet. Ingen reagerar.

En ny dröm om framtiden föds denna natt, en annan illusion går i spillror. Vi som gäster, även fast vi bjuder frikostigt på vår champagne, är bara statister i det skådespel när ett annat Europa föds. Eller är vi deltagande observatörer? Ingen vet, ingen ställer  heller frågan. Ingen bryr sig. Inte heller jag.

I gryningen vinglar vi neråt staden, sensommarnatten är ljum. Jag har en champagneflaska i ena handen, ett glas i den andra och en rysk papyross glöder i mungipan när gryningen bryter genom molnen i fjärran. Handleden pryds av ett ryskt dykarur. I fickan finner jag, dagen efter, att jag fick med mig ett askfat.

Hotell Riga.

En svunnen tid. En förlorad värld. En natt när jag fick uppleva hur Europa förändrades. Nu förändras Europa igen.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.