Show – don´t tell

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se
Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons

Anklagelserna haglade när Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson drabbade samman med LO-ordföranden Karl Peter Thorwaldsson i Aktuellt, med anledning av LO:s reklamkampanj riktad mot Sverigedemokraterna. Reklamkampanjen sprids samtidigt som mätningar visar att var fjärde LO-medlem sympatiserar med SD. Enligt Thorwaldsson leder SD:s budgetförslag till 290.000 färre arbeten i välfärdssektorn.

Anna Ljungdell, Kommunstyrelsens ordförande i Nynäshamn var den som lade grunden för en mer saklig granskning av Sverigedemokraternas ekonomiska politik. Hon ställde, med all rätt, sig själv frågan om hur det är möjligt att ett riksdagsparti kan föreslå besparingar om 53 miljarder på kommunsektorn utan att få en enda fråga om detta. SD-företrädare hävdar att deras politik skulle ge mer pengar till kommunen. Men partiets egen budget visar tydligt att detta helt enkelt inte är sant. Väl så. Men åter debatten mellan Thorwaldsson och Åkesson.

Fullständigt onjutbar.

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Thorwaldsson var övertänd och fast i känslosåsen samtidigt som Åkesson inte var ett snäpp bättre. Ingen kan idag säga att han gick vinnande ur debatten, möjligtvis förstärkte Åkesson rollen som offer men det börjar väljarna tröttna på.

Thorwaldsson, i praktiken mer politiker än Stefan Löfven, har en bakgrund som SSU-ordförande (han efterträdde Anna Lindh) och borde kunnat visa en bättre rutin och en större kyla.

Väljarna är i regel självständigt tänkande vuxna kvinnor och män. De inser att Sverige idag hamnat i en allvarlig situation. De är mindre intresserade av känslosås, som i LO:s fall, eller offerkoftor och luftbudgetar, som i Sverigedemokraternas fall. Att Thorwaldsson har fastnat i Bommersviksskolade postmodernisters garn som kommunikationsrådgivare är uppenbart och frågan är hur lyckosamt det är.

Den strategin, kanske tydligast kommunicerad av Anders Lindberg på Aftonbladet till mig vid förtroenderådet 2011, att metodisk rasiststämpling av SD skulle förpassa dem ut ur riksdagen 2014 har inte visat sig vara framkomlig.  Jag kommer aldrig glömma Lindbergs ord till mig:

”Jag vet exakt vad jag gör. Historien kommer ge mig rätt”

Hur rätt historien gav Lindberg kan vi ana oss till i 2014 års valresultat. Men vi kan nu även ana hur Sverigedemokraterna har potentialen att kunna lösa den delen själva åt oss. Om vi vill. Om vi vågar.

I de senaste två opinionsundersökningarna har SD planat ut, och till och med tappat lite. Varför? En kombination av skeenden. Vi har blivit marginellt tydligare med hur det egentligen ser ut i kommunerna och skönmålar inte riktigt lika mycket längre samtidigt som bland annat Ted Ekeroth visat omvärlden var SD kärna ligger. Väljare gillar inte naken främlingsfientlighet. Väljarna gillar inte BSS-svansen, Bevara Sverige Svenskt. Hat, främlingsfientlighet, nazism och rasism är ”avtändande” helt enkelt. Det är ingen hemlighet att 80 procent av Jimmie Åkessons, Paula Bielers, och Mattias Karlssons arbetstid går åt till att parera denna typ av medlemsyttringar. De har insett detta själva men så länge Ekerötterna står för dess kärnväljare, så länge kommer Jimmie Åkesson dras med BSS-arvet. Som ingen förutom de själva gillar.

Lika avtändande som när Aftonbladet eller i vissa fall LO säger åt oss vad vi skall anse om Sverigedemokraterna på ett känslomässigt plan. Jag har ögon och öron att se med själv. Jag har fattat sedan länge vad bröderna Ekeroth och Björn Söder står någonstans och det räcker. Även SD-medarbetare som Jacob Hagnell gör jobbet åt antirasister och andra enkelt när deras identiteter avslöjas. Den värdegrund de kommunicerar är inget jag finner attraktivt. Snarare motsatsen. Men att ständigt mula det i ansiktet på väljaren i en kaskad av känslosås blir rätt tjatigt och i längden kontraproduktivt.

Rasistbegreppet har redan vattnats ur av socialdemokraternas närmast förtrogne Henrik Arnstad som ser en rasist i varje buske. Hur nära just Arnstad står arbetarrörelsen blev tydligt när han stolt gick ut med att han skulle utbilda ABF.s förbundsstyrelse i rasism för en månad sedan. ABF utgör arbetarrörelsens tredje ben vid sidan av LO och Socialdemokraterna. Henrik Arnstads idévärld har ett stort inflytande på partiet.

Det kontraproduktiva i allt detta har vare sig LO:s ordförande eller Aftonbladet förstått. Än mindre alla dessa kommunikatörer som skolats eller skolas vid Bommersviksakademin under Aftonbladets mentorskap och med LO:s finansiering. De är alla fast i en postmodern, relativistisk samt känslosåsig, samhällssyn och idévärld. Men min partikamrat Anna Ljungdell har förstått hur slipstenen skall dras. Det kan bero på att hon lever nära väljarna. Hon vet.

Show – don´t tell.

LO:s kampanj just nu skall ses som ett tecken på att stressen inom LO är stor. Siffror nämns på att var fjärde LO-väljare nu sympatiserar med SD. Fortsätter tillväxten i LO-kollektivet kommer vi inom en mandatperiod se förändringar i de olika fackförbundens ledande skikt. Förbund som Byggnads och Transport är, med dess utsatthet för löndedumpning och konkurrens från utländsk arbetskraft, lätta offer. Lätta offer för en starkt förenklad retorik som LO:s ledning inte förmår parera på annat sätt än en kaskad av ord dränkta i känslosås. En bättre väg hade varit att förmå mitt parti att föra en arbetstagarvänligare politik istället för att lägga oss platta för Miljöpartiet. Miljöpartiets politik är, renodlad, minst lika LO-fientlig som Sverigedemokraternas. LO skulle tjäna på att vara mer i opposition mot Miljöpartiet än att kamma hela regeringen medhårs. Miljöpartiets påverkan innebär varje vecka att ett jordbruk, med tillhörande arbetstillfällen, lägger ner. Miljöpartiets påverkan innebär att vi kommer halvera vår egen elproduktion med allt vad det innebär. Där är LO förvånansvärt fogliga.

En verklighetsbesrkrivning som är ärlig räcker långt. Konkret politik som ger omedelbara resultat i vardagen räcker ännu längre. Som möter väljarnas oro. I kommunerna. På arbetsplatsen. I plånboken. Säg inte vad motståndaren gör fel om du inte vet hur du ska göra rätt utan att behöva ljuga.

Show – don´t tell.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.