Den tredje vägen

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Wolfgang Hansson, Aftonbladet, skriver idag om huruvida västvärlden kommer göra om misstagen från invasionen i Irak 2003. Han skriver, helt korrekt, att västvärlden har en övertro på militära lösningar. Irak är ett exempel, men Hansson borde fångat det exempel som ligger ännu närmare till hands. Libyen. När jag träffade en av Libyens ambassadörer i ett europeiskt land sammanfattade han västs oförmåga med

”You simply can not get the job done properly”.

Uttalandet var naturligtvis ”off the record”. Men. Irritationen över västs interventionspolitik, som aldrig lett till någon långsiktigt hållbar lösning, var påtaglig. Libyen har idag två regeringar, två arméer, 1 200 milisgrupper samt är identifierat som IS andra front. NATO och EU satte in attackflyg men gick aldrig in med marktrupp. Och även om vi gått in med marktrupp är frågan om det hade kunnat fungera ändå. Senast FN-systemet gick in med marktrupp i en sammanfallande stat var i samband med Balkankonflikten. Där hela rest-Jugoslavien kollapsade in i en spiral av våld. Lösningen som EU och FN bakade fram byggde sedan på konceptet ”state-building”, att bygga nya stater kring etniska och religiösa minoriteter. Balkan präglas idag av något som bäst kan kallas för väntan. Väntan på den dag det internationella stödet till alla dessa småstater upphör. När det upphör kommer till exempel Makedonien och Bosnien Hercegovina att upphöra existera. Antingen kollapsar de in i sig själva eller så blir de lätta offer för hämndlystna grannar.

I Nordafrika och Mellanöstern är situationen både liknande men har några grundläggande skillnader. Vi ser nu hur försvagade skalstater kollapsar eller luckras upp så att dessa landområden kastas tillbaka i sitt ursprungstillstånd. Den klanbaserade strukturen. Konsekvenserna av denna uppluckring blir rörelser som IS /Daesh eller en omfattande destabilisering. Den svenska utrikespolitiken har sedan regeringsskiftet 2014 helt och hållet fokuserat på ”state-building” och stöd till separatistorganisationer som ökar destabiliseringen. Margot Wallström har varit mycket tydlig på den punkten men inte velat ta ansvar för konsekvenserna av en aktivistisk utrikespolitik. De konsekvenser vi ser idag är att Sverige inte längre är en relevant aktör i Nordafrika. Vårt stöd till Polisario, med dess täta kontakter med Al Quaida in Mahgrib, är ett exempel. AQiM är en huvudvärk för de få stater som fortfarande hänger ihop. Dessa sater ser, med stark skepsis, på Sveriges roll i Mellanöstern och Mahgrib. Om vi stödjer statsbildningar som baseras på destabiliserande våldsbejakande element, vad stödjer vi då? Likt Israel ser på oss med något som är ”mer än” stark skepsis.

Går det då att bomba eller med repressiv politik bekämpa IS / Daesh? Svaret är nej. Den som läser Dr Magnus Norells ”Kalifatets återkomst” inser detta med viss lätthet. Den underliggande ideologin, en salafidisk uttolkning av Koranen, som ytterst är ett derivat på hanbalistisk lagtolkning, som även ligger till grund för Saudiarabiens statsreligion wahhabismen. Reformeringen av Islam, som påbörjades i mitten av 1800-talet, har avbrutits så många gånger av världskrig och kolonisation att den aldrig riktigt tagit fart. Där detta arbete visat störst genomslag är i Oman och Marocko vilket återspeglas i såväl samhälle som konstitiution. Mer än 30 procent av Marockos domare och åklagare är idag kvinnor, för att ta ett exempel. Oman har två kvinnliga ministrar, de som ansvarar för utbildning samt forskning. Det är dessa reformprocesser som på sikt är lösningen för fredsprocessen i Mellanöstern. Att bomba bort en övertygelse kommer aldrig att ge en långsiktig lösning.

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

I Sverige har vi dock valt en tredje väg. Dels stödjer vi separatistiska och instabiliserande organisationer direkt eller indirekt, som Hamas och Polisario som bägge har täta band med Muslimska Brödraskapet respektive Al Queada in Mahgrib i Mellanöstern. Dels så stödjer vi genom stats- och kommunala föreningsbidrag motsvarande krafter på hemmaplan. Organisationen Islamic Relief är internationellt på goda grunder misstänkta för intimt samröre med Muslimska Brödraskapet där bland annat Förenade Arabemiraten terrorstämplat de svenska organisationerna. Sverige stödjer dessutom genom dessa bidrag de moskéer som vill föra det muslimska teologiska och ekumeniska samtalet i en ortodox riktning. Det räcker med att åka ut till Rosengård, Vivalla eller Husby för att inse att dessa krafter finns i Sverige de med. Och att de är fullständigt övertygade om att de mänskliga rättigheter kvinnor har i Sverige inte är något de sympatiserar med alls. Slöjtvång och förföljelser är vardag. Krafter som har stöd från regeringen i form av bostadsminister Mehmet Kaplan som så sent som i Almedalen gav uttryck för att IS var mer att likna vid en självständighetsrörelse av mer äventyrlig karaktär. Att vara arabisktalande kristen, jude eller shiamuslim är inte lätt i dagens Sverige.

Just nu befinner jag mig på en längre resa i Nordafrika, har jag tur kan den även komma att innefatta delar av östra Medelhavsområdet men detta får tiden utvisa. Resan kännetecknas av många samtal. Med de reformsinnade Imamer som arbetar hårt för sin och vår sak, ett arbete som inte är riskfritt på något sätt.

Frågan jag ställer mig, vet vi vad vi gör egentligen? Den svenska utrikespolitiken ter sig, som bekant, märklig. Ännu märkligare ter sig vår regerings förhållningssätt inrikes, i relation till de krafter som ytterst vill destabilisera en redan skör religion.

Sverige ser nu ut att ha valt en tredje väg. Hur det nu var möjligt. Och den vägen ser inte ut att leda till något någon vill se. Om det nu inte finns en medvetenhet i detta val.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.