To be or not to be

Sverige kandiderar till en plats i FN:s säkerhetsråd 2017–18. Samtliga riksdagspartier står bakom beslutet skriver utrikesminister Margot Wallström SvD Debatt. Utrikesministern Margot Wallström har sannolikt fått förnyat självförtroende då hon prisas av amerikanska tidskriften Foreign Policy som en av årets “globala tänkare”. På listan finns även Rysslands Vladimir Putin och Saudiarabiens försvarsminister. Men även mer andra namn listas – som Greklands förre finansminister Yanis Varoufakis, Saudiarabiens försvarsminister Muhammad bin Salman. Liksom Rysslands president Vladimir Putin.

Copyright Kjell Nilsson Måki för Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Måki för Ledarsidorna.se

Utrikesministern menar att vår kandidatur har ett starkt stöd och att vi i kampanjen ligger bra till. Det finns goda skäl att ifrågasätta detta samt vilken skillnad vi kommer göra. När Wallström pekar på just Daesh / IS som hot så nämner hon inte att Sverige i denna region är irrelevant. Ingen av maktpolerna Turkiet, Saudiarabien, Israel eller Marocko har vi en god relation med. Länder som spelar olika former av nyckelroller i kampen mot Daesh / IS. Det enda land i denna turbulenta del av världen som vi har en god relation med är Algeriet där organisationer som AQiM, som ligger nära Daesh / IS, kunnat agera tämligen ostört sedan tio år tillbaka.

Den svenska vänstern har, utöver detta, en historia att ha bidragit till destabiliseringen i regionen vilket jag redogjort för tidigare i Dagens Samhälle.

Enligt uppgifter från UD och GCC gjordes under hösten försök att få till ett besök i Bahrein för att mjuka upp relationerna med Bahrein ställde sig kallsinniga. Hur pass tydligt deras ointresse kommunicerades är okänt. Sedan turerna runt IKEA i Marocko under hösten har även andra länder börjat ställa sig tveksamma i fransktalande Afrika. Idag är det endast länder som Algeriet och Sydafrika samt de stora biståndsmottagarna på den afrikanska kontinenten som tydligt stödjer kampanjen. Sverige har inte varit tydliga med huruvida Västsahara kommer erkännas utan ”frågan utreds” av ambassadören i Tunis  med okända direktiv samtidigt som utredningen skjutits på framtiden ett flertal tillfällen. Ett erkännande innan voteringen i generalförsamlingen skulle få förödande konsekvenser för svensk exportindustri initierat av en regering som säger vara den industrivänligaste i mannaminne.

I Skandinavien har vi inte heller varit lyckosamma. I Nordiska rådet har statsministern fått välförtjänt kritik från våra grannländers statsministrar och vare sig Finland eller Danmark har på något sätt glömt rasiststämplingarna under 2015. Irritationen är tydligast i Danmark där illa dold skadeglädje präglar kommentarerna kring Sverige som företeelse nu när vi knäar under migrationstrycket.

Hur tiden fram till omröstningen nu kommer te sig är oklart. Sverige har drivit en aktivistisk utrikespolitik genom erkännandet av Palestina som stat och vi har även andra aktiviteter i  den riktningen på agendan. Erkännandet av Västsahara med Polisario som dess erkända ledning som legitim stat är en. Detta är i sig tveksamt då Polisario inte finns representerade på det territorium de gör anspråk på, inte heller har några institutioner och inte heller kommer ha förmåga att försvara detta. I Polisarios läger i Tindouf förekommer dels rekrytering till AQiM, dels regelrätt slavhandel som några beståndsdelar utöver den omfattande förskingringen av biståndsmedel i samarbete med Algerisk militär. Hur en stat kommer utvecklas under dess ledning måste vi sannolikt be Wallström om svar om. Polisario har även inte velat svara på hur de i sådana fall kommer behandla de Sahrawis som idag lever i Västsahara och som hellre vill se en lösning som bygger på autonomi. Detta i en region som redan är plågad av instabilitet samt ond bråd död. AQiM håller även den svenske medborgaren Johan Gustavsson som fånge sedan drygt fyra år.

Denna lösning, föreslagen av Marocko, ställer sig bland annat en majoritet av staterna i Afrikanska Unionen sig bakom samt länder som Frankrike. Frankrike är det land som drabbats värst av den terror som Daesh / IS stått för som avsändare i Europa och är dessutom en av säkerhetsrådets permanenta medlemmar. Att vi inte kommer se någon förändring i den formen av aktivistiska politik signalerar Wallström för när hon menar att Sverige kommer föra sin politik, inte en anpassad, om vi väljs in i rådet.

Vidare har vi nu ställt oss lojala gentemot EU på Turkiets sida i kampen mot Daesh / IS. Denna positionering är inte oproblematisk heller, ens ur ett socialdemokratiskt inrikespolitiskt perspektiv. Turkiet nyttjar denna möjlighet att göra livet surt för den kurdiska minoriteten och som ett ödets ironi är kurderna, och Kurdistan, faktiskt bättre rustade för både autonomi och en framtida eventuell självständighet genom att de själva har kontroll över våldsmonopolet i delar av det territorium de gör anspråk på samt även, främst i Irak, byggt upp fungerande samhällsinstitutioner själva. Denna fråga måste, med Sveriges uppslutning vid EU:s och Turkiets sida, bedömas avförd från dagordningen. Turkiet, som sitter med handen på flyktingkranen, är ett av de länder som mest ogillar den form av aktivistiska utrikespolitik Wallström representerar.

Slutligen ligger Wallström kvar i begreppet ”state-building”, statsbyggande, som lösning av konflikter. På EU-nivån har man starkt börjat ifrågasätta detta begrepp då erfarenheterna från Balkan, som ligger till grund för konceptet, nu klarnar. Ingen av staterna Bosnien Hercegovina eller Makedonien skulle överleva 48 timmar utan omvärldens stöd och den Palestinska staten skulle svälta ihjäl på en vecka eller implodera i en spiral av våld om FN drog sig ur.

Om vi återgår, med Margot Wallströms uttalande i artikeln

“I en allt mer orolig omvärld ska vi göra allt vi kan för att påverka utvecklingen i rätt riktning”

så finns det fog för frågan vad som är rätt riktning eller om vi helt enkelt har manövrerat oss in i ett hörn ingen vill vara i.

Att vara i säkerhetsrådet eller inte. To be, or not to be. Vad är bäst?

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.