Helene Bergman: Jag tänker inte stillatigande se på

Skärmavbild 2016-01-15 kl. 16.14.44
Dela artikeln via e-post










Submit

Jag tänker inte stillatigande se på hur Kvinnofriheten i Sverige raseras och smutsas ner av kvinnoförtryckande kulturer, ideologier och religioner.

För mig är feminismens/kvinnokampens uppdrag att försvara kvinnors liv och kroppar oavsett kultur, ideologi och religion. Ett enkelt förhållningssätt som fungerat i Sverige de senaste 40 åren, men som nu håller på att raseras, såväl av yttre som inre krafter. Det är inte bara de kvinnoförtryckande islamisterna från en annan kultur som är ett reellt hot, det är också de svenska vänsterfeministerna, inklusive vår socialdemokratiska ”feministiska” regering, som i kulturrelativismens namn försvarar kvinnoförtrycket. Vänsterfeministerna blir sina egna värsta fiender och försöker därmed försnilla den svenska kvinnorörelsens arv. En kvinnorörelse som gjorde det möjligt för de yngre vänsterfeministerna att leva och bo i ett av de mest jämställda länderna i världen – fram till nu!

Jag och många med mig, såväl kvinnor som män har sedan 70-talet kämpat för ett Kvinnofrihetens och Jämställdhetens Sverige.

För drygt 40 år sedan fanns inte fri abort och p-piller, inte heller dagis och pappaledighet, i Sverige. Fram till 1978 ansågs våldtäkt inom äktenskapet inte vara våldtäkt utan otukt. Orden sexuella trakasserier fanns varken på kartan eller i lagstiftningen. Någon jämställdhetslag fanns inte, inte heller en sexualbrottslag. Genusvetenskap och genuspedagoger var inte uppfunna. Vi fick allt detta och mer därtill, men vi fick det inte av Gud!

För på 70-talet gick vi svenska kvinnor ut på gatorna och krävde rätten till våra kroppar och våra liv. Vi lyckades skapa ett av de mest jämställda länderna i världen. Trots ett i början starkt patriarkalt motstånd från de vanliga männen, myndigheterna, kyrkan, politikerna, media, lyckades vi vända opinionen. Vi fick god hjälp av de dåvarande socialdemokraterna, med Olof Palme i spetsen. Vi fick också god hjälp av vårt sekulariserade samhälle, där religion är en privatsak och inte kopplat till staten.

Därför tänker jag inte nu, idag 2016, stillatigande se på hur allt det vi under 1970 – och 1980 – talen med möda byggde upp raseras av obekanta och okunniga händer. Jag vill att mina barnbarn ska få leva i ett Kvinnofrihetens land.

Jag är inte ensam. Vi är många, såväl kvinnor som män, som med fasa och ilska ser hur vår Kvinnofrihet och Jämställdhet långsamt men säkert börjar naggas i kanten.

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Detta sker under en totalt passiv feministisk regering som i rädsla ger bidrag till de extrema islamisterna som håller på att ta vår Kvinnofrihet ifrån oss. Bidrag som bland annat går till islamistiska Dawah – missionärer som varje fredag och lördag i Nordstan i Göteborg delar ut ett tryckt häfte ” Kvinnan i Islam” där män uppmanas att slå en upprorisk hustru, bara inte slaget lämnar några fysiska skador eller märken på kroppen. Avsändare är Göteborgs moské.

Moskén fungerar som en paraplyorganisation för ett antal föreningar. Enligt en tjänsteman på Nämnden för statligt stöd till Trossamfund ger Sverige årligen cirka 30 000 kronor till Islamiska Förbundet som huserar i Göteborgs moské. Islamiska Förbundet är en organisation med starka kopplingar till Muslimska Brödraskapet.

”Islam är enligt Muslimska brödraskapet det perfekta samhällssystemet. Alla andra system har skapats av människan men islam vilar på uppenbarelsen från gud och är därför perfekt. Islam bör därför, enligt Muslimska brödraskapet. vara utgångspunkten för den muslimska individen, familjen, samhället och lagstiftningen. Muslimska brödraskapet är mot sekulär lagstiftning och anser att lagarna i ett samhälle ska härledas ur sharia” (ur Wikipedia.)

Den mycket ifrågasatta organisationen Sveriges Unga Muslimer fick 2015 455 000 svenska skattemedel av Myndigheten för samhälls – och civilsamhällsfrågor. Och trots alla miljoner av skattemedel som betalats ut till muslimska föreningar och organisationer av olika slag ökar kvinnoförtrycket, hedersvåldet och könsapartheiden i Sverige!

  • Är det så att pengarna används i propaganda där orden rasist och islamofob ska tysta kritiken, istället för till en integration i Kvinnofrihetens och Jämställdhetens Sverige?
  • Är det så att den skattefinansierade propagandan skapar rädsla bland myndigheter, politiker och gammelmedia?

För vi har också fått ett medieklimat där journalisterna inte längre vågar göra sitt jobb. Inte vågar berätta om verkligheten utan att snegla åt det islamistiska hållet. Detta vittnar inte minst den senaste medieskandalen beträffande DN och We Are Stockholm. Där DN skyller på polisen för mörkandet av det sexuella tafsandet från unga män med utländsk bakgrund på svenska kvinnor, istället för att göra sitt jobb som journalister.

Under mina 40 år som journalist bland annat i nyhetsmedia har jag aldrig varit med om att journalister väntar på polisen och har polisen som enda källa. Särskilt inte journalister på en av de största tidningarna i Sverige!

Det var ju därför media förr kallades för Tredje Statsmakten! Det var då vi journalister arbetade efter det som kallas konsekvensneutralitet. Det som Alice Teodorescu tog upp i sin ledare i GP lördagen den 9 januari. Det är alltså inte bara Kvinnofriheten som hotas utan också Yttrandefriheten i det demokratiska Sverige.

Jag hoppas att statsminister Stefan Löfven inte en gång till kallar oss svenskar för naiva när det förhoppningsvis går upp för honom och hans regering att den hotade Kvinnofriheten i Sverige är ett strukturellt, kulturellt, religiöst och politiskt problem.

Larmklockorna har ringt i många år och i somras slog de extra kraftigt.

Det var då kvinnoropen från Sveriges segregerade förorter började skalla. De som först larmade var:

  • Zeliha Dagli som ville söka ny asyl från förtryckets Husby.
  • Amineh Kakabavhe som protesterade mot att islamisterna kräver att unga flickor beslöjar sig.
  • Hanna Gadban som i sin bok ” Min Jihad” klart och tydligt redovisar de extrema islamisternas organisation och utbredning med stöd av svenska skattepengar.

Efter det att boken kom ut har Hanna Gadban inte bara hotats och motarbetats av islamister utan också av svenska feminister och företrädare för Socialdemokrater för tro och solidaritet.

Sara Mohammad, som redan 2001 startade riksorganisationen mot hedersvåld Glöm aldrig Pela och Fadime, GAPF. Hon säger:

– Vänsterfeministerna och kulturrelativisterna vill inte se kärnproblemet och mekanismerna bakom hedersvåldet. De fastnar istället i mäns våld mot kvinnor och ser inte att det ytterst handlar om hederskulturen och religionen med islamisterna i spetsen.

Fadime Sahindal fick plikta med sitt liv för sin öppenhet att berätta. Den 20 november 2001 höll Fadime ett tal i riksdagen som handlade om hedersförtrycket i hennes egen familj men också om integrationen i det svenska samhället. Det talet är lika aktuellt idag. Ett par månader senare, 21 januari 2002, mördades hon av sin far. Samhällets kunskap och medvetenhet om det hedersrelaterade förtrycket var då nästan obefintlig.

– Idag finns det minst 70 000 ungdomar i Sverige som inte vågar tro på att de själva får välja livspartner. 8 500 av dom är i riskzonen för att bli bortgifta mot sin vilja i Sverige,

säger Sara Mohammad.

GAPF har tre budskap för år 2016.

  • Uppmärksamma att barn – och ungdomar mot sin vilja förs bort för att ingå tvångsäktenskap.
  • Arbeta för att hedersbrott får en brottsrubricering.
  • Att oskuldskontrollerna upphör i Sverige.

Fadimes död var ändå inte helt förgäves. Från den 17 januari till och med 18 februari i år, pågår Fadime- dagarna. De äger rum i 14 olika städer i Sverige men även i Helsingfors i Finland. De stöds av 82 olika organisationer. I vår svenska regeringsform andra paragraf står att

” det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande på alla samhällsområden.”

Detta innebär att samhället ska verka mot diskriminering – även på grund av kön.

Det är dags att leva upp till regeringsformens bestämmelser, statsminister Stefan Löfven!

Helene Bergman

 

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Helene Bergman
Helene Bergman
Helene Bergman är journalist och författare bland annat till boken "Med svärtad ögonskugga" är främst verksam i Västsverige men ett känt namn i feministiska kretsar. Hon sitter bland annat i GAPF regionstyrelse i Västsverige och arbetar för att hålla Pela och Fadimes minne, två kvinnor som fick plikta med sina liv för att de satte sig upp mot hederskulturen, vid liv.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.