När gatubarnen blev storpolitik

Copyright Kjell Nilsson Måki för Ledarsidorna.se

Ingen vet exakt hur många nordafrikanska barn som befinner sig i Sverige, men det rör sig om flera hundra i storstäder som Stockholm och Göteborg. Den absoluta majoriteten är från Marocko, andra kommer från länder som Algeriet och Libyen. Det handlar om gatubarnen och Expressens Ledare frågar nu vad Anders Ygeman, (S), inrikesminister gör åt saken trots tidigare hårda ord och högt tonläge. Han aviserade under sensommaren att han hade för avsikt att sända sin statssekreterare Anne Lindhe till Rabat för att tala den marockanska regeringen tillrätta. Inte heller den resan har ägt rum ett halvår senare. En del av dessa gatubarn, som numera är unga vuxna, är de som varit inblandade i de sexuella övergrepp och trakasserier vi sett under 2015.

Det finns flera förklaringar på förlamningen nu. Den ena är att dessa papperslösa barns identitet och nationalitet ofta är oklar. Klarlagt är dock att de samtliga tar vägen över Gibraltarsundet, en båtfärd på 35 minuter, för att ta sig till Europa. Under sin fortsatta färd mot Sverige ställer de till det för de samhällen de passerar. Sverige utgör sista anhalten.

Osäkerheten om ursprunget och färdvägen, är ett av de yttre skälen varför Marocko inte anser sig behöva bry sig nämnvärt om problemet.  Men det finns mer. Under hösten skickades två marockanska delegationer till Sverige men möttes med kalla handen eller motparter på lägsta nivå från svensk sida och nu är relationerna bottenfrusna i ärendet.

Den överskuggande orsaken är Sveriges förestående erkännande av Polisario som legitim regering i ett fritt Västsahara. Detta erkännande kommer, enligt källor på Utrikesdepartementet, genomföras under oktober eller november i år. Ett erkännande skulle i grunden utmana Marockos krav på överhöghet över ett i övrigt autonomt område samt destabilisera delar av Sahel eftersom Polisario idag utgör främsta rekryteringsgrund för Al Quaida in Maghreb. Marocko kommer inte att hörsamma ett svenskt krav då de idag kommer investera 140 MDR USD över en femårsperiod i den infrastruktur som Västsahara behöver för att utvecklas. Vidare kommer alla intäkter som genereras i Västsahara återinvesteras i Västsahara. Utan återbetalningskrav av den föreliggande grundinvesteringen. De Sahrawis som lever i territoriet har, och kommer framgent, få bygga upp sina institutioner utan intervention från Rabat annat än inom mänskliga rättigheter där Marocko är ett av de länder som nått längst i hela Nordafrika.

Att lämna över tidigare investeringar, och kommande, till ett i grunden korrupt och tveksamt Polisario existerar inte i Marockos sinnevärld.

Marocko kommer inte att hörsamma någon propå om dessa gatubarn förrän Sverige avför frågan om Polisario och Västsahara från dagordningen för gott. Utan erkännande.  Anders Ygeman skall med andra ord inte lastas ensam för den uppkomna situationen. Den minister som skulle kunna ha avgörandet i sin hand, Margot Wallström, kommer att erkänna Västsahara till varje pris. Idag finns inga tecken som tyder på motsatsen.

Och efter att detta erkännande, som Margot Wallström med Olof Palmes Internationella Center i ryggen, och som utgör hennes politiska stab av rådgivare, har för avsikt att gå vidare med, har skett, då vet vi att gatubarnen garanterat är här för att stanna. Och alla som kommer efter dem. Ett erkännande minskar ytterligare incitamenten för Marocko att överhuvudtaget bry sig om vad som sker på Sergels torg under festivaler.

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Vi kan ha vilka synpunkter vi vill på Marockos syn på saken, att de kopplar ihop frågorna. Men en sak är säker – de kommer inte lyssna på argument från oss som ”det är ju två helt olika saker”. Försöker vi trots detta tvinga fram något så kan rekylen visa sig dyrköpt. Marocko är värdefullare för Sverige på lång sikt än vad Sverige är för Marocko. Utan att vi uppnått något i sak förutom ännu sämre relationer.

Att dessutom tro att erkännandet förändrar något till det bättre för någon inom den närmaste 300-årsperioden är i naivaste laget. Marockos kung Mohammed VI har varit övertydlig när det gäller marockansk överhöghet över Västsahara. Den kommer aldrig att överges.

Marockos kungahus motiverar sin överhöghet över Västsahara på mer än 1 000 år gammal sedvanerätt och de lär inte ge upp denna rätt för att Sverige anser det eller att det är postmodernistiskt korrekt. Och de kommer inte heller att glömma bort beslut eller uttalanden som görs av den svenska regeringen i brådrasket. Vad Anders Ygeman sade i somras om Marocko kommer vi få lida för så länge regeringen Löfven sitter kvar vid makten såvida inte Ygeman eller Löfven säger något annat eller tar tillbaka tidigare uttalanden som inte sällan varit i förolämpande former. Marocko kommer inte komma till Sveriges undsättning så länge vi har för avsikt, eller det finns en risk, att erkänna Polisarios krav på ett fritt Västsahara.

Marocko vet sin styrkeposition som erkänt bland de skickligaste terroristjägarna men samtidigt insteget för alla företag som vill göra affärer i fransktalande Afrika.

De som påstår något annat känner nog inte det marockanska kungahuset närmare eller så ägnar de sig åt önsketänkande. Vi kan tycka vad vi vill men det är detta vi har att förhålla oss till.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.