Tvåstatslösningens död

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Det svenska beslutet att inte gå vidare med ett erkännande av Västsahara med Polisario som legitim regering fångas idag upp av ”Den sjätte mannen” på sitt eget sätt. Det svenska beslutet, väl formulerat och motiverat, innehåller stora doser av realism och pragmatism. Den svenska regeringen tog till slut ett beslut som kommer bidra till stabiliteten i regionen samt sannolikt minska det latenta flyktingtryck som finns i Maghreb. Det svenska beslutet kommer beröra miljontals människors situation och föra utvecklingen i en positiv riktning. Mellanöstern och Nordafrika är i trängande behov av mer stabilitet, inte mindre.

Sverige ser ut att i grunden nu gå ifrån strategin ”State buildning” som dominerat svensk och europeisk utrikespolitik sedan Balkan-krisen.

Denna strategi, eller förhållningssätt, bakades fram i syfte att minska de geografiska spänningarna. Att bilda stater kring etniska minoriteter skulle vara vägen framåt. Dessvärre har denna strategi inte visat sig vara hållbar. Makedonien, Bosnien-Hercegovina och Palestina är alla stater som skulle implodera eller smulas sönder av sina grannar om det internationella stödet upphörde. Makedonien bedöms hålla ihop i en vecka, Palestina skulle kanske överleva i 48 timmar innan de skulle implodera i en avgrund av blod.

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Att palestinier lider svårt under den israeliska administrationen eller ockupationen bör ingen kunna ifrågasätta. Senast i förra veckan fick jag en nära anhörigs vittnesuppgifter om en palestinsk familj, på Västbanken, som nekades elektricitet i sin bostad av ockupationsmakten trots att de bodde 200 meter från en kraftstation. Terror, och undandrivning, kan se ut på många sätt. Administrativa trakasserier som detta är bara ett exempel, det är bara en tidsfråga innan även denna familj ger sig av på flykt till Jordanien.

Har då tvåstatslösningen varit en framgångsrik väg för denna familj, en av många?

Sannolikt inte. Sannolikt har tvåstatslösningen, och bland annat Sveriges erkännande av den palestinska myndigheten som stat, varit kontraproduktiv. Palestina uppfyller inte heller de kriterier som av tradition krävs för att erkännas som självständig stat. De saknar kontroll över sitt eget terrirtorium och de kan inte själva svara för gränserna. Utöver detta kan de inte svara för sin egenförsörjning i någon större utsträckning utan hålls under armarna av internationella biståndsgivare.

Frågan vi bör ställa oss under hur lång tid vi skall hålla stater under armarna som på ett eller annat sätt är dömda till undergång eller splittring. Kanske framför allt Palestina som inte har ett sammanhängande territorium. Pakistan kan ses som ett exempel. Pakistan utgjordes efter avkolonialiseringen av Östpakistan och Västpakistan 1958-1971 men staten gick inte att hålla ihop då Indien låg emellan. Idag är Östpakistan mer känt under namnet Bangladesh. De två territorierna utvecklades i olika riktningar. På samma sätt utvecklas nu, bortsett från den israeliska bortträngningspolitiken, nu Palestina. Västbanken, med det mer förhandlingsinriktade al Fatah och Gaza-remsan med det mer våldsbejakande Hamas.

Lägg därtill Israels allt mer normaliserade relationer med arabvärlden. I Tel Aviv finns, som ett exempel, ett torg uppkallat efter kung Mohammed VI av Marocko. Inte utan skäl.

Ett exempel på hantering av nationella minoriteter med självständighetsanspråk är berberna. Det har funnits historiska försök till självständiga stater i gränslandet mellan Algeriet och Marocko. Sedan Marockos självständighet har två berber-uppror slagits ned men idag lever berber och araber sida vid sida även fast den berbiska nationalidentiteten är stark. Den nya konstitutionen från 2011 ger berberna ställning som nationell minoritet med fullständiga medborgerliga rättigheter. Annorlunda är det i grannlandet Algeriet där den algeriska staten trakasserar och diskriminerar berber som möter detta med motstånd och uppror på olika sätt. Kung Mohammed VI av Marocko sätt att möta, just möta, Sahrawis (Västsaharier) går i samma riktning. Full autonomi men under marockansk överhöghet. Alla intäkter som genereras på territoriet återinvesteras på detsamma samtidigt som Sahrawis åtnjuter fulla marockanska medborgerliga rättigheter.

Skulle den marockanska varianten, som visat sig vara en framkomlig väg att hantera etniska och kulturella minoriteter, tillämpas på Israel – Palestina konflikten krävs dock en förändring i Israels konstitution. För likabehandling av minoriteter kommer det sannolikt krävas att Israel omdefinierar sig själv från att vara en judisk stat på ett sådant sätt att andra religioner eller etniskt särskiljande grupper ska få lika rättigheter. 

Med de erfarenheter som historien visat oss så finns det, oavsett principer och dogmer, skäl att ifrågasätta dagens strategi med ”state building” i allmänhet och tvåstatslösningen med ett självständigt Palestina i synnerhet. Vare sig empiri eller dagens situation för israeliska araber eller palestinier pekar på att en tvåstatslösning är realistisk. Ens på lång sikt.

Autonomi och självstyre, med fulla medborgerliga rättigheter för den palestinska och den arabiska minoriteten, men under Israelisk överhöghet, kan vara vägen framåt men kräver att bägge parter ser så nyktert det går på dagens situation.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.