Släpp skammen!

Photo: Photo by WilmarsgårdPhoto: Photo by Wilmarsgård
Dela artikeln via e-post










Submit

”En 70-årig feminist greps tillsammans med sin 50-årige kund i hotellobbyn på ett av Göteborgs mer exklusiva hotell under fredagskvällen. Den vältränade kvinnan erkände utan omsvep:

– Det enda jag har kvar är min kropp, så varför inte utnyttja den för att dryga ut fattigpensionen, svarade hon glatt, när polisen förhörde henne. Hon tillade:

– Med min livserfarenhet  har jag mycket att ge och lära ut. Men nästa gång ska jag vara mer försiktig för att mina kunder inte ska råka illa ut.

Den 50-årige kunden fördes bort av polisen.”

Jag vaknar ur drömmen. Efter en stund inser jag att detta är paradoxen i verklighetens Sverige. Detta kan vara vardagen för ensamstående kvinnliga fattigpensionärer. Vi som tog kvinnofriheten på allvar, jobbade och betalade skatt hela vårt liv. Bidrog till välfärdssamhället. Vi som ville leva med en man för kärleks skull – inte för att bli försörjda Betalar skatt gör vi fortfarande och då hamnar tre gånger så många kvinnor som män under EU:s gräns för relativ fattigdom., som är 11100 kronor efter skatt. Enligt Pensionsmyndighetens senaste beräkning 2014 gäller det 135 100 kvinnor. Antalet fattiga kvinnor har ökat de senaste åren då alltfler 40-talister gått och går i pension. Könsdiskrimineringen blir ännu tydligare eftersom vi kvinnor får nära 7 000 mindre i pension än männen. Bara för att vi är kvinnor och kan föda barn och antogs leva längre än männen!

Men så kom jämställdheten in i samhällsspelet och nu minskar kvinnors medellivslängd, medan männens medellivslängd fortsätter att öka. De kvinnliga pensionerna är fortsatt lägre än männens, trots att smör, köttfärs och rödvin kostar lika mycket! Dock har vi ju vår svenska frihet! Friheten att leta efter de mest lönsamma extrainkomsterna!

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Om prostitution inte är det bästa valet, finns det ju ett antal veteranbemanningsföretag. De bygger sin verksamhet på Rut – och Rot avdragen. De går strålande nu i dessa tider. Det finns två kategorier av pensionärer som jobbar där. Dels de som vill ha något att göra, dels de kvinnor, mest från låglönejobb, som måste fortsätta att jobba för att överhuvudtaget överleva efter ett långt, slitsamt arbetsliv. Det har inte varit överdrivet lönsamt att jobba. Skillnaden mellan en som inte har jobbat och en lågavlönad kvinna som jobbar kan vara så låg som 400 kronor i månaden.  Som medborgare i Välfärdslandet vill vi ju, som alla andra, inte bara överleva, vi vill ju också leva – så länge vi har livet!

Vi som i vår enfald litade på att pensionssystemet gick jämna steg med oss.  Vi som blivit lärda att staten och politiken tar hand om oss, särskilt när vi blir gamla.  Vi trodde att det räckte med att jobba, betala skatt och framförallt göra rätt för oss! Vi hade ett avtal med svenska staten. Vi höll vår del av det avtalet, men inte staten. Istället tog, statsministern Göran Persson som kallade sig för feminist, våra inbetalade pensionspengar och spekulerade på börsen med dom.

  • Omkring år 2 000 överfördes totalt cirka 260 miljarder kronor från AP-fonden till statskassan.
  • AP- fonderna har funnits sedan 1960 – talet och har till uppgift dels att utjämna svängningar mellan pensionsavgifter, dels att bidra med avkastning till pensionssystemet på längre sikt.
  • De 260 miljarderna har aldrig betalats tillbaka till AP-fonden.
  • Vi fick ett nytt pensionssystem 1998 som ger enorma skillnader mellan män och kvinnor.

För att överhuvudtaget få en pension som inte behöver kompletteras med en garantipension måste en genomsnittlig svensk kvinna idag arbeta 12 år längre än vad en man behöver göra. Statsfeminismen blev utsugning och staten har sedan dess, trots olika regeringar, fortsatt på den vägen. Det har skrivits hyllmeter om pensionssystemet med olika beräkningar och sifferkombinationer. Experter har uttalat sig och räknat hit och dit. Statistiken har bollats med. Men det som räknas är vad som kommer på kontot varje månad. Varningsklockorna har ringt under många år.

Jag skrev om fattigpensionerna i min bok Med svärtad ögonskugga. En feministisk memoar, som kom ut 2013. Jag undrade då varför inte Gudrun Schyman och FI hade kvinnors fattigpensioner på sin politiska agenda. Inte bara FI, inte heller de övriga partierna bryr sig om de kvinnliga fattigpensionärerna. Jag undrar det fortfarande!

Så här skrev jag 2013:

”HÄLFTEN av alla kvinnor i Sverige som går i pension kommer att bli fattigpensionärer.

Det är varannan kvinna i Sverige. I min bok citerar jag Maria Hemström – Hemmingson, huvudsekreterare i Alliansregeringens Delegationen i arbetslivet:

”Det är chockerande och ofattbart att detta inte väckt någon uppmärksamhet. Detta är ändå en prognos som presenteras i pensionsåldersutredningen. Men vad kan man göra? Själv ser jag bara en åtgärd på kort sikt, som kan hjälpa de här kvinnorna som är dömda till fattigdom: En kraftig höjd garantipension. Det kommer att kosta pengar, visst gör det. Men kan vi acceptera att hälften av alla kvinnor i landet ska få en pension som de inte kan leva på?

Det är dags att se vad pensionerna är till för; nämligen att ge Sveriges arbetande befolkning en chans att kunna leva ett rimligt och värdigt liv när de slutat att arbeta. ( ur en krönika i tidningen ETC signerad Gunnar Wesslén) Nej det har inte hänt något, bara att antalet kvinnliga fattigpensionärer i Sverige hela tiden ökar.

Verkligheten har kommit ifatt och i Aftonbladet för en vecka sedan krävde de tre pensionärsorganisationerna, SPF Seniorerna, PRO, pensionärernas riksorganisation och SKPF, Svenska kommunalpensionärernas förbund att hela pensionssystemet ska göras om. Värt att notera är att de tre ordförandena är kvinnor och de lyfter nu gemensamt de kvinnliga fattigpensionerna. Tillsammans har de 820 000 medlemmar. En stark politisk kraft som politikerna omedelbart bör lyssna på för att sedan snabbt agera.

– Vi har fått ett system där farmor och mormor låter bli att äta för att kunna köpa julklappar till sina barn, säger Christina Tallberg, ordförande i PRO, till Aftonbladet.

– Det är inte värdigt Sverige. Vi har medlemmar som inte har råd att gå på möten där man förväntas betala för mackan till kaffet. Och de skäms för hur fattiga de är och blir isolerade och ensamma.

Christina Rogestam, ordförande i SPF Seniorerna ställer frågan:

”Hur kan låg pension vara ok när låg lön inte är det?

Frågan om sänkta ingångslöner engagerar partiledare, facken och forskare. En ingångslön brutto på 15 000 kronor i månaden går inte att leva på menar några, det anses vara en ovärdig inkomstnivå. Snittpensionen i Sverige idag ligger på strax över 16 000 kronor brutto i månaden, och vi seniorer betalar dessutom högre skatt än löntagare.

Med andra ord, nära hälften av landets pensionärer har inkomstnivåer, som i andra sammanhang anses ovärdiga. Det är därför anmärkningsvärt att vi varken ser protester eller reformförslag från partiledarna för att förbättra situationen för pensionärerna.”

Ja, varför bryr sig ingen! Det har jag funderat mycket på. För att det i det rika Sverige inte kan vara svenskar som är fattiga? För att vi inte ser fattiga pensionärer sitta och tigga på Avenyn i Göteborg? För att vår solidaritet med det svenska välfärdssystemet, som många av oss varit med om att bygga upp, är så djupt rotat i den svenska stolta själen? Att vi egentligen beter oss som den misshandlade kvinnan – vi skyller på oss själva och tycker synd om staten?  För att vi inte förstår att vi har blivit rejält lurade av våra politiker?

För att de som nu sitter vid makten tänker som vi gjorde när vi var i deras ålder. Pensionen, vem orkar tänka på pensionen? Då är ju livet ändå nästan slut. Men det kan faktiskt bli värre. Kjell-Olof Feldt, tidigare finansminister skriver i Aftonbladet:

”Enligt en rapport från EU- kommissionen kommer Sverige 2048 att ha unionens näst sämsta pensioner. Det är bara Estland som hamnar bakom Sverige.

Internationellt hyllas Sveriges pensionssystem som det tryggaste i världen för staten, men för framtidens svenska pensionärer finns inga garantier alls”.

Den broms som sänker pensionerna och aldrig skulle behöva användas har redan slagit till tre gånger. Och bromsen lär slå till igen om inte avgiften till pensionssystemet höjs, försäkrar Kjell – Olof Feldt. Gör om hela pensionssystemet som de tre pensionärsorganisationerna med nära en miljon medlemmar kräver!

Det är dags att släppa skammen och komma ut som fattigpensionär. Vi måste visa att den gyllene ekonomiska jämställdhetsfällan slagit igen.

Helene Bergman

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dela artikeln via e-post










Submit

Om författaren

Helene Bergman
Helene Bergman
Helene Bergman är journalist och författare bland annat till boken "Med svärtad ögonskugga" är främst verksam i Västsverige men ett känt namn i feministiska kretsar. Hon sitter bland annat i GAPF regionstyrelse i Västsverige och arbetar för att hålla Pela och Fadimes minne, två kvinnor som fick plikta med sina liv för att de satte sig upp mot hederskulturen, vid liv.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.