Stabiliserande eller destabiliserande utrikespolitik

Kapten Blåskägg, tidigare krönikör på Ledarsidorna.se, skriver idag på ”Den sjätte mannen” om de ”marockanska gatubarnen” på sitt oefterhärmliga vis. Ett dagsaktuellt ämne där han implicit pekar på ett antal utmaningar.

I Sverige finns idag runt 800 barn eller unga vuxna som alla benämns som ”marockanska” trots den osäkerhet som råder kring deras ursprung. Att några, kanske till och med en majoritet, har Marocko som ursprungsland är dock ganska klart. De har tagit sig till Europa efter ibland flera års resande genom länder som Spanien, Frankrike, Tyskland och Danmark för att slutligen landa i Sverige. Om denna resa vittnar om inte annat deras språkkunskaper när de väl etablerat sig i Stockholm, Göteborg och Malmö. Som pikant detalj kan nämnas att även fast länder som Tyskland och Danmark har problem med dessa så lyckas dessa två länder på något sätt driva bort dem. Något i de tyska och danska myndigheternas agerande gör att dessa ”gatubarn” finner det bekvämare att uppehålla sig i Sverige.

Inrikesminister Anders Ygeman har nu, efter en del svängningar i retorik och attityd gentemot Marocko, nu skapat en plattform för dialog med den Marockanska regeringen. Statssekreterare Anne Lindhe skall nu besöka Rabat under våren för att skapa förutsättningar för dels hur dessa barn eller unga vuxna skall kunna identifieras som marockanska, dels skapa förutsättningar för att kunna diskutera en repatrieringsprocess. En lång resa för den svenska regeringen som saknar kontakter med det marockanska hovet. Lindhe har att traggla sig genom den protokollära ordningen, en långsam process som i grunden måste bekräftas av kungahuset. Gatubarnen, som lämnat Marocko frivilligt, är i grunden en utrikespolitisk fråga och då kungen av Marocko själv styr över utrikespolitiken blir resan lång. En resa där regeringen redan på förhand ”sockrat budet” genom att erbjuda likvida medel för varje barn Marocko tar emot.

I grunden kan detta te sig som en bra väg att gå men samtidigt finns det inslag av förnedring av Marocko. Att vi inte ser dem som jämbördig part. Marocko har behov av långsiktiga investeringar och relationer, inte att få en påse pengar för varje skurk de tar emot.

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki i samarbete med Ledarsidorna.se

Det finns bättre vägar att slå in på i en förhandling. Marocko har, sedan den nya konstitutionen trädde i kraft 2011, bytt ut större delen av sin domar- och åklagarkår till modernt och sekulärt utbildade jurister. Idag utgörs mer än en tredjedel av dessa yrkesgrupper av kvinnor vilket påverkar tolkningen av lagar. Vidare har sekulära inslag införts i konstitutionen som till exempel aborträtt för kvinnor under 16 år samt kvinnors rätt att ta ut skilsmässa. Marocko vitsordar dock själva att de har en lång väg kvar och tar tacksamt emot inspel från främst Danmark och Finland, som åtnjuter en hög respekt, i arbetet med mänskliga rättigheter. Denna fråga har kung Mohammed VI beskydd och uppmärksamhet. Marocko vitsordar att situationen i fängelserna inte heller når upp till europeiska nivåer, något de börjat arbeta med. Här skulle Anders Ygeman med stab kunna göra skillnad och att gå från att uppfattas som en destabiliserande kraft i Nordafrika som betalar för att bli av med problem till att ses som en konstruktiv part.

Inom EULEX rättsstödsinsatser i olika länders återuppbyggnad bidrar bland annat Kriminalvården med insatser. Dels på Balkan men även i Afghanistan. Kriminalvården bidrar med utbildning av personal för att ta ett exempel. Detta EU-program kan med viss fördel användas som plattform. Av fler skäl. Genom att använda EULEX som kanal hamnar vi direkt vid samma bord som de representanter från Marocko som har mandatet att forcera processen.

Marocko står idag som Europas väktare i söder mot bland annat IS / DAESH och AQiM. De griper eller spränger ungefär en terroristcell i veckan, inte sällan har dessa celler sitt stöd från Polisario i form av logistik eller rekrytering. Marocko har ett behov av fängelser och utbildad personal. Här kan Sverige gå in med insatser om vi agerar diplomatiskt och försiktigt. Vi kommer även kunna reparera vårat anseende i relation till EU och EUROPOL. Sverige valde under 2015 att lämna delar av samarbetet kring resande stridande genom att inte bidra till informationsdelnignen. Att EUROPOL:s framgångar med sitt arbete vilar på en god relation med Marockos underrättelse- säkerhetstjänst med därtill hörande informationsutbyte är ingen hemlighet. Att Sverige nu är obönhörligen sist i västvärlden med relevant lagstiftning mot resande terrorister spelar in i bilden av oss som tafatta och opålitliga. Ledarsidorna.se har följande förslag:

  • Erbjud, via ett utvidgat EULEX, Marocko stöd till att bygga en eller flera fångvårdsanstalter, inkluderat enheter med hög säkerhet för dömda terrorister, samt utbildning av personal. Produktionskostnaderna för byggnation är en tiondel av svenska samt lönekostnaderna är väsentligt lägre.
  • Upprätta ett fångutväxlingsavtal med Marocko. Svenska medborgare som begår brott i Marocko får avtjäna straffen i Sverige och vice versa.

Denna lösning skulle bidra långsiktigt till förbättrade relationer samt inte få Marocko att förlora ansiktet. Tvärtom skulle vi ge kung Mohammed VI ytterligare verktyg i ett land som ligger på framkant i MENA med just arbetet med mänskliga rättigheter, något som har kungens men även FN:s generalsekreterares personliga stöd. Marocko har en position uppmärksammad av FN och som resten av omvärlden bejakar. Utom Sverige som bekant.

Sverige kan nu välja att fortsätta agera som vi gjort, med skakiga relationer i en region där vi får sämre och sämre rykte, och öppet försöka köpa oss fria vilket kan uppfattas förnedrande eller ta ett steg framåt och agera som en ansvarstagande långsiktig partner. Investera, inte köpa avlatsbrev. Att genom ett målmedvetet och långsiktigt agerande börja reparera inte bara relationerna med Marocko utan även med EU och våra vurpor inom EUROPOL-samarbetet genom via ett utvidgat EULEX och ge oss ett snabbare spår till de förhandlingsbord där besluten fattas till syvende och sist.

Sverige har märkligt nog, trots den förda utrikespolitiken, nu en sista möjlighet att snabbt gå från att vara en del av problemen i Maghreb och kampen mot IS / Daesh till att vara en viktig del av lösningen om vår regering kan förmås att spela korten rätt.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.