Vår outsägliga vishet och godhet

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Sverige har akuta kriser att hantera i sitt närområde. Det är inte rätt tidpunkt att åka på nostalgiska världsturnéer för att fiska röster till en plats i FN:s säkerhetsråd skriver Expressen på Ledarplats. Det finns därmed skäl att gå igenom hur förutsättningarna för att vi skall lyckas nå säkerhetsrådet idag. Regeringen Löfven har satsat mycket prestige på det utrikespolitiska området och framför allt ingjutit förhoppningar internt i partiet om att Margot Wallström skall ta oss till Palmes fornstora dagar på den globala scenen. Dessvärre har utfallet inte motsvarat de satta målen.

Den feministiska utrikespolitiken har landat med ett magplask. Jag har tidigare, bland annat i Sveriges Radio Konflikt, redogjort för min syn. Stefan Löfven, Impact Champion World Leader, för HeForShe-kampanjen syns allt mer sällan i den rollen. Kampanjen, som skulle verka som hävstång för Sveriges triumfatoriska inträde i den globala maktens absoluta innersta cirkel,  syns inte den heller. Den har ebbat ut i en värld som påverkats mer av terrorism och flyktingströmmar. Och det är just hur vi hanterat dessa frågor som nu återspeglas i hur pass sannolikt det är att vi kommer kunna skicka Hans Dahlgren, som manövrerat sig som ensam kandidat till jobbet som presumtiv säkerhetsrådsambassadör, till FN-skrapan i New York.

Det inställda erkännandet av Västsahara, som sköts på framtiden och att vi nu driver linjen att den skall skötas i en FN-process, lättade upp relationerna momentant med Marocko men har inte på något sätt förbättrat oddsen. Tvärtom, eftersom Socialdemokraterna inte på något sätt bytt fot i frågan så har oddsen faktiskt försämrats. Dels är de interna krafterna nu på offensiven men det finns mer.

Vare sig Storbritannien eller Frankrike vill ha in den frågan i Säkerhetsrådet mer än nödvändigt och det är ingen nyhet för dessa länder att det är exakt det vi i sådana fall skulle använda våra två år till. De är mycket väl medvetna om att frågan är allt annat än dödförklarad i den svenska regeringen. Sveriges svängning i just denna fråga under januari var dessutom ett direkt resultat av att Frankrike mer eller mindre inför alla andra länder skällde ut Sverige vid ett ministerrådsmöte i Bryssel över våran slappa attityd kring resande terrorister.

Frankrike har, som före detta kolonialmakt, mycket bra relationer med många av sina forna kolonier och dess säkerhetstjänster. Sveriges agerande visavi ett av de viktigaste länderna i det samarbetet, Marocko, sågs inte med blida ögon och spädde på bilden av Sverige som ett opålitligt land som inte ens vill samarbeta fullt ut med informationsutbyte inom Europol. Vare sig Frankrike eller Storbritannien vill se Sverige i Säkerhetsrådet. Hur USA ställer sig är osäkert då deras Mellanösternpolitik präglats av ryckighet samtidigt som de säkerhetspolitiska intressena skall vägas mot Sveriges geopolitiska läge. Arabförbundets röster, Algeriet undantaget, kommer rimligen inte falla på Sverige vilket kommer påverka USA:s hållning.

När det kommer till de östeuropeiska rösterna kan vi med stor sannolikhet räkna bort även dessa. Ungern har vi naziststämplat så pass många gånger att Victor Orban nu ser oss mer som något katten släpat in, övriga östblocket som betalat priset för Sveriges ryckiga migrationspolitik är direkt avogt inställda. Sverige anses vara opålitliga och oförutsägbara.

Om det var Europa som skulle välja sina två representanter till FN:s Säkerhetsråd är det i dag i praktiken klarlagt att Sverige inte skulle komma ifråga på många år.

Det som då återstår för Sverige att bearbeta är dels små frimärksstater som Fiji och mikronesiska ö-stater, Syd-och Latinamerika samt de stora biståndsmottagarländerna i Afrika. De senare är inte lika positivt inställda till Sverige som för ett år sedan. Stefan Löfven lovade, så sent som i augusti 2015 i Addis Abeba, inför Afrikanska Unionens medlemsstater att biståndet skulle tillbaka till enprocentsmålet och möttes då av applåder för denna generositet. Lika muntert var det inte för ett par veckor sedan. Mycket litet har läckt ut från det senaste mötet som Sverige var med på men nu när Sverige skär i de tidigare utlovade medlen samtidigt som Afrika står inför en svältkatastrof så var det få stats- och regeringschefer som drog på mungiporna när våra representanter sprang runt och dels försökte försäkra oss om deras röster, dels meddela att det skulle bli substantiella neddragningar från tidigare löften. Vi ses som svikare. Opålitliga opprotunister. Oförutsägbara.

Regeringen Löfven, och kanske framför allt utrikesminister Wallström, har investerat mycket inrikespolitisk, partiintern och personlig prestige i detta och frågan är nu hur de kommer hantera det sannolika nederlaget. Om vi är goda förlorare eller om vi, vilket vi haft en tendens till sedan regeringsskiftet, sätter näsan i vädret och känner oss kränkta och försmådda. Att världen inte förstår eller ens förtjänar vår outsägliga vishet och godhet.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.