Den rasistiske Östermalmsbon

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Sverigedemokraterna stjäl moderata väljare på Östermalm i Stockholm, ett av Sveriges mest förmögna och välutbildade kvarter. Anhängare betraktar flyktingar som ett hot mot barnens skolor och säkerheten på gatan. Tidigare ledande moderatpolitiker anklagar medier för att mörklägga nyheter om invandring. DN:s Björn af Kleen och Anette Nantell skildrar nästa fas i Sverigedemokraternas normalisering i DN:s nya satsning Fokus. Fredrik Antonsson kommenterar artikeln ut ifrån sitt perspektiv här.

Artikeln är intressant, men af Kleen och Nantell missar ändå något. Artikeln saknar nerv och analys. De följer inte upp olika utsagor och förmår inte se bakom och bortom den miljö de rör sig i. Det finns ingen stadsdel i Stockholm där klasskillnaderna är så brutala som på Östermalm, trots den homogena och polerade ytan. Skillnaden mellan aristokrati med traditioner och gamla pengar å ena sidan och uppkomlingar med sina nya pengar å andra sidan. Det finns till och med personer i adelsfamiljer, de med tvåsiffriga nummer i ”Adelskalendern” som ser familjen Bernadotte som uppkomlingar fortfarande. Adelssläkter som fått sin upphöjelse på 1500-talet. Som en slump gick det igår ett mycket intressant program på Kunskapskanalen som speglar just denna dynamik och förändring i den brittiska överklassmiljön. Programmet ligger bara kvar en vecka till så passa på att se det innan SVT släcker den.

Aristokratin är på utdöende. De gamla pengarna sinar och många sitter fast i en social miljö de inte vare sig har råd eller lust med. Denna långsamma död har pågått sedan efter kriget. Vissa har både pengar och manér kvar. Som familjerna Douglas och Bildt, andra tynar sakta bort. Pengarna slut och de skrapar varje månad kistbotten för att betala barnens skolgång på Lundsberg, Sigtuna eller andra internatskolor i Europa. Det som binder samman dessa familjer är bildningen och just att de är aristokrater. De tittar på sin omvärld med förakt men är samtidigt anhängare av den svenska arbetsmarknadsmodellen. Fackförbund tycker de om och de bemöter i regel arbetare med en stor respekt. De är fostrade i en miljö där de är fullt medvetna om att deras ställning är beroende av att ett yrkeskunnigt proletariat gör sitt arbete. Produktionskapital, likt allt kapital, behandlas med stor respekt.

Annorlunda är det med uppkomlingarna, borgarna. Dessa flyttar in och lägger sig till med manér. Det finns ingenting som är mer frånstötande än en nyinflyttad Östermalmsbo som börjat lägga sig till med åsikter och manér som de tror är comme il faux. De lägger sig till med beteenden, åsikter och till och med idiomen. Sje-ljudet och det karakteristiska ”i”-na. De blir till slut mer Östermalm än Östermalm. En pastisch som blir för skarp. För grund. Något saknas. Uppkomlingar. Obildat folk.

Det är ingen slump att aristokratin kom bra överens med socialdemokratiska profiler som Gunnar Sträng. Sträng saknade utbildning men hade en stor bildning och intelligens. Utbildning och bildning går inte nödvändigtvis hand i hand. Bildning och intelligens uppskattas i dessa kretsar, utbildning utan manér och utan bildning föraktas. Arbetarrörelsen valde att organisera sig efter yrkesroller, något som aristokratin kände igen sig i. Var sak på sin plats, var människa i sitt skrå. De riktiga aristokratin och de riktigt gamla pengarna möter aldrig en arbetare med förakt. Snarare tvärtom, med omtanke och respekt. De är medvetna om att produktionskapitalet, precis som jaktvapnet, måste hållas på gott humör och i gott skick för att de skall kunna fylla sin roll i aristokratins liv.

Jag har svårt att se riktigt vad som händer i mina gamla kvarter. Kvarter jag lämnade utan någon större sorg för drygt trettio år sedan men någonstans vill även jag att allt skall vara som förut. När jag var inne i ”mina” kvarter häromveckan, det var säkert två år sedan sist, upptäckte jag till min fasa att de byggt upp en tillfällig saluhall på Östermalmstorg under renoveringen av den gamla. Det kändes som de stuckit en kniv i mitt hjärta. Trots vetskapen om att det bara är en tillfällig lösning och att den gamla saluhallen, dit vi gick och handlade maten i min barndom, kommer komma ut bättre så gör det ont. Vad jag anser om Nobelmuséet på Blasieholmen lämpar sig ej för tryck.

Är då Östermalmsbon och de gamla aristokraterna rasister? Nej. Men de ogillar förändringar, precis som många andra. Aristokratin är välkomnande mot de som är bildade och kan föra sig, avvisande mot de som försöker vara något de inte är. Det finns ingen Sverigedemokratisk ”master-plan” i att erövra Östermalm.

Det vi ser är en rätt naturlig reaktion från en väljarbas som ogillar förändringar. Som ser hur deras gamla värld försvinner. Hur bildning och manér byts ut mot något de uppfattar är barbari.

Dela artikeln via e-post










Submit
More share buttons
Share on Pinterest
There are no images.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.