Beirut Blues

Ser du, där uppe i korsningen. Det var så långt de kom. Syrierna. Längre kom de inte. Jag stod här. Vad med stryk de fick.

Fotografi: Eget.

Fotografi: Eget.

Karim, min följeslagare, nye vän och kontakt, avbryter sig själv i vår samtal som handlar om något annat med ett minne under vår promenad i Beirut. Korsningen han pekar ut ligger 50 meter ifrån oss. Namnet är fingerat men mannen är i allra högsta grad verklig. Frontsoldat i 20 år. I det område jag bor i sprängdes mellan två och tre bilbomber per dag.

Beirut reser sig ur askan efter kriget men ändå finns ärren kvar. Många hus bär fortfarande spår av striderna. Något senare åker vi mot gränsen. Även fast det nu är tio år sedan som de sista syriska trupperna drogs tillbaka finns alla spår kvar. Syrierna plundrade och brände så mycket de kunde när de drog sig tillbaka. De bröt upp golven och taken i byggnaderna de använt för att ta med sig armeringsjärnen. Fantastiska hus i ett kuperat frodigt landskap. Men tomma skal. Vandaliserade och plundrade. Livsfarliga att ens beträda. Skillnaden mellan de områden som ockuperats av israelerna kunde inte vara större. Israel lämnade en intakt infrastruktur bakom sig för libaneserna att kunna bygga sitt land på igen. I öster och norr – där syrier och palestinier härjade fritt – ett våldtaget land.

Nu är syrierna tillbaka. Som flyktingar. 1,6 miljoner. Lågutbildade. De driver runt. Bor i tältläger liknande de romska tältläger vi kan se i Sverige. Det enda som skiljer är vattentankarna och toaletterna från UNHCR. De är illa sedda, av lätt insedda skäl. För tio år sedan ockupationsmakt och plundrare. Nu passar det att söka skydd.

Vid gränsen. Vi kan se gränsen. Hundra meter bortom den ligger en palestinsk militärpostering. På syriskt territorium. Libaneserna kastade ut PLO och Yassir Arafat i havet. De gav dem skydd. Sedan våldtog palestinierna deras land som tack. Då åkte de ut i havet.

Möten flimrar förbi. En interreligiös konferens vid ett av universiteten. Kaldéer, kopter och sunnimuslimer. Muftin från Tripoli pratar. Och pratar. En konvertit visar sitt flyktingintyg från UNHCR. Han heter idag, efter att han döptes, till Josef. Hans muslimska namn står på hans intyg från UNHCR. Natten efter att han döptes kom Muslimska Brödraskapet, Ikhwan, på besök. Timmar av misshandel och tortyr. De avslutade allt med att kasta hans två barn ner i hisschaktet. Från femte våningen. Ikhwan är Hamas religiösa och politiska gren. 

Jag träffar Hans Excellens. Jag berättar om det politiska läget i Sverige. Han frågar om den 22-åriga kvinna, kaldé, som höggs ihjäl på ett flyktingboende. De är välinformerade. De är även informerade om den svenske rikspolisens inställning. Hans Excellens är ”irriterad” över att en mördare får mer sympatier än brottsoffrets familj från en rikspolischef.

Jag berättar om Mona Sahlins program mot våldsbejakande extremism. Irritationen förbyts i gapflabb.

”Ni, och Europa, har inte förstått någonting. Ni har nu alla ingredienser till en måltid som ni kommer ångra att ni komponerat”.

Vi skiljs åt. Beirut. Libanon. Där politik och religion inte blandas. Religion är politik. I den tidiga morgonen, på väg mot flygplatsen, inser jag att nycklarna som vi behöver i arbetet mot islamism och jihadism inte finns i Mona Sahlins hand. Inte heller i Rosenbad eller i de 55 no-go zonerna. Nycklarna finns i Beirut. Hur konstigt det än kan låta.

Beirut Blues.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.