Chris Forsne: Urholkat förtroende

Chris Forsne. Photo: Ordfront Förlag

En lugn lummig gata, ett välvårdat familjehotell med putsad fasad. Det är oklanderligt rent, värdparet är översvallade vänligt. Hotellet ligger i en liten stad som liknar så många här nära Hannover. Ganska trista utkanter som plötsligt byts till en stadskärna med korsvirkeshus och prunkande röda pelargoner i blomlådor vid varje smårutat fönster.

Men det är någonting som skaver, butikerna som trängs vid de anonyma kvarteren in mot centrum ser inte traditionellt tyska ut, många ger mer intrycket av basarer. På gågatan bland korsvirkeshusen ligger fler enkla serveringar med grupper av män på plaststolarna än klassiska bierstuben.

Det kommer en tid när politiska ledare blir mer upptagna av sin egen plats i historieböckerna än  att fatta beslut som gynnar nationen.

För en del, som t ex den franske presidenten Francois Mitterrand, kan ett sätt att bli ihågkommen vara att skapa grandiosa byggnadsverk. Pyramiden vid Louvren, det stora biblioteket i Paris som fick bära hans namn eller Triumfbågen i förstaden La Defense. För Fredrik Reinfeldt var det istället överenskommelsen med miljöpartiet om en generös flyktingpolitik. En felbedömning som visade sig i reaktionerna på Öppna era hjärtan-talet. För Angela Merkel, som nu visar alla tecken på en politiker som suttit för länge och åtnjutit för mycket makt, verkar det personligt färgade beslutet att öppna portarna till en mer omfattande migrant och flyktingtillströmning än vad Tyskland och flera andra europeiska länder tror sig klara av få tunga konsekvenser.

Fredrik Reinfeldt och Angela Merkel har begått samma fel. De tittade varken i backspegeln eller begrundade verkligheten runt sig. De hade blicken vänd mot sitt framtida eftermäle.

Sverige brottas just nu med en situation där vi inte bara ska handha förra höstens stora invandring men där också stora felgrepp vad gäller tidigare invandring nu avspeglar sig i bristande integration, våld, dåliga skolresultat och växande utanförskapsområden.

Svenska medias bevakning av det tyska samhällets utmaningar före höstens miljoninvandring har nästan helt lyst med sin frånvaro. Punktinsatser för att fördöma främlingsfientliga Pegida och populära ”högerpopulistiska” AFD har gjorts. Kölnövergreppen ledde inte till vidare analyser utan utmynnade mest i en diskussion om badhustider.

Men den som inte kan sin historia kan inte heller förstå sin samtid och agera korrekt för sin framtid.

Precis som Sverige hade Tyskland sin erfarenhet av illa skött integration redan före hösten 2015.

I den här lilla staden där jag övernattar av en slump har, som på så många ställen i Niedersachsen, innerstaden kommit att i allt högre grad bebos av första, andra, ja numera också tredje generationens turkar, många numera tyska medborgare. Tyskland räknar idag runt 3,5 miljoner personer av turkiskt ursprung. De lockades hit när den tyska industrin skrek efter arbetskraft på sextiotalet och de kallades länge gästarbetare. Tanken att de skulle åka hem efter några år fanns både hos tyska staten och arbetarna själva. Men oftast blev de kvar och familjerna följde efter.

Och de blev kvar när bil- och stålindustrin blev allt mer robotiserad och de okvalificerade jobben allt färre. Idag ses dessa tidigare gästarbetare som en till stor del dåligt integrerad del av befolkningen, med hög arbetslöshet och stort bidragsberoende. Självklart med många lysande undantag bland politiker, kultur och universitetsfolk.

När Daimlers VD, Dieter Zetsche,gick ut under den stora bilmässan i Frankfurt och talade om tyska industrins behov av 40 000 nya lärlingar och därför förespråkade en omfattande fortsatt invandring muttrades det bland vanligt folk att rekryteringen snarare borde göras bland de arbetslösa som redan befann sig i landet.

På hotellet, där jag sitter en stund i det ombonade sällskapsrummet, frågar jag ägarna om gatubilden. De börjar sitt svar med att säga att de är tyskar och som sådana har de inte rätt att klaga. 

Arvet från nazismen väger fortfarande tungt, säger de. Men de är, som många andra i staden, bekymrade över att stora delar av centrum köpts upp av dessa förra generationens invandrare, att knarkförsäljningen flödar och att deras egen son är ett av knarkets många offer och blivit narkoman.

Det är till miljöer som denna som Angela Merkel inte såg några problem med att sända en miljon människor under kort tid. De inkvarterades i allt från övergivna kaserner, till tält och nedlagda skolor. Mönstret från Sverige återfinns här, bränder, knivslagsmål, stöd- och protestdemonstrationer.

I Niedersachsen har ändå förvånansvärt få incidenter med flyktingar rapporterats jämfört med granndelstaten Nordrhein-Westfalen där Köln, Dusseldorf och Aachen är belägna.

Men strömningarna bland folk jag pratar med i butiker, på caféer och på torget ger alla uttryck för en oro. Det finns i grunden en stor vilja att hjälpa och stötta bland tyskarna –  men nu hör man många öppet säga att det gäller bara dem som man betraktar som verkliga flyktingar, framför allt syrierna, och inte den svans av migration som följde. Man ifrågasätter den börda som Merkel anser att tyskarna fogligt ska bära.

Man är framför allt rädd för en alltmer framträdande islam och vågar öppet säga det som svenskar alltjämt knappast vågar tänka: man blir inte tysk, eller svensk, för att man tar sig över en geografisk gräns. Det är de kulturella skillnaderna som är den stora frågan och som det politiska ledarskapet inte vill snudda vid.

Irritationen över vad som upplevs som Merkels arrogans har ökat snabbt. Ett missnöje som spritt sig till de högsta politiska topparna i Tyskland till och med inom Merkels egna led. Den skam som  legat kvar så länge i Tyskland över det nazistiska arvet börjar nu sopas undan av stress över vad Merkel lett in Tyskland i.

Tidigare hördes mest Horst Seehofer, Bayerns starke man och ledare över CSU, systerparti till Merkels CDU. Men nu har de tyska socialdemokraterna och till och med Merkels egen inrikesminister Thomas de Mazière öppet börjat ifrågasätta Merkels undfallenhet gentemot Erdogan. Att så många tyska beslutsfattare, till skillnad från Merkel, är klara motståndare till visumbefrielse för turkiska medborgare ska också ses i ljuset av att Tyskland har denna stora turkiska befolkning. En befolkning med omfattande släkt i ett Turkiet som nu ses som inte bara allt mer auktoritärt men också osäkert efter alla terrorattentat. Merkels politik riskerar inte bara att öppna vägen för en ny miljonflyktingvåg men också för en stor de facto turkisk invandring till Tyskland.

En än större fara lurar bakom dessa flykting och migrantrelaterade händelser. I dagens Tyskland men också här i  Sverige.

Vid Göteborgs Universitet har ett prestigeprojekt ”Good governance” letts av professor Bo Rothstein. Det har erhållit omfattande stöd och utgångspunkten i forskningen har varit att demokrati bara kan byggas i ett samhälle med god tilltro till de styrande och väl fungerande samhällsinstanser. Länge har Sverige setts som det yppersta exemplet på Good governance.

Men nu har Rothstein en tjänst i Storbritannien och i Sverige har misstron mot politiker och myndigheter vuxit i rasande fart. Dels från de stora invandrargrupper som levt i de samhällen som saknat statsvetarnas uppradade kriterier.

Men framför allt från svenskar, tidigare så trygga i att leva i den bästa av världar, som nu ser en lång rad samhällsfunktioner tappa i effektivitet och en politikerkår som urholkat ett förtroende som det kan komma att ta mycket lång tid att återvinna.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelse-officer med en oavslutad Master i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Alla kommentarer modereras manuellt innan publicering. Innan din kommentar godkänts är den enbart synlig för dig samt dina Facebook-vänner.