Den livsfarliga medelklassen

Somar al Naher, Aftonbladet, ställer samma fråga till i sin fredagsledare som många väljare ställer sig. Om vi nu har en av modern tids svagaste och mest impopulära regeringar, varför går det inte bättre för oppositionen? I ett ”normalt” läge borde Alliansen, oavsett Sverigedemokraterna, kunna klättra upp mot 55 procentenheter i opinionen. Nu balanserar istället några av partierna ofta runt fyraprocentsspärren.

Inget lyfter.

De flesta är sannolikt eniga att regeringen idag bärs av Anders Ygeman. I en tid av politiskt  kaos samt en i vissa avseenden dramatisk höst och vinter framstår han som en lugn och samtidigt handlingskraftig minister. Mer av statsman än hans två chefer, Morgan Johansson respektive Stefan Löfven, lyckas vara. Vad som kommer hända den dagen hans ansvarsområden inte längre ligger i mediafokus. Vi kan fundera på hur opinionen utvecklats om kulturminister Alice Bah Kuhnke haft samma roll i media för regeringen som Anders Ygeman. Eller Morgan Johansson, som inte bara svängt 180 grader i sina åsikter utan nu även lagt in en spurt in i samma åsikts- och förslagskorridor som Sverigedemokraterna befinner sig i. Förslaget om införandet av ålderstester av ensamkommande flyktingbarn var för ett halvår sedan politiskt omöjligt och förenat med brunsmetning. Så sent som för bara ett par månader sedan kritiserades dessa åtgärder i fördömande ordalag av flertalet socialdemokratiska företrädare. Nu är det en lika förvirrad som orolig tystnad när regeringen svängt.

Förslaget gillas av väljarna. Men det ger ingen effekt i opinionen. Varför? Lika mörkt som komplext.Och självklart. Medelklassen har börjat röra något litet på sig – men inte tillräckligt för att det skall ge genomslag. Om vi inte vet var vi ska leta så kommer den rörelsen, både riktning och kraft, överraska de flesta.

Om vi går tillbaka till de tyska valen under perioden 1920-1933 finner vi dock en förklaringsmodell. Mellankrigstiden präglades av arbetslöshet och odlingen av den dolkstötslegend som kom att växa efter Tysklands förnedring i första världskriget. En grogrund för missnöje och rädsla kryddat med nationalistiska övertoner. Detta ledde dels  till bildandet av NSDAP, Nazistpartiet, men även av ett i många avseenden ännu extremare parti. Nationalistpartiet. Det var främst med stödhjulet till höger som Adolf Hitler kunde skapa sig en sådan parlamentarisk styrka att han med demokratiska medel tvingade liberalerna till underkastelse. Resten är en mörk historia.

Ser vi till kronologin gick detta oerhört fort. Sedan valet 1928, det första val som NSDAP lyckades nå ett större genomslag vid, tog det endast fem år så var demokratin slut i Tyskland och vägen mot Undergången inledd. Dolkstötslegenden, oron för ekonomin, den tyska börskraschen 1929 och en mytomsusad nynationalism fick medelklassen att röra på sig. Den livsfarliga medelklassen.

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

Copyright Kjell Nilsson Mäki för Ledarsidorna.se

I Sverige ser vi idag en välfärdsstat under stark stress. Vi vet redan idag att Malmö kommun måste höja skatten med över sex kronor för att klara ekonomin i framtiden. I hela landet med ett möjligt undantag i Stockholms innerstad är hela välfärdssektorn under så stark stress att den upphört att lokalt uppfylla lagens krav. På nationell nivå beräknas en höjning på 1:87 per intjänad hundralapp om inte stora ingrepp i de kommunala budgetarna genomförs eller att regeringen ökar bidragen till kommunerna.

Samtidigt klarar inte polisen av att hålla rimliga utryckningstider i hela landet. Den tragiska dödssjutningen i Skåne, där två inbrottstjuvar sköts till döds då en man i 68-årsåldern inte fick det stöd han begärde under pågående brott. I Östersund beräknar polisen själva utryckningstider på mellan en och tre timmar för pågående brott. I Svalövs kommun har man avsatt en polis för yttre tjänst mellan 8-16. I övrigt intet. Trots att kommunen har flera tusen nyanlända, sysslolösa, i olika boenden.

Ingen av kommunerna  är unika på något sätt. Och då har vi inte tagit in de resurser som krävs för att ta tillbaka statens överhöghet i de femtiofem områden som präglas av fattigdom, extremism och kriminalitet i Sverige.

Det är ingen hemlighet att antalet licensansökningar på jaktvapen exploderat. I Skåne tvingas polisen skicka ansökningarna till Stockholm för att mäkta med. I Jämtland utfärdas fler och fler licenser till tidigare ointresserade grupper som säger sig vara jägare efter avlagd examen. Hemmafruar, tjugoåringar och även nyanlända med permanent uppehållstillstånd. Sverige beväpnar sig. Med pumphagel och kaliber 22.

Men opinionen rör fortfarande inte på sig nämnvärt. Statsministern säger till och med att det svenska folket vara otacksamma för allt regeringen gör. Väljarna är ”surrealistiska” i sina åsikter anser Stefan Löfven.

För ett år sedan bedömde Erik Almqvist, mer känd från att med järnrör i hand jaga utrikesfödda nattetid längs Kungsgatan och numera verksam från Budapest, att det fanns ett ledigt politiskt utrymme till höger om Sverigedemokraterna. Vi kan fundera något på vad som skulle ske om den politiska mitten förflyttades till Sverigedemokraternas position med ett stödparti till höger om sig. Eller en ny höger som drar det nya mittfältet med sig. En inte helt orimlig tanke, vi ser den utvecklingen i Europa idag. Österrike, Ungern och Polen är bara tre exempel. Frankrike, med Front National, ett fjärde som kulturellt känns kanske närmare. Det är ett globalt fenomen. De saudiska och omanska regimerna har de senaste åren radikaliserats. Det är inte för att det finns en liberal opposition utan för att oppositionen är ännu mer radikal. Majoriteten har en tendens att alltid anpassa sig till oppositionen. Inte tvärtom.

Socialdemokraterna svänger nu, Moderaterna har övergivit allt som Fredrik Reinfeldt representerade och lägger sig närmare väljarna. Men de blir ändock inte belönade av medelklassen. Svaret på den frågan är att väljarna litar inte på vare sig S eller M längre. Partier, och främst företrädare, som tidigare brunsmetat allt som tyckt att vi skulle införa exakt de åtgärder de nu med emfas pratar sig varma för litar väljarna inte på. Väljarna ser, när de ser på Stefan Löfven och Anna Kinberg Batra, två instabila och opålitliga politiker. Inte statsmän. Som nu vänt under galgen och uttrycker i bästa fall en läpparnas bekännelse.

Väljarnas tålamod med företrädare som ständigt säger förnya sig och ständigt visar sig ha tolkat situationen fel börjar bli kort. 

Vi kan fundera på vad som kommer ske nu. Vår tids dolkstötslegend är redan klar. Det är den migrationsöverenskommelse som slöts mellan Miljöpartiet och Alliansen. Den övriga oron, och den faktiska stressen på välfärdssystemen, är väl känd. Vi har alla komponenter klara för att medelklassen skall börja röra på sig. I vilken riktning återstår att se.

Den livsfarliga, och framför allt den blodtörstiga, medelklassen.

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.