Det öppna fönstret

Miljöpartiets valberedning presenterade idag sitt förslag till språkrörsval kommande helg då Miljöpartiet håller kongress. Miljöpartiet håller kongress årligen och språkrören väljs på ett år i taget enligt partiets stadgar. Att det är nervöst i Regeringskansliet dessa dagar vittnar flertalet källor om. Det pågår i praktiken inga beredningsärenden längre på de departement som har miljöpartistiska statsråd. De politiska staberna, från bägge partierna, i vissa departement är fullt upptagna med att söka jobb och jaga läckor. Stämningen beskrivs som en blandning av paranoia och klaustrofobi.

Nu har dock valberedningen sagt sitt. Isabella Lövin och Gustav Fridolin. Genom att inte byta ut Fridolin riskerar dock Miljöpartiet att öppna för en dolkstötslegend. Det är en försvagad Fridolin som återvänder till regeringen. Svagare än Lövin. Detta skall dock ses som en  delseger för hans “kupp i kuppen“. Han ser ut att lyckas med sin plan att sitta kvar och offra Romson på den personliga maktens altare.

Även om sista ordet inte är sagt innan Miljöpartiets delegater har röstat så står det redan idag klart att Miljöpartiets språkrör kommer komma tillbaka till Stefan Löfven kraftigt försvagade i ett regeringssamarbete. Förra veckans turer kring de bägge språkrören visar att det är ett djupt splittrat parti som samlas i Karlstad. Med sig tillbaka kommer dessa språkrör ha med sig, för att kompensera för försvagningen, en längre och mer absolut kravlista i samarbetet.

Detta scenario är dock inte bara dåligt för Stefan Löfven. Han kan helt sonika säga nej till alla nya krav som Miljöpartiet ställer och då pressa fram ett avhopp från regeringen. Oavsett vad bör han definitivt rotera ut Gustav Fridolin som departementschef då Utbildningsdepartementet på kort tid nu tappat minst tre erfarna chefer som ett direkt resultat av Fridolins ledarstil. Ryckigt, rörigt och med en minister som tror på fullt allvar att han kan bryta mot de ramar som Finansdepartementet anslagit bara för att han heter Gustav Fridolin och är minister och språkrör. 

Då öppnas fönstret för Löfven att göra något som både det socialdemokratiska partiet och landet behöver. En omstart i grunden. Det är ingen hemlighet längre att rekryteringen av Löfvens planeringschef Anneli Thoresson inte vara var Löfvens initiativ. Löfven har varit under stark press från de ”silverryggar” med historik från Ingvar Carlssons dagar. Frustrationen har varit stor och placeringen av Thoresson, Göran Perssons ena statssekreterare, var inte en slump. Löfven blev mer eller mindre beordrad att anställa en person av hennes kaliber. En person som är känd för sin befälsföring och sin kompromisslösa hållning till medarbetare som inte håller måttet eller ägnar dagarna åt politiskt spel.

Stefan Löfvens ledarskap har präglats av att han ”kapades” de två första veckorna efter det att han blev vald när Carin Jämtin anordnade ett tvåveckors internat på Bommersvik för att ”lära” Löfven bli politiker. Samtidigt formades hans stab och filter mot omvärlden. De som förser honom med hans politiska karta och kompass. Hur bra kartritare dessa var, Carin Jämtin, Mikael Damberg, Emma Lennartsson, Kristina Persdotter, Hans Dahlgren med flera, kan bäst beskrivas med hur bra migrationspolitiken fungerat. Det var dessa, inklusive migrationsminister Morgan Johansson, som förmådde Löfven att stå på Medborgarplatsen och mer eller mindre lova fortsatta öppna gränser. Trots att såväl Polisen, Migrationsverket som stora delar av Regeringskansliet i realtid såg vad som hände i den grekiska övärlden och mycket väl var på det klara med hur detta skulle slå mot Sverige bara någon månad senare. Ett Sverige som gick ner på knä.Resten är historia 

Stefan Löfven kan nu, om han har modet, att rensa ut dessa för gott. Med alla deras handplockade tjänstemän. Och därmed börja om processen tillsammans med ”silverryggar” som Ingvar Carlsson, Göran Persson, Kjell-Olof Feldt, Erik Åsbrink, Anne-Marie Lindgren och andra trofasta rådgivare. Som är fostrade i en miljö där de alltid sett till landets bästa och inte sina egna karriärer. Långt ifrån de politikertyper som Jämtin och Damberg representerar. Med landets bästa för ögonen kommer det gå bra för partiet resonerar dessa silverryggar. Alla andra prioriteringar, som de vi ser idag där omsorgen om de egna karriärerna väger tyngre, kommer bara leda landet och partiet i fördärvet.

Stefan Löfven har nu chansen. Dessvärre är det osannolikt att han tar den. Han är sedan han blev vald mer att betrakta som en marionett i händerna på kartritarna än en partiledare och statsminister. Och kartritarna, arkitekterna bakom bland annat Medborgarplatsen och mycket annat med tveksamt utfall, har inte givit upp. Långt ifrån. 

Om författaren

Johan Westerholm
Johan Westerholm
Redaktör och ansvarig utgivare för Ledarsidorna.se. Fd underrättelseofficer med studier i politisk islam. Bott i Stockholm, Madrid, London och Boston men nu landat i Furusund.

Kommentarer

Innehållet som publiceras på Ledarsidorna.se omfattas av det regelverk som Myndigheten för Radio och TV för var tid beslutar om.
Detta inkluderar inte kommentarsfältet. Du som kommenterar är helt ansvarig för det du skriver i kommentatorsfältet. Dina kommentarer faller under ditt eget ansvar.